Republikens president Tarja Halonens anförande vid det tolfte Presidentforumet 10.11.2009

Klimatförändringen är ett aktuellt och mycket angeläget diskussionsämne. Det är bara några veckor kvar till klimatkonferensen i Köpenhamn.

Klimatförändringen, hejdandet av den och anpassningen till de oundvikliga förändringar klimatuppvärmningen för med sig hör till de största utmaningarna för mänskligheten. Det handlar om hållbar utveckling. Genom samverkan har vi möjligheter att påverka både i Finland och globalt sett. Detta förutsätter vilja och kunskap att samarbeta.

Klimatförändringen är inte endast ett miljöproblem. Den påverkar miljarder människors liv och har betydande ekonomiska, sociala och politiska konsekvenser. Klimatförändringen är också en säkerhetsfråga.

Den mellanstatliga klimatpanelen IPCC har bedömt att höjningen av den globala medeltemperaturen bör, för att undgå de allvarligaste riskerna, begränsas till två grader. Även Europeiska unionen har denna gräns på två grader som mål. Enligt IPPC:s bedömning bör industriländerna minska sina utsläpp med 80-95 procent för att nå detta mål.

Förra veckan fördes förhandlingar i Barcelona om ett nytt klimatavtal efter Kyotoavtalet. Vi har hört nyheter och bedömningar om de resultat mötet fick till stånd, och eftersom detta möte var det sista officiella förhandlingsmötet före Köpenhamnkonferensen inkommande månad, är det skäl att mer ingående dryfta vad vi kan vänta oss att uppnå i Köpenhamn. Här på plats finns ju också vår huvudförhandlare Sirkka Haunia från miljöministeriet.

Lyckades man förra veckan hitta lösningar på de viktigaste frågorna om de utvecklade ländernas utsläppsmål, utvecklingsländernas åtgärder för avvärjande av klimatförändringen eller om finansieringen?

Stora förväntningar har ställts på Köpenhamnsmötet. Enligt min mening befogat. Klimatförändringen är ett globalt problem, som kan hejdas endast genom gemensamma åtgärder. Industriländerna bär huvudansvaret för klimatuppvärmningen hittills, men även utvecklingsländernas insatser behövs i avvärjningen. Endast genom genomgripande och effektiva åtgärder kan vi lyckas hejda klimatförändringen.

Det är bra att vi redan nu har en stark avsikt: forskare, näringslivet, miljöskyddsorganisationer, hela medborgarsamhället inklusive de politiska beslutsfattarna är övertygade om att en ändring måste fås till stånd. Under de senaste åren har framför allt affärs- och näringslivet involverat sig aktivt.

Det är inte bara fråga om utmaningar, utan också om nya möjligheter. Talesättet först till kvarn får mala gäller också i fråga om ibruktagande och kommersialisering av miljötekniken. Jag tror att denna sida kommer att betonas starkt även i Köpenhamn.

Klimatförändringen påverkar hårt områden där människorna redan nu är mest utsatta och sårbara.

Uppvärmningen ökar fattigdomen och ojämlikheten. I detta hänseende är det verkligen ett ojust fenomen. FN:s utvecklingsprogram UNDP anser att klimatförändringen hotar stanna utvecklingen och t.o.m. vrida den tillbaka. Förra veckan bedömde FN:s generalsekreterare att miljöflyktingproblemet medför ett ökat tryck på Köpenhamnsmötet.

Klimatförändringen drabbar hårdast de fattigaste i världen, och av dem är största delen kvinnor. Kvinnorna i utvecklingsländerna är inte endast offer, utan de är viktiga aktörer när det gäller att avvärja klimatförändringen. Kvinnornas roll i jordbruket samt när det gäller att skaffa mat och vatten är central i utvecklingsländerna. De måste ha en synlig roll när man förhandlar om det nya globala klimatavtalet.

Vilka är Finlands mål och åtgärder i fråga om hejdandet av klimatförändringen?

Riksdagen behandlar som bäst statsrådets framtidsredogörelse om klimat- och energipolitiken. I redogörelsen har man ställt upp som mål att Finlands utsläpp ska minskas med minst 80 procent från 1990 års nivå fram till 2050 inom ramen för det internationella samarbetet.

Med vilka metoder och till vilka kostnader ska minskningsmålet nås och hur fördelas kostnaderna? Avvärjandet av klimatförändringen har sitt pris, men man bedömer ändå att detta pris är lägre än alternativet att inte skrida till omedelbara åtgärder för betydande minskning av växthusutsläppen.

Finlands mål är inte exceptionellt högt, t.ex. vissa av de nordiska länderna har ambitiösare mål. För att dessa mål ska nås krävs det olika slags gemensamma åtgärder och många av dem påverkar vår vardag. Det är viktigt att man lyckas fördela kostnaderna rättvist inom landet och internationellt sett.

Miljökonferensen i Köpenhamn är säkert en ny början. Det är viktigt att graden av medvetenhet har ökat mycket. Denna fråga kan vi inte undvika genom att bara glömma bort den.

Förhandlingarna bör leda till ett gott resultat som genomförs omfattande och effektivt. Det är möjligt att vi inte lyckas nå ett juridiskt bindande avtal i december. I vilket fall som helst är det viktigt att vi fortsätter arbetet målmedvetet och på bred front.

Jag deltog igår i 20-årsjubileet av Berlinmurens fall. Många talare konstaterade att det för 20 år sedan i Berlin hände något som experter och politiker aldrig trodde skulle kunna hända. Folket tog saken i egna händer. Ni här representerar folket på väldigt många olika sätt. År 2009 kan om tjugo år komma att bli ett likadant förändringens år, om vi bara vill.

Ärade deltagare, ordet är fritt – jag hoppas vi får en livlig debatt.