Tal av republikens president Tarja Halonen på Arbetspensionsdagarna i Mässcentret 23.11.2004

En bestående välfärd grundar sig på arbete. Så har det varit och så kommer det att vara också i fortsättningen. Arbetslivet och välfärden i Finland kommer under de närmaste åren att stå inför såväl yttre som inre utmaningar. Ett flertal utredningar om globaliseringen och den pågående brytningstiden i världsekonomin har utförts i Finland och ämnet är föremål för diskussioner. Det är nödvändigt för att vi skall kunna bibehålla redan uppnådd styrka då vi genomför reformer. Enligt min uppfattning har man kört igång med kraft i Finland. En del av de faktorer som inverkar på vår välfärd beror på den omgivande världen, men en del beror på inre omständigheter.

En betydande faktor när det gäller den finländska ekonomiska tillväxten har hittills varit en gynnsam utveckling i fråga om befolkningsstruktur och arbetskraft. Under vår självständighetstid har den arbetsföra befolkningen vuxit oavbrutet med undantag för tre krigsår (1918, 1941 och 1944) samt två år då utflyttningen till Sverige var som livligast. Den materiella välfärden har ökat kraftigt och välfärdssamhället har byggts upp.

Situationen på arbetsmarknaden kommer under de närmaste åren att förändras märkbart från det vi är vana vid. Vår arbetsmarknad måste anpassa sig till två utvecklingsriktningar. Å ena sidan kommer arbetskraften att minska och å andra sidan att åldras. Befolkningen i arbetsför ålder börjar minska år 2010 då den första stora åldersklassen som fötts efter krigen fyller 65 år. Förändringen på arbetsmarknaden kommer att vara bestående och arbetskraften kommer att minska kontinuerligt så långt in i framtiden som befolkningsprognoserna sträcker sig.

Sysselsättningen och välfärden måste upprätthållas med en äldre arbetskraft än hittills. Även om ökningen i sysselsättningsnivån för äldre personer i Finland har varit en av de högsta i Europa, har vi fortfarande en bit kvar tills vi når upp till samma sysselsättningsnivå för äldre som gäller i Danmark och Sverige. Hög arbetslöshet och pensionering i tidig ålder framhäver effekterna av förändringen i befolkningsstrukturen.

I de diskussioner som har förts under den senaste tiden har också poängterats betydelsen av en förstärkning av flyttningsrörelsen till Finland och unga människors inträde i arbetslivet tidigare än förut. Detta skulle i viss mån kunna underlätta situationen. Men de tider då man kunde sätta sin tilltro till de växande åldersklasserna är ändå förbi. Det finns osäkerhetsfaktorer när det gäller att förutspå kommande utveckling, och befolknings- och arbetskraftsprognoser slår inte heller nödvändigtvis exakt in. Men tendenserna och huvuddragen kan i varje fall skönjas.

En minskning i tillgången på arbetskraft betyder inte automatiskt att problemen med arbetslösheten skulle vara lösta. Arbetslösheten är fortfarande det svåraste problemet i det finländska samhället och långtidsarbetslösheten pudelns kärna.

Typiskt för arbetslösheten är ofta att den tilltar snabbt men avtar långsamt. En hög arbetslöshet ökar också långtidsarbetslösheten. Som en följd av depressionen under det senaste årtiondet följde att antalet långtidsarbetslösa ökade till ca 150 000. Långtidsarbetslösheten har ungefär halverats på tio år. Den långsamma men positiva utvecklingen är emellertid nu i farozonen, eftersom långtidsarbetslösheten sakta har börjat öka.

Enbart antalet långtidsarbetslösa ger inte en korrekt bild av problemets omfattning. En mer korrekt och samtidigt allvarligare bild får man om man till antalet långtidsarbetslösa lägger antalet personer som ofta upprepat är arbetslösa och personer som gång på gång omfattas av olika sysselsättningsåtgärder. Det totala antalet människor som löper risk att bli utslagna ur arbetslivet är således ca 170 000, vilket motsvarar ca sex procent av vår arbetskraft. Denna siffra innebär att det finns en stor mängd arbete som ingen utför och ett stort slöseri med resurser. Arbetslösheten består inte endast av siffror, det handlar om människors ekonomiska trångmål, sysslolöshet, frustration och, i värsta fall, om utslagning.

Utvecklingen är oroväckande när det gäller långtidsarbetslösheten. En del av långtidsarbetslösheten härstammar från den depression som vi upplevde för ett årtionde sedan. Å andra sidan omfattas varje år ca tiotusen nya personer av arbetsmarknadsstödet.

Långtidsarbetslösheten är vanligast bland de äldre åldersgrupperna. Långtidsarbetslöshet förekommer emellertid i alla åldersgrupper, allt från personer som har fyllt 20 år. I varje åldersgrupp finns en andel på tre-fyra procent som inte kommer in på arbetsmarknaden.

Vårt samhälleliga engagemang, vårt gemensamma ansvar för att alla medlemmar i samhället kan leva ett liv till vilket även hör arbete, har inte varit tillräckligt. Det är möjligt att inverka på sysselsättningen med hjälp av utbildning och andra faktorer som förbättrar förmågan att locka arbetssökande. Men det behövs också attitydförändringar.

I min inledning framhöll jag att välfärd baserar sig på arbete. I ett välfärdssamhälle som baserar sig på arbete garanteras människornas utkomst även under ålderdom, i tider av arbetsoförmåga och då familjen har förlorat en försörjare. Pensionerna utgör således en viktig del av säkerhetsstrukturen i välfärdssamhället. Arbetspensionsbygget är ett av de mest synliga resultaten av samarbetet mellan arbetsmarknaden och statsmakten.

Med hjälp av pensionerna når utkomsten för äldre medborgare idag en enligt våra förhållanden skälig nivå. Vissa människor, i synnerhet kvinnor i de äldre åldersklasserna, är fortfarande tvungna att klara sig med väldigt små inkomster, eftersom de inte har hunnit tjäna in en tillräcklig arbetspension under sitt yrkesverksamma liv. Arbetspensionsskyddet har redan varit i kraft i drygt 40 år. De som nu går i pension och framtida pensionärer har således omfattats av skyddet under sitt yrkesverksamma liv och deltagit i finansieringen av det.

Social rättvisa och ekonomisk hållbarhet är de huvudsakliga målsättningarna när det gäller att utveckla och försvara pensionsskyddet. För det tredje poängteras allt oftare den sporrande effekten hos pensionsskyddet.

Social rättvisa är en särskilt viktig målsättning eftersom den ger systemet acceptabilitet och gör de politiskt hållbart. Hos oss och i många samhällen som liknar vårt, i synnerhet i Norden, anses en kombination av en viss miniminivå och ett skydd avvägt enligt förtjänsten vara rättvist.

Pensionsskyddet i Finland är varken särskilt högt, eller dyrt, jämfört med situationen i övriga länder i Väst- eller Centraleuropa. I jämförelsen bör nämligen beaktas att det lagstadgade skyddet i många länder dessutom har kompletterats med mycket omfattande tilläggspensionssystem, t.ex. för olika yrkeskårer.

De avvikande åsikter som framförts om vårt pensionssystem har småningom jämnats ut. Däremot har mera oro uttryckts och olika åsikter framförts angående pensionssystemets ekonomiska hållbarhet.

Oftast utgör vår befolkningsstruktur med en åldrande befolkning och avmattningen i den europeiska ekonomiska framgången grunden för olika dystra uppfattningar. Välfärdssamhällen som är vana med ständig tillväxt, frammarsch och framsteg förmodas komma att ställas inför den största utmaningen under sin existens. Det är omöjligt att snabbt ändra på situationen, men verkningarna kan dämpas med riktiga åtgärder.

Med tanke på pensionsskyddets hållbarhet och hela samhällsekonomin måste vi bereda oss på att pensionsutgifterna kommer att öka, samtidigt som vi strävar efter att förlänga tiden i arbetslivet och öka även äldre åldersklassers deltagande i arbetslivet. Man är väl medveten om vilka åtgärder som krävs, och dessa åtgärder har tillämpats bl.a. i den arbetspensionsreform som snart träder i kraft.

Pensionsmedel har fonderats på förhand i syfte att jämna ut verkningarna av skillnaderna mellan åldersklassernas storlek. Betalningsbördan för kommande generationer skulle ha blivit oskäligt tung utan denna fondering. Olika synpunkter har framförts om vilken nivå som är den rätta och som man skall sträva efter. Vi torde ändå kunna enas om att vår beredskap är tämligen god i europeisk jämförelse, då man beaktar vår statsskulds för närvarande mycket skäliga nivå.

Arbetspensionsreformen och motsvarande ändringar i pensionssystemen inom den offentliga sektorn har utförts för att jämna ut pensionsutgifternas tillväxtkurva och dämpa trycket på att höja avgifterna. Verkningarna i denna riktning är enligt kalkylerna mycket tydliga och på samhällsekonomisk nivå av stor betydelse.

Genom pensionsreformerna strävar man efter att höja sysselsättningsgraden för de äldre åldersklasserna så att styrkan i vår ekonomi bevaras samtidigt som ett gott utkomstskydd och välfärdstjänsterna kan upprätthållas. På arbetsplatserna vill man också utnyttja det kunnande som arbetstagare som har varit aktiva i arbetslivet under en lång tid har förvärvat under årens lopp.

Pensionssystemet skall belöna arbete och sporra människor att fortsätta i arbetslivet. Syftet med pensionsreformen är att bättre än i dag belöna personer som fortsätter en längre tid i arbetslivet. Arbetspensionen börjar tillväxa för arbetstagare redan efter att de har fyllt 18 år och de kännbart höjda procentsatserna för pensionstillväxt för personer som har fyllt 63 år belönar dem som fortsätter länge i arbetslivet i form av en större pension.

Det verkar som om målen skulle kunna uppnås. Under de senaste åren har en klar ökning i sysselsättningen kunnat skönjas i gruppen arbetstagare mellan 55 och 64 år. Det är intressant att finländarna enligt en alldeles färsk enkät anser att 62 år vore en lämplig pensionsålder. Det verkar således som om människor skulle önska stanna längre tid i arbetslivet än vad de i verkligheten gör. Det lönar sig således att undersöka vad skillnaden beror på. Enligt bedömningar kommer finländarnas pensionering att senareläggas med 2 – 3 år under de närmaste decennierna som en följd av den allmänna utvecklingen och arbetspensionsreformen.

Deltagande i arbetslivet även vid mogen ålder behöver inte motiveras endast med samhällspolitik, ekonomi och finansiering av välfärdstjänster, utan arbete är förnuftigt för var och en när det gäller inkomster och ofta även kontrollen över det egna livet. Och här avser jag inte endast de sista åren i arbetslivet utan även det mellersta skedet och början då man får fotfäste i arbetslivet. Arbetspensionsreformen för med sig en förbättring jämfört med nuläget eftersom skyddet börjar tillväxa tidigare än förut och det även tillväxer under studietider och tidsperioder av småbarnsvård hemma.

Finländarna ger beröm sparsamt genom att säga att reformen alltid går i rätt riktning men att den är otillräcklig. Samma kommentar har även hörts från ekonomiskt lärda när det gäller arbetspensionsreformen. I detta sammanhang bör man notera riksdagens krav på en fortsatt utvärdering. Verkningarna av reformen kommer ändå att bli en utveckling med klart lägre pensionsutgifter i jämförelse med läget idag. Det är dyrt att upprätthålla pensionsskyddet, men kurvan för pensionsavgiften rätas ut så, att man klarar av ökningen med hjälp av en mycket måttfull ekonomisk utveckling. En sådan utveckling uppstår naturligtvis inte av sig själv eller utan arbete.

I det stora hela kan arbetspensionsreformen och motsvarande förändringar inom den offentliga sektorn anses vara lyckade. Reformerna är resultat av ett omfattande arbete som förtjänar erkännande. Nu bör reformerna slutföras ordentligt. Man måste försäkra sig om att reformernas positiva innehåll och förmåner kommer till alla löntagares kännedom. Utgående från praktiska erfarenheter kan sedan finjusteringar utföras.

Problemen går dock inte att lösa enbart genom att revidera lagstiftningen. Arbetslivets innehåll och utvecklingsriktning inverkar i hög grad på människornas val. Gjorda enkäter visar att pengar visserligen utgör en sporre, men att atmosfären på arbetsplatsen, en god ledning och arbetstagarnas möjligheter att inverka på sitt eget arbete är av större betydelse.

I dag mår alltför många dåligt i arbetslivet. Barometrar som mäter trivseln i arbetslivet pekar t.o.m. på direkt illamående. Att man trivs i sitt arbete är en av de viktigaste källorna till välbefinnande, och trivseln måste förbättras tillsammans. Väldigt ofta är det fråga om grundläggande saker, såsom att uppskatta sig själv och andra, ja rentav om ett gott beteende.

Orsakerna till psykiskt illamående och utbrändhet, som ofta tas upp i diskussionerna, måste utredas. Experter och utvecklare har sin egen uppgift, men var och en har sitt ansvar på arbetsplatsen. Vi kan förbättra atmosfären genom att visa kamratskap på arbetsplatsen, genom att bry sig om och upprätthålla en vi-anda då det går bra men också i svårare situationer.

Jag vill till sist påminna om att förändringen i befolkningens åldersstruktur inte innebär enbart hot och ökade kostnader. Det talas alltför ofta om det ökande antalet pensionärer som enbart en belastning för den offentliga ekonomin. Frågan har även en annan sida. Pensionärerna har det allt bättre ställt och har allt större konsumtionsförmåga, vilket är positivt med tanke på samhällsekonomin. Som en obestridlig prestation har vi lyckats med att ”lägga år till livet”, i synnerhet då det huvudsakligen har varit fråga om friska år. Enligt nuvarande utsikter kommer livslängden fortsättningsvis att öka, och målsättningen är således att lägga ”liv till åren”. Allt friskare och aktivare seniorer utgör en resurs för sina närmaste och för hela samhället.