Tal av republikens president Tarja Halonen vid en konferens till minne av Lennart Meri i Tallinn 29.3.2007

Hur mår du, Europa?

President Lennart Meri var en sann europé. Han fick mycket redan som ung: Han hade tillfälle att lära känna Europa, fick se Europas mångskiftande kulturella rikedom och lärde sig också flera språk. Lennart Meri var i ordets djupaste mening en kulturmänniska.

Samtidigt blev han tvungen att genomleva Europas mörkaste period och uppleva dess fasor. Han såg hur främmande trupper vällde in i hans land, upplevde hur folket blev kuvat och friheten kvästes.

Trots alla svårigheter trodde Lennart Meri på den lilla nationens existensberättigande och på den livskraft en egen kultur och ett eget språk står för. Han trodde på esternas egen identitet och ansåg den vara en rikedom.

Han trodde envist, decennium efter decennium, på Estlands frihet och när den stunden kom sade han att han alltid varit övertygad om att detta skulle ske. Lennart Meris övertygelse och livsverk är en stark tradition för oss alla européer.

En annan sann europé, Jean Monnet upplevde krigen och förstörelsen i Europa. Trots allt lidande skapade han en vision om hur Europas folk igen kunde leva tillsammans i sämja, fred och samarbete. Orsakerna till krig måste avlägsnas, tvistefröna rensas ut och en grund skapas för samarbetet. Så nära band och ett så tätt samarbetsnät skulle byggas att krig skulle vara omöjligt i fortsättningen.

Jean Monnet hade en vision av det nya Europa och en uppfattning om hur det kunde genomföras. Hans storhet låg i förmågan att förena dessa. Han hade huvudet bland molnen, men fötterna på jorden.

Den tredje sanna europén, Winston Churchill, och hans samtida ansåg att det krigshärjade Europas framtid var samarbete. Demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstaten var grundidéerna då Europarådet kom till 1949. Det ekonomiska samarbetet kopplades till uppbyggnaden av det gemensamma Europa efter några år i och med att Europeiska kol- och stålgemenskapen upprättades och senare Europeiska gemenskapen som sedan utvecklades till Europeiska unionen.

Det kalla kriget delade dessvärre Europa. Finländarnas insats i uppbyggnaden av Europa var ett försök att få nationerna att närma sig över det kalla krigets gränser och stärka demokratins, de mänskliga rättigheternas och rättsstatsprincipens universalitet.

I dag är det kalla kriget över, Berlinmuren har fallit och Estland och andra länder har på nytt blivit självständiga. De europeiska samarbetsorganisationerna har utvidgats. Först utvidgades Europarådet och sedan både EU och Nato. Nu skall vi energiskt fortsätta arbetet. Efter de stora utvidgningsprocesserna måste vi orka fortsätta integrationsarbetet inom vår egen krets, vara färdiga för förnuftig arbetsfördelning och uppriktigt samarbete. Europeiska unionen är inte hela Europa, även om unionen har en central ställning när vi bygger Europas framtid.

Många av er här är medvetna om min kärlek till Europarådet och dess domstol för de mänskliga rättigheterna. Det är inte fråga om min personliga förkärlek, utan för principen att internationellt samarbete, och även internationell rätt, skall omfattas av den demokratiska principen. Den suveräna statens egen vilja är grunden till engagemanget i värderingar och skyldigheter. Europarådets medlemmar har bundit sig vid såväl europeiska konventionen för de mänskliga rättigheterna som många av de bestämmelser som kompletterar den och utifrån vilken en enskild människa kan ställa sin stat till svars när hennes rättigheter har blivit kränkta. Det är även globalt tänkt en enastående bragd inom området för mänskliga rättigheter. Det har varit den europeiska integrationens stenfot. Det är vi européer som avgör om den stärks eller smulas sönder.

* * *

De senaste 50 åren har en aldrig tidigare skådad utveckling skett. Grundvalen till utvecklingen har varit erkännande av grava fel och identifiering av beståndsdelar för framtidsbygget. Människor vilkas tro på framtiden betvingade de mörka skuggorna från det förgångna har föregått med gott exempel. Lennart Meri, Lech Walesa, Vaclav Havel har varit stora inspiratörer.

Utvidgningen av Europeiska unionen med tio länder för tre år sedan och med ytterligare två länder i år visar vilken styrka en övergripande integration har. Målet att ansluta sig till Europeiska unionen utgör en stark impuls till svåra nationella omställningar och förnyelse. Utvidgningen har i alla dess olika skeden dragit igång en utveckling av oöverträffat slag.

Den grundläggande idén för Europeiska unionen är klar. Erfarenheten visar emellertid att idén inte alltid har kunnat genomföras konsekvent. Utvecklingen har realiserats stegvis, ibland snabbt och språngvis, däremellan långsamt och trevande. I dag sägs det ofta att idén har gått om intet.

Detta skall tas på allvar. Europa kan inte byggas utan medborgarnas bistånd och stöd. Ett EU utan starka institutioner och utan bred demokratisk beslutsprocess kan inte lyckas. Trots det skall vi inte finna oss i all slags kritik av och skäll på Europeiska unionen.

* * *

Europeiska unionen behöver ett nytt konstitutionellt fördrag. Då spelar det ingen roll vad fördraget kallas. Som ordförande har Tyskland en ambitiös plan och den är värd ett starkt stöd av alla medlemsstater.

Det fördrag som medlemsstaterna har att ratificera borde bevaras i fråga om sina viktigaste delar. Små korrigeringsrörelser skall naturligtvis göras möjliga, men den känsliga balansen i fördraget bör inte rubbas. De institutionella lösningarna i den form de framlagts säkrar att unionen fungerar effektivt, de breddar den demokratiska beslutsprocessen och ökar unionens effektivitet internt och externt.

Det vore ansvarslöst att förlänga processen och förspilla möjligheten till förnyelse. Det räcker dock inte med att sätta instrumenten i skick. Europa bör agera med gemensamma krafter och visa solidaritet.

Europeiska unionens styrka har varit lusten och förmågan att förnya sig – även om det ibland har varit svårt. Unionens styrka har också varit öppenheten, lusten och förmågan att uppta nya medlemmar i sin krets.

Det är tack vare utvidgningen som de europeiska värderingarna har spridits. Tack vare utvidgningen har utvecklingen i de länder som vill bli medlemmar varit målmedveten, grundlig och snabb. I och med utvidgningen har unionen själv stärkts och dess betydelse har ökat. Europeiska unionen har blivit en allt starkare aktör. Även i framtiden bör de länder som vill bli medlemmar och som uppfyller kriterierna för medlemskap kunna ansluta sig till unionen. Alla vill emellertid inte göra det.

* * *

Jag har redan ovan framhållit att Europeiska unionen inte är Europa. Jag har även påmint er om att både Europarådet och OSSE, liksom alla andra som samarbetar på europeisk nivå har sin egen betydelse. Europeiska unionen bör därför vara öppet intresserad av att utveckla samarbetet både med dessa organisationer och direkt med länderna i EU:s grannskap. Det är ett brett fält och målen och verksamhetsformerna varierar. Det ligger i Europeiska unionens intresse att vara så aktiv som möjligt i denna fråga.

Europeiska unionen är i ökande grad beroende av Ryssland. Ryssland är på samma sätt i ökande grad beroende av Europeiska unionen. Samarbete, närmare relationer och allt fler kontakter är den enda vägen framåt.

Finlands egna erfarenheter av ordförandeskapet, som avslutades för någon månad sedan, är på många sätt uppmuntrande. Mötena på hög nivå i det varaktiga partnerskapets namn gav ett klart bevis på att samförståndet ökade och de gemensamma intressena konstaterades.

Desto mer beklagligt är att vi inte har kunnat inleda förhandlingar med Ryssland om det nya samarbetsavtalet. Det är helt klart i unionens intresse att åstadkomma ett sådant avtal och jag tror vi kan anta att det ligger lika mycket i Rysslands intresse. Jag hoppas att vi så snart som möjligt kommer igång med dessa förhandlingar.

Europeiska unionens betydelse och roll i världen har vuxit. I fjol under Libanonkrisen var EU enat och fick slut på striderna. EU var den första att bidra med humanitär hjälp och unionen medverkade på ett avgörande sätt till att en gedigen fredsbevarande operation inleddes på området. Alltför sällan har EU lyckats med en så enhällig verksamhet vars resultat varit så imponerande.

EU:s verksamhet präglas av en stark vilja att förena militär krishantering med civil krishantering. Det finns situationer som snarare förutsätter civila åtgärder än militär intervention. Och i vissa situationer behövs båda samtidigt. EU-krishanteringens särskilda betydelse, liksom dess användbarhet och berättigande ligger just här. Det är fortfarande motiverat att ha samarbetet och arbetsfördelningen med Nato på arbetslistan redan på den grunden att medlemskapen är överlappande.

Närmare samarbete behövs främst för utveckling av snabbinsatsstyrkorna. De båda organisationerna har redan dessa resurser och de håller på att vidareutvecklas. Det är förresten intressant att dessa trupper inom EU kallas ”stridsgrupper” och inom Nato ”snabbinsatsstyrkor". Vi har ingen praktisk erfarenhet av att utnyttja förmågan till snabba insatser inom krishanteringen och därför är det mycket viktigt att vi kommunicerar organisationerna emellan och utvecklar beredskapen i gott samarbete, för att undvika överlappningar och missförstånd.

Finland deltar för egen del i två EU-stridsgrupper. Vi är för närvarande i hög beredskap med Tyskland och Holland och nästa år är vi i beredskapstur i den nordiska stridsgruppen med Sverige, Norge, Estland och Irland. Nato har framställt för partnerskapsländerna möjligheten att delta i Natos snabbinsatsstyrkors verksamhet genom kompletterande tilläggsinsatser. Vi överväger förslaget för närvarande.

* * *

Europeiska unionen är unik. Den krigstida politikens sammanbrott lyfte fram ett nytt behov, som skapade en vision, som för sin del blev till en plan. De länder som fört krig mot varandra slöt sig tätt samman och det ledde till en utveckling och ett välstånd av oöverträffat slag.

Det är inte alltid lätt att ta EU, med dess starka och svaga sidor, till sig. Trots det måste vi försöka och vi har en förträfflig möjlighet till det. Ungdomen är i dag rörligare än någonsin tidigare. Europeiska unionen har goda program som sammanför studenterna. Allt fler unga använder sig av möjligheten att studera vid ett annat lands universitet eller annan läroinrättning. Det är svårt att föreställa sig en bättre möjlighet att så fröet till internationalism och samarbete redan i ett så tidigt skede.

Uppbyggnaden av Europeiska unionen har krävt både visioner och verksamhet. Vårt ansvar inför de kommande generationerna är inte så litet. När vi i sinom tid ser bakåt kan vi kanske med något slags tillfredsställelse konstatera att vi fördjupade Europeiska unionens väsen och bar den ursprungliga tanken framåt.

Jag hoppas att vi alla i framtiden kan konstatera som Lennart Meri att vi alltid visste att detta kommer att ske, konstatera som Jean Monnet att visionen blev verklighet. Och konstatera att vi fortfarande lever i fred och sämja och att vi ser att utvecklingen fortgår omkring oss, och att våra ungdomar växer in i samarbete och solidaritet.