Tal av republikens president Tarja Halonen vid den nordiska konferensen ”Att välja sin väg” – Nordiska kvinnor om företagande, ledarskap och utveckling i Mariehamn den 13 augusti 2011

(med reservation for ändringar)

Att kvinnor och män har jämställda möjligheter att delta anses vara allt viktigare både i Finland och internationellt. FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon besökte nyligen Finland. Som ni säkert märkte betonade han alldeles speciellt vikten av att kvinnornas ställning förbättras. Generalsekreterare Ban påminde oss om att kvinnorna utgör hälften av mänskligheten och deras insats får inte gå förlorad.

Här i Finland har vi arbetat hårt för att skapa ett mer jämställt samhälle. På vissa områden har Finland varit en föregångare, till exempel när det gäller familjeledigheter, dagvård, skolmåltider och mödravård. Den nordiska välfärdsmodellen har hjälpt oss att förena arbetslivets och familjelivets behov.

Mycket återstår emellertid att göra för en större jämställdhet. Kvinnornas andel av beslutsfattarna motsvarar inte heller i Finland andelen av befolkningen. Den står inte heller i proportion till kvinnornas utbildningsnivå och kompetens. Detta är orättvist när det gäller enskilda individer, och på nationell nivå innebär det ett slöseri med resurser.

Erfarenheterna visar att främjandet av jämställdhet mellan kvinnor och män kräver ändringar i lagstiftning och praxis samt attitydförändringar. Dessutom måste kvinnorna få mer kunskap och ges mer uppmuntran. Det krävs alltså omfattande och mångsidiga samhälleliga insatser av det slag som bland annat frivilligorganisationerna gjort. Av kvinnorna krävs en medveten egen vilja att skaffa sig erfarenhet av olika arbetsuppgifter och föra fram sitt eget kunnande.

I Finland är det nästan lika allmänt att kvinnorna förvärvsarbetar som att männen gör det. Men så mycket längre än så sträcker sig inte jämställdheten i arbetslivet. Kvinnornas lönenivå är lägre än männens och det är svårare för kvinnorna att göra karriär. Detta trots att kvinnornas utbildningsnivå är hög, och kommer att vara allt högre i framtiden, eftersom majoriteten av universitetsstuderandena i dag är kvinnor. Det verkar alltså som om arbetslivet inte till fullo skulle utnyttja resultaten av utbildningen. Kvinnorna har oftare korttidsjobb och deltidsanställningar än män.

På arbetsmarknaden minskar segregeringen alltför långsamt. I många branscher finns det ännu en uppenbar indelning i kvinnojobb och mansjobb. Det är inte heller problemfritt att kombinera arbete och familjeliv när förpliktelserna i familjelivet i praktiken är ojämnt fördelade mellan män och kvinnor. Inom familjerna förändras rollerna långsamt.

Utjämningen av löneskillnaderna mellan kvinnor och män framskrider långsamt. För närvarande finns det bland annat inskrivet i Finlands regeringsprogram ett mål om att löneskillnaden mellan kvinnor och män ska minska till högst 15 procent före år 2015. Kommer vi att nå detta mål? I alla händelser är också en löneskillnad på 15 procent stor.

* * *

Trots allt har man i synnerhet inom den offentliga förvaltningen lyckats åstadkomma en måttlig ökning av andelen kvinnor i chefsposition. Inom näringslivet verkar denna förändring ske långsammare och attityderna vara mer låsta. Det är till exempel fortfarande ovanligt att företag har kvinnliga verkställande direktörer.

En femtedel av de finländska börsbolagen har inte en enda kvinna i styrelsen. Läget har visserligen förbättrats under de senaste åren, delvis på grund av näringslivets självreglering. Trots detta anser jag det vara värt, att som ett alternativ, diskutera införandet av kvotplatser i bolagens styrelser. I Finland har vi positiva erfarenheter av den kvot, som enligt jämställdhetslagen ska tillämpas inom den offentliga förvaltningen. Antalet kvinnor i statsbolagens och de statliga intressebolagens styrelser har utökats också med hjälp av kvoter. I dessa bolag har man säkert insett, att bolagets intressen gynnas av en mer mångsidig ledning.

* * *

Kvinnors företagande har långa traditioner i Finland. Antalet kvinnliga företagare har ökat, men fortfarande är männen dubbelt så aktiva när det gäller företagande än kvinnorna. Kvinnors företagande är ofta till sina utgångspunkter mer försiktigt, men å andra sidan mången gång säkrare än männens. Kvinnor blir ofta företagare när de redan har en längre erfarenhet på ett visst område. Kvinnor är möjligen också försiktigare än män när det gäller att ta lån.

Företagandet påverkas också av hur man kan förena de krav, som arbetet och familjen ställer. Det är en utmaning för alla företagare, och i synnerhet för ensamföretagare som kan ha svårt att till exempel få en ersättare.

Kvinnor borde på olika sätt uppmuntras till att bli företagare. Det är ett sätt att ta tillvara god utbildning och hög kompetens på ett optimalt sätt. Företagare sysselsätter också andra. De nuvarande finansieringssystemen har dock till stor del riktats till mansdominerade branscher. Det är således inte bara fråga om kvinnors kunnande, utan fråga om, att samhället inte är tillräckligt intresserat av kvinnodominerade branscher – som till exempel textilindustrin.

Av de kvinnliga företagarna i Finland är nästan tre fjärdedelar ensamföretagare. Nätverkande är en bra lösning på de utmaningar som ensamföretagaren möter. Genom att vara med i nätverk kan man dela med sig av såväl goda som dåliga erfarenheter, dela kunnande och stödja andra kvinnor som befinner sig i samma situation.

Jag är övertygad om att denna konferens bidragit med goda exempel och modeller till att förbättra jämställdheten i näringslivet och främja företagande. Säkerligen har konferensen också erbjudit ett forum för kvinnor, som vill skapa gemensamma nätverk. Jag önskar verksamheten den bästa välgång, och önskar givetvis er alla framgång och glädje i ert arbete.