Minnestal av republikens president Tarja Halonen vid Vägen till Ekenäs 90 år -evenemanget den 14 juni 2008

Inbördeskriget i Finland slutade för 90 år sedan, i maj 1918. Men förödelsen upphörde inte med att vapnen tystnade på slagfälten. I händelserna 1918 dog enligt den senaste statistiken närmare 37 000 personer. Av dem stupade cirka 11 000 i striderna som pågick i fyra månader. Den största delen av inbördeskrigets offer dog först under krigets efterspel.

När striderna upphörde hade segrarsidan cirka 80 000 röda fångar på sitt ansvar. Till fånglägren sändes över 70 000 fångar. Det beslutades att varje fånge skulle få en separat utredning och hållas fängslad fram till domen. För utredningarna och rättegångarna inrättades särskilda statsförbrytelsedomstolar med stöd av den undantagslag som stiftades av den s.k. ofullständiga lantdagen.

De röda fångarna placerades i fångläger som inrättades i olika delar av landet. Ett fångläger låg här på Dragsviks kasernområde i Ekenäs. Det var inte det största lägret, men förhållandena här var svårast och dödligheten steg till 33 procent. Till den höga dödligheten bidrog de alltför små utrymmena, de bristfälliga hygieniska förhållandena och livsmedelsbristen som rådde i landet. Å andra sidan har det sagts att också likgiltighet och direkt hämndmentalitet bidrog till dödligheten. Hämndmentaliteten tog sig bland annat uttryck i att man inte lät fångarna få de matpaket som deras familjer skickade.

En bild av det mänskliga lidandets omfattning ger de 3 062 namn som ristats in på minnesmärket över de döda som har rest på plasten – en förteckning som inte är fullständig.

Utöver krigets direkta offer drabbade följderna också omkring 13 500 änkor och 20 000 barn som förlorade den ena eller bägge föräldrarna. De som förlorade en make och förälder i krigets våldsamma efterspel hörde i de flesta fall till förlorarsidan. Vi har bara en blek aning om deras sorg och ångest och diskrimineringen som de utsattes för.

Ett krig kastar långa skuggor, och när det är ett inbördeskrig är de mycket mörka. Det gäller också i Finland. Ända sedan 1918 har det bland oss och i historieskrivningen funnits olika uppfattningar om hur kriget ska benämnas och om vilka orsaker som ledde till kriget. Det var både interna orsaker och händelserna i våra närområden och alla farhågor och förväntningar de väckte som ledde till samhällskrisen och den nationella tragedin.

Enligt dagens uppfattning är demokrati, mänskliga rättigheter, rättsstaten och också ekonomisk trygghet och social rättvisa garantier för en stabil samhällsutveckling.

I och med lantdagsreformen 1906 tog Finland ett stort steg framåt och införde demokrati. Den tidigare ståndslantdagen ersattes med en enkammarlantdag, vars ledamöter valdes genom allmän och lika rösträtt. Rösträtten och rätten att ställa upp som kandidat grundade sig inte längre på social ställning eller kön. Genom reformen tiodubblades antalet röstberättigade jämfört med ståndslantdagens tid.

I synnerhet bland den obesuttna befolkningen på landet och arbetarbefolkningen i städerna skapade lantdagsreformen stora förväntningar på samhällsreformer. De stora frågorna som gällde jordreformen, arbetstiden och den kommunala demokratin kunde inte lösas i den takt som förväntades. Den försämrade livsmedelssituationen när sädesimporten minskade skärpte motsättningarna i samhället. Ordningsmaktens ingripande och inrättandet av militära garden bidrog till att beredskapen att gripa till vapen ökade.

Våldet under inbördeskriget, i synnerhet det ur krigshandlingarnas synvinkel onödiga våldet och avrättningarna som fortsatte trots att striderna upphörde, och de offer som miste livet i fånglägren, skapade en nationell katastrof som också med den tidens mått mätt var mycket tung.

Inte heller bland segrarna var åsikterna om behandlingen av förlorarna enhälliga, de kunde tvärtom vara helt motsatta. Medan en del bara ville hämnas, hade andra försoning som främsta mål.

K. J. Ståhlberg, riksdagsman och ordförande i grundlagsutskottet, skrev medan kriget ännu pågick en tvådelad artikel som publicerades i Helsingin Sanomat under rubriken Tulevaisuuden lähtökohtia – Utgångspunkter för framtiden. Med Ståhlbergs ord: efter all den förödelse som det lättsinnigt påbörjade kriminella företaget förde med sig, måste vi försöka få igång den avbrutna verksamheten i staten och samhället och i kultursektorn och näringslivet, så att Finland, landet och folket, kan försvara sin plats som rättsstat och civiliserad nation.

Senator Kyösti Kallio konstaterade i ett tal som han höll i Nivala i maj 1918 att man måste skapa ett Finland där det varken fanns röda eller vita, endast finländare som älskar sitt fosterland, medborgare i republiken Finland, som alla känner sig som samhällsmedlemmar och trivs här.

På riksnivå försökte de som förespråkade lugn på olika sätt fortsätta det samhällsbygge och utvecklingen mot ett normalt demokratiskt system som kriget hade avbrutit. Om detta berättar bland annat kommunalvalet som hölls redan under hösten 1918 och lantdagsvalet som ordnades i mars följande år. Lantdagsvalet var samtidigt det första parlamentariska valet i det självständiga Finland. De grupperingar som understödde ett republikanskt statskick i kampen om statskicket gick ur valet som segrare och socialdemokraterna hade fortfarande den största lantdagsgruppen.

Bland finländarna levde bitterheten och hatet länge kvar. Många hade förlorat sina anhöriga eller sin hälsa. Dömda fångar benådades i flera omgångar och de sista fånglägren stängdes under 1919. Men för många räckte frihetsstraffet och förlusten av det medborgerliga förtroendet mycket längre. Krigsänkorna och barnen som blivit föräldralösa måste leva livet ut med de förluster som inbördeskriget orsakade. Många som hade stridit på olika sidor var efter kriget tvungna att möta sina tidigare fiender i sin närmiljö och den ömsesidiga misstron levde kvar i årtionden.

De som arbetade för försoning befann sig i en svår ställning. Ord måste förvandlas till samhällsreformer. Jordreformen var ett viktigt sätt att skapa stabilitet i ett övervägande agrart samhälle. Ett tecken på att förhållandena hade stabiliserats och förtroendet återställts var utnämningen av den socialdemokratiska minoritetsregeringen under Väinö Tanners ledning 1926.

En symbolisk gränslinje överskreds när statsministern Tanner i maj 1927 på grund av att president Relander hade insjuknat tog emot skyddskårernas defilad på årsdagen för det vita Finlands seger. Det väckte uppståndelse både i den politiska högern och vänstern. I Finland och i många andra delar av Europa var 1930-talet i viss utsträckning ytterlighetsrörelsernas tid. Men den yttre fienden förenade finländarna i kampen för självständigheten.

Efter vinterkriget år 1940 gav Gustaf Mannerheim, tidigare överbefälhavare för den vita armén och arméns överbefälhavare under vinterkriget, order om att arméns fanfest inte längre skulle firas den 16 maj, dagen för segertåget. I stället skulle den tredje söndagen i maj firas som en gemensam religiös minnesdag för dem som hade dött hjältedöden under vinterkriget och också alla dem som under brytningstiden 1918 på båda sidor offrat sina liv för sin övertygelse. En tradition som också jag har försökt respektera varje år.

* * *

Händelserna som ledde till Finlands självständighet och de första åren som självständig nation har ihågkommits och rekapitulerats vid flera olika evenemang. Tragedin 1918 hör till dem. När vi sätter oss in i händelserna 1918 och går igenom vad som ledde till inbördeskriget och vilka följder det hade blir vi allt mer övertygade om hur nödvändiga demokratin, de mänskliga rättigheterna, rättsstaten och den sociala rättvisan är. Låt oss också hedra alla dem i generationen från 1918 som kunde överskrida den gränslinje som delade nationen, läka såren från kriget och tillsammans bygga vårt samhälle så att det klarade alla externa och interna prövningar och också skapa välfärd.

En hållbar försoning måste bygga på sanning. Det är viktigt att finländarna kan sin historia. Projektet Krigsdödade i Finland 1914-1922 som genomfördes 1998-2002 på statsminister Paavo Lipponens initiativ och huvudsakligen finansierades av statsrådet har varit en viktig insats i det avseendet. Tack vare projektet fick offren ett namn, en dödsplats och en dödsdag, och deras anhöriga och släktingar fick kännedom om sina närståendes öden, både vita och röda. Sorgen har funnit ett mål. De fakta som togs fram har hjälpt oss som nation att behandla ett trauma som tystats ner.

* * *

Vi lever i dag i ett Finland och i en värld som är mycket olika Finland och världen för nittio år sedan. Det självständiga Finland har under hela sin existens lyckats bevara demokratin och vi har också utvecklats betydligt som rättsstat. Finland anses i dag höra till den respekterade nordiska familjen av välfärdsstater. Men allt är inte lika väl på alla håll i världen. Redan för 90 år sedan var andra länders ställningstaganden av betydelse för vårt land. Det internationella samfundets stöd och kritik är i dag av mycket större vikt. Vår egen historia har lärt oss att vi ska vara aktiva i det internationella samarbetet för en bättre värld.

Låt oss hedra alla offer för händelserna 1918 genom att bygga vårt land och världen och genom att respektera demokratin, de mänskliga rättigheterna och rättsstaten och social rättvisa.