Republikens president Tarja Halonens tal vid Paasikivi—Samfundets 50:e årsmöte i Riddarhuset 27.11.2008

(med reservation för ändringar)

När J. K. Paasikivi år 1946 blev vald till president hade han redan en flera decennier lång erfarenhet bakom sig i toppen av rikspolitiken och näringslivet. Den röda tråden i hans politik var att utrikespolitiken alltid skulle prioriteras i förhållande till inrikespolitiken. Erfarenhet och utrikespolitisk skicklighet var nödvändiga särskilt under de två sista statsministerperioderna och under det decenniumlånga presidentskapet. Dessa år var en tid av återuppbyggnad, men för att citera professor Tuomo Polvinen också "fruktansvärda".

Under J. K. Paasikivis ledning lämnade vi de fruktansvärda åren bakom oss och Finlands relationer till Sovjetunionen förbättrades. Detta ökade Finlands möjligheter i utrikespolitiken att integreras i internationella organisationer och skapa kontakter till olika stater.

Osmo Apunen konstaterar i förorden till sin historik om Paasikivi-Samfundet att samfundet grundades förutom för att påverka den allmänna opinionen om Finlands utrikespolitik också för att agera som en utrikespolitisk stridsorganisation för Urho Kekkonen. År 1958 då samfundet grundades var det internationella och det inrikespolitiska läget inte bara insnärjda i varandra utan också spänt. Det fanns ett uppenbart behov av att stödja Finlands utrikespolitiska linje i denna situation.

Paasikivis minne levde länge i det namn som beskrev Finlands utrikespolitiska linje. Finlands utrikespolitiska linje har också under flera decennier varit mycket stabil. Jag vill inte kalla den stagnerad, utan stabil, förutseende och i sin tid. Ett lika stort tack vill jag rikta till de presidenter som efterföljde Paasikivi; dvs. Kekkonen, Koivisto och Ahtisaari. Utrikespolitiken ska vara långsiktig. Världen förändras snabbt, men värderingarna och principerna ska vara tillräckligt hållbara.

I en parlamentarisk demokrati är den allmänna opinionen den politiska ledningens och det politiska innehållets hörnsten. Folkets godkännande och stöd för den utrikespolitik som utövas är en nödvändig förutsättning. Det här gäller också det internationella samarbetet i ett vidare perspektiv, något som vi kunnat märka när det gäller utvecklandet av Europeiska unionen. Finlands styrka och fosterlandets intresse är att det råder ett brett samförstånd om de grundläggande riktlinjerna för vår utrikespolitik.

Också den nuvarande modellen för hur utrikespolitiken leds, där riksdagen, republikens president och statsrådet är förbundna till ett nära samarbete med varandra när det gäller utrikespolitikens principer och praxis, stöder den utrikespolitiska stabiliteten. Ingen av dessa kan agera ensam, utan det krävs alla tre parters samarbete och medverkan i allt viktigt beslutsfattande.

Paasikivi-Samfundets grundande var ett betydande bevis på erkänsla för det centrala innehållet i J. K. Paasikivis livsgärning – utrikespolitiken. Jag gratulerar samfundet för det arbete ni gjort för att öka intresset för Finlands utrikespolitik och den internationella politiken samt för värnandet av president J. K. Paasikivis minne och hans politiska arv.

En annan sak är den fria allmänna debatten, som borde vara det politiska landskap ur vilken Finlands utrikespolitik – ”den officiella linjen” – stiger fram. Fri debatt och framlyftande och betonande av olika frågor är något som är både nödvändigt och välkommet.

Utvecklingspolitikens frågor hör till dagens utrikespolitik: utvecklingsbiståndsanslagens storlek, rättvisare globalisering, kvinnornas och flickornas ställning bara för att nämna några.

Likaså bör man öppet och kritiskt dryfta säkerhets- och försvarspolitiken på ett genomgripande sätt: truppminor, klustervapen, kärnvapen, militärallianser och så vidare. Allt detta bör och tål diskuteras.

Hur många frågor Paasikivi-Samfundet vill ta upp på sitt eget diskussionsforum är samfundets egen angelägenhet. Ni förtjänar i vilket fall som helst ett tack för ert långsiktiga arbete.

* * *

Finland har under hela sin självständighet varit ett demokratiskt samhälle. Inte ens under svåra perioder - som det har varit gott om i vår historia - avstod landet någonsin från det demokratiska systemet, och trots att den har knakat i fogarna har också rättsstaten kunnat upprätthållas. Detta är ett uttryck för finländarnas starka vilja att själva på demokratisk väg besluta om sina egna ärenden. Utifrån blygsamma förhållanden har finländarna skapat ett välfärdssamhälle av högsta kvalitet. Vi kan vara stolta över detta land och detta samhälle.

Det finska samhället har en klar värdeförankring. Utöver ovan nämnda demokrati, är dessutom bland annat respekten för de mänskliga rättigheterna och för individens frihet, yttrande-, tryck och samlingsfriheten samt gemensamt ansvar centrala värden för oss. För finländarna har betonandet av individens friheter inte varit någon motsats till gemenskap eller samhällelighet. Privatlivet är var och ens egen sak, men man tar hand om alla.

Det är bara naturligt att också Finlands utrikes- och säkerhetspolitik är värdebaserad. En central utgångspunkt är respekten för och stärkandet av den internationella rätten. Den internationella rätten ger stöd och trygghet för alla världens länder. Särskilt viktig är den för de minsta länderna. Det är inte bra om den internationella ordningen bestäms enbart utifrån styrka och storlek. Det är givetvis realistiskt att konstatera att dessa har betydelse både nu och i framtiden vid skötseln av internationella relationer.

De mänskliga rättigheterna har i själva verket blivit en central del av Finlands utrikespolitik först i slutet av 1990-talet. Under min tid som utrikesminister lade jag märke till att det i nästan alla andra europeiska länders utrikesministerier fanns en enhet för mänskliga rättigheter. Jag ville att det även vid Finlands utrikesministerium skulle inrättas en sådan. Det här var något som långt ifrån alla erfarna diplomater blev entusiastiska över, då många ansåg att mänskliga rättigheter är ett besvärligt och tvivelaktigt tema i utrikespolitiken. Men vi drev igenom det ändå.

Finlands utrikes- och säkerhetspolitik grundar sig på en bred säkerhetsuppfattning. Fred ses som ett mycket vidare begrepp än enbart som frånvaro av krig. Fred betyder utveckling, mänsklig trygghet, respekt för mänskliga rättigheter, demokrati och ett fungerande samhälle.

Också den norska Nobelkommittén har under de senaste åren behandlat fred och säkerhet som en allomfattande helhet när den har fattat beslut om fredspristagarna. Det s.k. traditionella fredsarbetet ingår givetvis också i den breda säkerhetsuppfattningen. Jag är glad över att det mest prestigefyllda av alla pris, Nobels fredspris, i år tilldelades president Martti Ahtisaari. Nobelkommitténs beslut är välmotiverat. Martti Ahtisaari förtjänar detta erkännande, och också vi andra finländare har anledning att känna tillfredsställelse.

Vår utrikespolitik är samhällelig. Skötseln av mellanstatliga relationer är inte ett nollsummespel, utan verksamhet som i bästa fall gagnar alla. Finlands utgångspunkt är att vi inte främjar vår egen säkerhet på bekostnad av andras.

Finland främjar bäst sina intressen och sin säkerhet genom internationellt samarbete. Säkerhet byggs inte upp genom att var och en befäster sina egna gränser, utan genom utrikespolitiskt samarbete såväl bilateralt som inom ramen för internationella organisationer och arrangemang.

Utrikespolitik är målinriktad verksamhet. Förenklat kunde man säga att vår utrikespolitik har som mål att främja Finlands och finländarnas säkerhet och välfärd. Vill man gå lite närmare inpå målen kunde man ännu exempelvis tillägga att vi också vill säkerställa vår självständighet och främja grundläggande värden.

Vid detta tillfälle vill jag reservera tillräckligt med tid för diskussion och därför lyfter jag upp endast några politiska riktlinjer.

* * *

Ett av den finska utrikes¬politikens centrala mål är att främja stabilitet i Nordeuropa. Särskilt Sverige och Norge är nära samarbetspartner till Finland. Det är emellertid skäl att betona vikten av hela det nordiska samarbetet, och likaså av samarbetet med Ryssland och de baltiska länderna. ”God grannsämja", var Mauno Koivistos svar när han i början av 1980-talet ombads definiera Finlands utrikespolitiska linje med några få ord.

Finland utreder som bäst möjligheterna att utöka det säkerhetspolitiska samarbetet med Sverige och Norge. Det rör sig i stor utsträckning om att ta fram praktiska samarbetsmetoder och att effektivisera det samarbete som redan pågår. På försvarets område rör det sig om ett mycket konkret samarbete, som exempelvis anordnade av gemensamma övningar.

Det säger sig självt att ett allt tätare samarbete med Sverige och Norge inte utgör en ersättning av utan ett komplement till samarbetet i Europeiska unionen och med Nato.

Östersjön är Finlands livstråd. Att upprätthålla och stärka stabiliteten i Östersjöregionen en central fråga för oss finländare. Finland gör sitt bästa för att utveckla det politiska och ekonomiska samarbetet och miljösamarbetet i hela Östersjöregionen.

* * *

Europeiska unionen är vår nya familj. När unionen är stark och handlingskraftig på det internationella planet skapar detta också större säkerhet i Finland. Finlands och hela Europas säkerhet stärks i takt med att den europeiska integrationen framskrider och utvidgas och man upprätthåller goda grannrelationer och andra internationella relationer. Med tiden ger detta oss också ett starkare grepp om den globala politiken. Inom Europeiska unionen stöder Finland ett helhetsbetonat betraktelsesätt där den inre och den yttre säkerheten har ett nära samband.

Unionens och den europeiska integrationens fortsatta utveckling är viktig för oss alla. Problemen i anknytning till förnyandet av unionens grundfördrag är i flera länder ett tecken på att människorna känner sig fjärmade från unionens verksamhet. Folkens stöd är en förutsättning för att Europeiska unionen ska vara framgångsrik och kunna utvecklas.

Unionens styrka är dess förmåga att främja säkerhet, i vilket syfte den förfogar över ett mångsidigt urval instrument såsom exempelvis utvidgning, politisk dialog, krishanteringsverksamhet och människorätts-, utvecklings- och handelspolitik.

Jag har vid flera tillfällen betonat vikten av samarbetet mellan Europeiska unionen och Nato. I krishantering är organisationerna inte varandras konkurrenter, utan de kompletterar varandra. Ändå finns det fortfarande inkonsekventa överlappningar t.ex. när det gäller att garantera snabbinsatser i krishanteringen.

Europeiska unionen är naturligtvis inte hela Europa, utan Finland deltar aktivt även i andra europeiska organisationer i Europarådet och OSSE.

* * *

Merparten av de säkerhetshot vi står inför i dag är sådana att inget land kan klara av dem på egen hand. Hejdandet av klimatförändringen, förebyggandet av spridningen av smittsamma sjukdomar, flyktingströmmar, extrem fattigdom, matkriser och globala ekonomiska kriser är utmaningar som bara kan mötas genom ett brett internationellt samarbete.

Förenta Nationerna är fortfarande det enda organ som på verkligt global nivå kan fungera som ett forum för internationella frågor, skapa internationella normer och verkställa gemensamma beslut.

Finland arbetar för att stärka det multilaterala samarbetet, Förenta nationerna och den internationella rätten. FN:s säkerhetsråd är den viktigaste aktören i arbetet för att upprätthålla internationell fred och säkerhet. FN behöver reformeras, men vi måste nu fokusera våra krafter på att stärka FN i stället för att slösa dem enbart på kritik.

Finland har anhållit om att bli vald till icke-permanent medlem av säkerhetsrådet under perioden 2013-14. Valet hålls hösten 2012 - alltså om fyra år. Medlemskap i säkerhetsrådet är för oss finländare både ett verktyg och ett värde i sig. Medlemskapet skulle stärka Finlands internationella ställning och ge oss möjlighet att bidra till att främja internationell säkerhet överallt i världen.

Förutom Finland har även Luxemburg och Australien ställt upp som kandidater för de två platserna i valgruppen Västeuropa och andra stater. Det är ingen lätt tävling och utgången är inte klar på förhand. Jag är ändå optimistisk i fråga om våra möjligheter i valet till säkerhetsrådet. Finlands grundprofil i FN är stabil och grundar sig på ett konsekvent arbete för främjandet av säkerheten, utvecklingen och de mänskliga rättigheterna.

* * *

Krishantering hör till de centrala utrikes- och säkerhetspolitiska instrument genom vilka Finland strävar efter att främja stabilitet i konfliktområden. Finland deltar i internationell krishantering i syfte att främja fred och säkerhet, utveckling samt respekt för mänskliga rättigheter. Deltagande i krishantering är verksamhet genom vilken Finland skapar säkerhet och axlar sitt internationella ansvar samtidigt som man också stärker den nationella försvarsförmågan.

Kunnande på hög nivå och en helhetsbetonad syn på krishantering är Finlands starka sida inom den internationella krishanteringen. Våra soldater har alltid stött utvecklandet av civilsamhället inom det operationsområde där de varit förlagda. Finland vinner på att utvidga detta helhetsbetonande perspektiv ytterligare inom krishanteringen och i fråga om situationerna efter kriser. Det är viktigt att den militära och civila krishanteringen samt utvecklingssamarbetet och det humanitära biståndet samordnas sinsemellan så att man kan skapa en optimal synergieffekt och hållbara resultat.

På grund av en ständigt mer krävande omvärld förväntas av Finland alltmer specialiserade trupper och färdigheter, vilket också reflekteras i materiel- och underhållskostnaderna. Utvecklandet av den civila krishanteringen och redan upprätthållandet av den nuvarande deltagandenivån i den civila krishanteringen kan kräva ytterligare resurser för krishantering.

* * *

Min ursprungliga avsikt var att vid detta 50-årsjubileum presentera den nya säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen. Tidsplanen för redogörelsen har emellertid förlängts, men jag har i viss mån behandlat samma frågor. Riksdagens uppföljningsgrupp lämnade sin rapport redan på sommaren, dvs. långt före den egentliga redogörelsen. Av den orsaken tillät jag mig också att utbyta åsikter med er om detta ämnesområde.

Jag vill tacka det jubilerande Paasikivi-Samfundet för dess verksamhet som ett forum för utrikespolitisk diskussion och särskilt för att ni erbjudit många internationella gäster ett sådant högt ansett forum att hålla tal vid. Jag svarar gärna på era frågor.