Republikens president Tarja Halonens tal vid Landskapets framgångseminarium 11.5.2000

(med reservation för ändringar) JÄMLIKHETENS DIMENSIONER I LANDSKAPEN

Förutsättningarna för den ekonomiska och regionala utvecklingen har förändrats kraftigt under 1990-talet. Globaliseringen har fördjupats. Företagsverksamheten har internationaliserats och präglas i dag av en global koncentration. Utvecklingen påverkar också alla finländska företags verksamhet. Denna rent marknadsekonomiska utveckling har man försökt påverka genom det politiska beslutsfattandet, en process i vilken också Finland har medverkat närmast genom EU.

EU har haft mycket stor inverkan också på den regionala utvecklingen i Finland, och denna influens kommer antagligen att öka ytterligare i och med införandet av en gemensam valuta och utvidgningen av unionen.

Regionalpolitiken har inte förlorat sin betydelse, men den måste förmå möta de nya utmaningarna. Regionalpolitiken har dock blivit svårare. Den går inte enbart ut på att styra offentliga medel, utan den måste ha en konkret koppling till byarnas, kommunernas, de ekonomiska regionernas och landskapens medvetna och målinriktade samt interaktiva och självständiga verksamhet. Så kan regional- och landsbygdspolitiken leda till resultat också i tider som präglas av integration.

För närvarande är tillväxten snabbast inom vår privata sektor, en utveckling som grundar sig på framför allt data- och informationsteknologin. Branschens företag söker sig till sådana områden som redan har kompetens och företagsverksamhet på området och som därmed har de bästa möjligheterna att lyckas i den globala konkurrensen. De alternativa placeringsorterna för dessa företag finns inte bara i Finland, utan också utomlands.

Högskoleorterna ligger bäst till när företagen bestämmer var de skall placera sig: infrastrukturen i kunnandet är, i likhet med utbudet av den utbildnings- och utvecklingsservice som är kopplad till kunnandet samt tillgången till god välfärdsservice, förmodligen av avgörande betydelse just vid valet av placeringsort. Av detta följer att tillväxten blivit starkt koncentrerad till de största centrumen och till specialiserade mindre orter.

Trots den koncentrerade utvecklingen inom ekonomin har man – tack vare välfärdssamhällets inkomstöverföringar - på längre sikt lyckats decimera inkomstnivåskillnaderna mellan regionerna. På denna punkt har man lyckats skäligen bra, och härigenom har man också förmått upprätthålla jämlikheten mellan landskapen.

Utvecklingen kan sägas ha varit tudelad. Vår samhällsekonomi har regionalt sett präglats av en kraftig koncentration, samtidigt som skillnaderna i fråga om välfärd och inkomstnivå än så länge har minskat. Utvecklingen kommer dock inte nödvändigtvis att fortsätta på samma sätt. Tillväxten tenderar alltjämt att vara koncentrerad till några få centrum. Om detta accepteras, blir följden försämrad livskraft i de regioner som redan tidigare drabbats av tillbakagång, och förr eller senare också att möjligheterna att genom offentliga inkomstöverföringar förhindra regional ojämlikhet minskar. Det behövs alltså nya tankegångar och nya innovationer.

Koncentrationen är inte oundviklig. Utvecklingen går att påverka om man tillgriper de rätta åtgärderna. Utvecklingsprocessen är i första hand beroende av regionerna själva, men andra faktorer är också av betydelse. Alla regioner kan vara föremål för tillväxt, men man bör vara medveten om att de regioner som just nu växer kan förlora sina positioner i framtiden.

Inom de traditionella utvecklingsområdena är sysselsättningen till stor del beroende av den offentliga sektorn och primärproduktionen. Inom dessa sektorer är chanserna att skapa nya arbetsplatser på många håll ofta tämligen dystra. Inom primärproduktionen minskar arbetsplatserna till och med, eftersom strukturomvandlingen bara har inneburit att de jordbruk som blivit kvar har blivit starkare. Mycket tyder på att regionerna glider allt längre från varandra. För de ekonomiska regionernas del är utvecklingen en annan: en del klarar sig bra medan andra kämpar med problem. Också många av de största stadsregionerna har problem.

Inom den globala ekonomin accentueras de lokalt och regionalt förankrade elementen. De utgör nyckelfaktorer i all utvecklingsverksamhet. Statens stöd behövs dock fortfarande. Stödet måste utgå ifrån regionernas varierande behov, vara s.a.s. måttbeställt. I framtiden kommer det att bli allt vanligare att de ekonomiska regionerna framträder som regionala aktörer vid sidan av landskapen. Den regionala utvecklingen utgår ifrån regionernas egen vilja och förmåga att utnyttja sina egna starka sidor. Det är av stor vikt att myndigheterna, företagen och utbildningssektorn kan samarbeta konstruktivt.

För stödjandet av den verksamhet som gäller de små och medelstora företagen bör själva företagsamheten uppmuntras. Finlands ekonomi baserade sig länge på uttryckligen storindustrin, och därför saknar vi i många branscher en egentlig småföretagartradition. Moderniseringen av jordbruket är i många fall betjänt av flerbranschkunnande. Den nya datatekniken utgör också en god grogrund för företagsverksamhet. De olika saker och tjänster med individuell prägel som till följd av den högre levnadsstandarden har vunnit ny uppskattning är utmärkt väl lämpade för den verksamhet som de små och medelstora företagen bedriver. Situationen är ofta den, att många människor besitter de substanskunskaper som behövs i en viss bransch, samtidigt som de känner sig främmande för de krav som är kopplade till själva företagaryrket. Man vill ogärna bli arbetsgivare eller man är rädd för tillstånds- och skattebyråkratin. Många kvinnor är – oftare än männen – också rädda för de risker som en företagare ställs inför. Att koordinera arbetslivet och familjelivet kan också vara besvärligt.

Regionalpolitiken präglas av stora förväntningar. Regionalpolitiken kan dock bara hjälpa, främja och stöda den problemlösning som sker på regionernas eget initiativ. Regionalpolitiken fungerar om de möjligheter som ekonomin erbjuder i olika utvecklingsskeden kan utnyttjas och om regionernas egna mänskliga resurser kan mobiliseras. Genom regionalpolitiken kan man stärka förutsättningarna för regionernas naturliga utveckling, men inte ersätta dem. Regionalpolitiken skall dels stöda utvecklandet av företagsverksamheten och kunnandet, dels främja utvecklandet och upprätthållandet av samhällets basstruktur. Dessa två element är helt beroende av varandra. Regionens basstruktur måste vara i skick för att satsningarna på kunnandet skall lyckas.

Regionerna måste vara redo att möta den utmaning som den öppna ekonomin innebär, eftersom framgången nu i allt högre grad är beroende av de produktionsfaktorer och konkurrensfördelar samt den konkurrensförmåga som regionerna kan erbjuda - också i form av utbildad och kunnig arbetskraft, mänskliga resurser.

Universiteten, högskolorna och de övriga läroanstalterna har vaknat upp och delvis redan insett detta. Undervisningen måste ta hänsyn till att alla studerande inte behöver bli löntagare eller tjänstemän, utan att man också kan bli företagare. Företagskuvöserna, mentorverksamheten och många andra åtgärder från samhällets och företagarorganisationernas sida kan sänka tröskeln för den som överväger att bli företagare. Jag tror att jag i egenskap av president kan medverka just i dessa sporrande insatser och bidra till att de existerande hindren uppmärksammas och röjs undan.

Vår befolkning åldras snabbt, och åldersstrukturen hotar att bli skev. Vi måste se till att också de unga och barnfamiljerna trivs på landsbygden. Det är därför synnerligen viktigt att under de närmaste åren se till att basstrukturerna i regionerna fungerar på ett betryggande sätt och att tillgången till basservice är tillräckligt tryggad. Det behövs tillräcklig post- och bankservice, hälsovård, utbildning och infrastruktur. Utan dessa tjänster klarar man sig inte någonstans. Ingen ekonomisk region kan sköta de uppgifterna med egna krafter.

Utvecklingen i regionerna och de ekonomiska regionerna är beroende av regionernas egna aktörer. Regionerna måste själva finna visionerna och strategierna för utvecklandet. Några sådana visioner kan inte ges ovanifrån. Med tanke på möjligheterna att utveckla regionen är också de rådande uppfattningarna om regionen och den bild som varje region själv ger av sig av mycket stor betydelse. Den tredje centrala faktorn i sammanhanget är att de olika parterna bedriver ett äkta samarbete för skapande och förverkligande av de gemensamma visionerna och målen. Regionens invånare, och framför allt beslutsfattarna, måste tro på utvecklandet av regionen och ha viljan att genom samarbete satsa på utvecklingsarbetet. Det är viktigt att känna till sakförhållandena och att identifiera problemen. Men framför allt gäller det att skrida till handling och att lyfta fram möjligheterna.

I varje landskap borde det finnas åtminstone ett starkt centrum med tillväxtpotential. Dessutom behövs mindre tillväxtcentrum. För att centrumens ekonomiska livskraft också skall återspegla sig i deras omgivning, måste de vara tillräckligt starka. Utvecklandet av utbildningen och anvisandet av forskningsanslag spelar härvid en central roll.

Programmet för kompetenscentra är ett bra exempel på en utmärkt väl fungerande finländsk regionalpolitik. Programmen för kompetenscentra fullföljs som ett samarbete mellan regionens näringsliv, städer, teknologicentrum, universitet, yrkeshögskolor, forskningsinstitut och övriga offentliga förvaltning. Det är här fråga om samarbete i alla tänkbara former. I den öppna ekonomin är det viktigt att man hela tiden söker nya verksamhetsmetoder och –modeller. Att öka och vidareutveckla kunskap kräver uthållighet. Konkurrensförmågan kan byggas upp och upprätthållas genom utnyttjande av sådana fördelar och metoder som andra inte har. Inom den öppna ekonomin är hårdteknologin i princip tillgänglig för alla. Sättet att använda denna teknologi är därför av avgörande betydelse.

Regionalpolitiken måste försöka påverka placeringen av den växande ekonomiska sektorn och förnyandet av den redan existerande produktionen. Regionernas kunnande och företagens verksamhetsbetingelser måste utvecklas i takt med de nya utmaningar som det globala informationssamhället för med sig. Universiteten och yrkeshögskolorna i landskapen spelar en central roll i detta arbete. De påförs ett nytt ansvar när det gäller utvecklandet av regionerna. Det förväntas att de deltar i samarbetet för utvecklande av regionerna och att de härvid bidrar med en betydande insats.

Vid de regionala universiteten styrs den tillväxt som grundar sig på humankapitalet. Den kunskapsintensiva produktionen kan placera sig även på annat håll än i centrumen, huvudsaken är att nätverken fungerar. Också de mindre centrumen och glesbygden har sina möjligheter. Man måste se till att högskolornas verksamhet är ändamålsenlig och att högskolorna utvecklas.

Vi behöver en nationell strategi för att utveckla högskolorna och öka deras regionala slagkraft. Regeringen har dragit upp riktlinjerna för detta i sin utvecklingsplan gällande utbildning och forskning för perioden 1999-2004. Vi behöver också ett nationellt projekt genom vilket vi kan söka och skapa nationell konsensus och en gemensam vilja att utveckla regionerna. Detta ligger i allas vårt intresse.