Republikens president Tarja Halonens tal vid Erik Castrén-institutets 10-årsjubileum

(med reservation för ändringar)

Krig är redan i sig en kränkning av de mänskliga rättigheterna och man kan bara hoppas att de med tiden försvinner till mänsklighetens historia. Då det ändå fortfarande utgör en del av nationernas konfliktlösningssystem, är det skäl att här vid Erik Castrén-institutets 10-årsjubileum, med vänligt samtycke av institutets chef akademiprofessor Martti Koskenniemi, dryfta hur det i vår strävan att tygla krigen gått med de mänskliga rättigheterna för en särskild grupp av människor.

Jag har nämligen för avsikt att granska kvinnors mänskliga rättigheter: närmare sagt rätten till liv, frihet och personlig säkerhet, dvs. de rättigheter som räknas upp i artikel 3 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, vid väpnade konflikter och efter konflikter.

Det är ett aktuellt ämne som ypperligt lämpar sig att behandla vid ett evenemang som arrangeras vid ett institut som bär Erik Castréns namn. I sitt forskningsarbete fördjupade sig Castrén ju i de folkrättsliga reglerna för krig och i den rättsliga ställningen för civila under krig. År 1949 tjänstgjorde han dessutom som ordförande för Finlands delegation vid en diplomatkonferens om skydd för krigets offer som hölls i Genève. Jag kommer senare i mitt tal att återkomma till de internationella fördrag som konferensen gav upphov till.

Castrén var medlem också i de skiljedomstolar som avgjorde tvister som gällde utnyttjandet av Saharas naturresurser och gränsen mellan Etiopien och Somalia. Gränstvisterna i Afrika och de knappa naturresurserna och fördelningen av dem inom många områden av Afrika är fortfarande aktuella och är också nära kopplade till vårt tema.

* * *

Erik Castrén disputerade år 1938 på en folkrättslig avhandling om luftkriget. Han ansåg att användningen av luftfartyg som medel för krigsföring hade haft omvälvande militära och rättsliga följder. Skillnaden mellan militärer och civilbefolkning har ytterligare rubbats och krigsskådeplatsen hade utvidgats till att omspänna en stats hela territorium.

Det är i själva verket under en relativt kort period i historien som krig har förts vid fronten, avskilt från det civila livet. Både underhållet av egna och främmande stridstrupper som förvärvats genom våld, genom stöld och plundring som riktats mot människor, deras boningar, husdjur och åkrar, har snarare varit regel än undantag.

Castréns oro över en sådan militärteknisk utveckling som skulle föra med sig ännu större förödelse för civilbefolkningen var verkligen befogad. Användningen av kärnvapen i Hiroshima och Nagasaki vid andra världskrigets slutskede var en i sitt slag fasansfull framgång för vapentekniken. Samma militärtekniska utveckling med förödande konsekvenser för civilbefolkningen fortsätter trots att man strävat efter att begränsa den genom internationella fördrag och därtill anslutna övervakningssystem.

Det har också skett en stor förändring i de beväpnade konflikternas karaktär. Det är i allt högre grad fråga om våldsamheter inom en stats egna gränser, där gränsen mellan beväpnade, organiserade krigstrupper och civilbefolkningen är oklar.

Dessa förändringar har påverkat konfliktområdenas civilbefolkning djupt. Antalet soldater som miste livet i första världskriget var tio gånger större än antalet civila dödsoffer. I andra världskriget beräknas antalet militära och civila dödsoffer vara ungefär lika stort. Vid de flesta krig och beväpnade konflikter i dag är antalet civila dödsoffer flerdubbelt större jämfört med antalet beväpnade stridsmän.

Under konflikter blir den civila befolkningen också offer för andra allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Det är särskilt de som är i svag ställning som lider. Kvinnor och barn utgör cirka 80 procent av de miljoner flyktingar som finns i världen. De upplever våld, osäkerhet, hemlöshet och förlust av egendom. Kvinnor blir dessutom offer för vissa slags brott på grund av sitt kön.

Sexuellt våld mot kvinnor och annat sexuellt utnyttjande av kvinnor har genom historien hört till krigets följder. Enligt FN:s utvecklingsprogram UNDP har dessa dock under de senaste decennierna nått epidemiska proportioner. Kvinnor och flickor har systematiskt blivit utsatta för våldtäkt till exempel i Darfur, Demokratiska republiken Kongo, Liberia och Kosovo. Enligt UNDP:s bedömning blev en halv miljon kvinnor våldtagna under folkmordet i Rwanda år 1994. Under kriget i Kroatien och Bosnien och Hercegovina blev cirka 60 000 kvinnor våldtagna. Senast har vi fått höra att kvinnor och flickor blivit offer för sexuellt våld i Kenya.

Det är kvinnorna, och i viss mån de gamla männen och barnen, som håller i gång livet under beväpnade konflikter. Detta syns även i värnpliktsbestämmelser och andra bestämmelser om krigsföring och krigsförberedelser. Men det håller på att ske en förändring i detta. Kvinnor har antingen av tvång eller av fri vilja börjat gå med i organiserade eller icke organiserade trupper som brukar våld vid konflikter. Även dessa kvinnor gör sig skyldiga till brott mot de mänskliga rättigheterna. Det är ännu en gåta hur detta kommer att inverka på hur dessa samhällen klarar sig.

* * *

På vilket sätt har folkrätten kunnat svara på de förändringar som skett i fråga om krig och konflikter? Kan den internationella humanitära rättens regler skydda krigens offer?

Som en motreaktion på andra världskrigets chockerande händelser togs en hel mängd initiativ för att göra krig humanare och förhindra beväpnade konflikter.

Grundandet av Förenta nationerna och godkännandet av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, inrättandet av Europarådet och det europeiska människorättssystemet samt Europeiska kol- och stålgemenskapen genast efter andra världskrigets slut visar en strävan efter att skapa en värld där människorna kan leva ett jämbördigt och välmående liv utan hot om våld och krig.

Vid sidan av denna utveckling reviderades de internationella avtal som reglerar behandlingen av sårade, krigsfångar och civilbefolkningen vid krig. I Genève ingicks år 1949 fyra konventioner för att skydda krigets offer. Konventionernas och tilläggsprotokollens utgångspunkt är att de ska skydda krigets offer oavsett kön, men de innehåller också bestämmelser om särskilt skydd för kvinnor. Genèvekonventionen angående skydd för civilpersoner under krigstid och tillhörande tilläggsprotokoll från år 1977 bestämmer att kvinnor ska åtnjuta särskilt skydd mot alla angrepp på kvinnors heder, särskilt förnedrande behandling, våldtäkt, påtvingad prostitution och alla former av våld.

Syftet med de allmänna förklaringarna och konventionerna om de mänskliga rättigheterna är naturligtvis att skydda alla människor. Samhällets svaga har emellertid det största behovet av skydd, och därför har det dessutom behövts separata överenskommelser.

En förbättring i genomförandet av kvinnors rättigheter har skett under de senaste decennierna. Den fjärde kvinnokonferensen i Peking år 1995 var ett stort steg framåt vad gäller kvinnors mänskliga rättigheter. I handlingsplanen för kvinnokonferensen i Peking förband man sig bl.a. till att öka kvinnors deltagande i konfliktlösning på beslutsnivå och att beskydda kvinnor som lever i områden där det råder beväpnade och andra konflikter eller som är under främmande ockupation. Tyvärr har utvecklingen efter detta inte varit lika snabb.

Ansvaret för tillämpningen av internationella överenskommelser ligger hos regeringarna. Under fredstid kan man se stora skillnader i hur regeringarna tar ansvar för sina förpliktelser, men situationen är oftast ännu sämre vid beväpnade konflikter. Något som ytterligare har gjort situationen svårare är att beväpnade konflikter i allt högre grad tenderar att vara inomstatliga.

För att få de största krigsförbrytarna dömda upprättade de allierade efter andra världskriget krigsförbrytartribunaler i Nürnberg och Tokyo. Tribunalernas jurisdiktion omfattade bl.a. brott mot freden, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Dessa rättegångar har haft stor principiell betydelse i den internationella straffrätten.

I början av förra decenniet skred det internationella samfundet till åtgärder för att individer skulle kunna ställas till straffrättsligt ansvar inför oberoende domstolar för brott mot den internationella rätten, också då dessa brott sker i samband med beväpnade konflikter eller i andra exceptionella situationer. Utvecklingen påskyndades i början av 1990-talet bl.a. på grund av den information man fått om allvarliga och omfattande brott mot den humanitära rätten inom det forna Jugoslaviens område.

FN:s säkerhetsråd upprättade år 1993 en internationell krigsförbrytartribunal med uppgift att undersöka kränkningar av den humanitära rätten inom det forna Jugoslaviens område. Ett år senare upprättades en internationell krigsförbrytartribunal med uppgift att undersöka kränkningar av den humanitära rätten som gjorts i Rwanda och av rwandier i Rwandas grannområden.

År 1998 inrättades den första permanenta domstolen som har internationell jurisdiktion i brottmål. Internationella brottmålsdomstolens behörighet omfattar de grövsta och mest omfattande brott som hotar världsfreden, säkerheten och välfärden, och som på detta sätt berör hela det internationella samfundet. I domstolens grundstadga finns en täckande uppräkning av brott mot mänskligheten. Sexualbrotten hör till kriminaliserade gärningarna.

Enskilda individer kan således ställas till svars för brott mot internationell rätt även när de begås i samband med beväpnade konflikter eller i andra exceptionella situationer. Allt oftare lyckas man också förverkliga det straffrättsliga ansvaret. Det är dock klart att merparten av de brott som begås under beväpnade konflikter förblir ouppklarade och de skyldiga går ostraffade. Dessutom är offrens ställning överlag svagare i konfliktområdena. I ett samhälle som inte är organiserat står offret ofta ensamt med sina fysiska och psykiska skador.

* * *

Vid sidan av folkrätten har den internationella politiken, internationella organisationer och medborgarorganisationer gjort framsteg när det gäller att förbättra kvinnors ställning i konflikter.

I oktober år 2000 antog FN:s säkerhetsråd resolution nr 1325, ”Kvinnor, fred och säkerhet”. Resolutionen, som är förpliktande för medlemsstaterna, innehåller konkreta krav på respekt för kvinnors och barns mänskliga rättigheter och grundläggande rättigheter i konfliktsituationer. FN-stadgans syfte är att öka kvinnors deltagande på alla beslutsnivåer i förebyggandet, hanteringen och lösningen av konflikter och i fredsprocesser samt att förbättra kvinnors säkerhet.

Det är inte endast i krig och andra beväpnade konflikter som kvinnors mänskliga rättigheter och grundläggande rättigheter kränks, utan också före och efter dessa. En betydande orsak till att kvinnors rättigheter kränks är att kvinnor även under så kallade normala förhållanden har en sämre ställning i samhället än män. Konflikter förvärrar kränkningarna av kvinnors mänskliga rättigheter. För att få till stånd en permanent förbättring av kvinnors ställning, eller ens en betydande minskning av kränkningarna av de mänskliga rättigheterna, krävs det djupgående förändringar i ett samhälle som råkat ut för en kris.

För närvarande grundar sig säkerhetspolitiken på ett s.k. brett säkerhetsbegrepp. Därför är det naturligt att även förebyggandet, kontrollen och lösningen av kriser bygger på samma begrepp. Det internationella samfundet har verktyg för främjandet av säkerheten och utvecklingen. Bland annat FN har utmärkt sig genom att bidra till lösandet av flera kriser och få till stånd fredsavtal. Det återstår dock ännu mycket att göra för att förbättra genomförandet av dessa fredsavtal. Enligt vissa bedömningar har cirka hälften av de länder som klarat sig ur en kris på nytt drivit in i våldsamheter inom loppet av fem år.

Krigets eller en beväpnad konflikts slut är bara början till fred. För att kunna nå hållbara resultat behövs också demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och ett fungerande rättsväsende. Förutsättningen för ett människovärdigt liv är ett samhälle med fungerande ekonomi och social rättvisa. Frihets- och ESK-rättigheterna är nödvändiga för den enskilda människan, men de stärker också samhället. På samma sätt stärker respekten för kvinnors rättigheter och kvinnors fullödiga deltagande hela samhället.

Finland har i ökad utsträckning strävat efter att fästa avseende vid kvinnors ställning i fredsprocesser. När beslut har fattats om strukturerna för samhällets ekonomi och maktutövning, ägandet av mark eller lagstiftningen efter kriser har man inte i tillräckligt hög grad lyssnat på kvinnors åsikter. De mänskliga rättigheterna måste höjas till samma prioritetsnivå som säkerhet och utveckling. Det finns ingen säkerhet utan utveckling, eller utveckling utan säkerhet och ingendera av dessa utan respekt för de mänskliga rättigheterna.

Under mitt statsbesök i Indonesien för ett par veckor sedan besökte jag även Aceh och fick höra hur fredsavtalet har genomförts och hur återuppbyggandet efter den förödelse som tsunamin orsakade framskrider. Kvinnorna i Aceh vill aktivt delta i återuppbyggnaden av samhället. Nu är stunden inne för att förbättra deras ställning. Det internationella samfundet har all orsak att stödja dessa kvinnors ansträngningar. Ett annat exempel på kvinnors aktiva deltagande på regional och lokal nivå i ett konfliktområde är det UNIFEM-stödda samarbetet mellan israeliska och palestinska kvinnor, med syfte att finna en hållbar lösning på konflikten.

Finland har förbundit sig att genomföra resolution nr 1325, och man bereder som bäst en nationell handlingsplan. Regeringen har lovat färdigställa den under inkommande vår.

* * *

Det är alldeles utmärkt att man vid detta seminarium även behandlar globaliseringen. Att lära sig hållbar utveckling kräver att man både beaktar naturens bärkraft och stärker den sociala rättvisan. Vägen mot en ekologiskt hållbar utveckling innebär att man lär sig spelregler för en rättvis globalisering. Bägge är frågor där kvinnor – deras rättigheter och deras deltagande – har stor betydelse.

Enligt den fjärde delrapporten för FN:s mellanstatliga klimatpanel kommer världens fattigaste områden, t.ex. de delar av Afrika som ligger söder om Sahara, att drabbas hårdast av klimatförändringen. Detta kan öka konflikterna i de områden som redan nu har det svårt vad gäller de grundläggande levnadsförutsättningarna och kan orsaka en okontrollerad flyttningsrörelse av människor från ett land till ett annat.

De förändringar vi står inför påverkar också den internationella säkerhetsmiljön, eftersom naturtillgångar och utnyttjandet av dem också hittills ofta har utgjort bakgrunden till konflikter. Liksom vid konflikter är kvinnorna i fråga om klimatförändringen inte enbart offer, utan också en resurs. Ofta är det kvinnorna som står för familjernas välfärd och som även har sakkunskap. I beslutsfattandet representeras kvinnorna dock inte i tillräckligt stor omfattning. För att få till stånd förändring och hållbara lösningar är det nödvändigt att ta med kvinnor i beslutsfattandet. Även i kampen mot klimatförändringen är det viktigt att utnyttja de speciella färdigheter och verksamhetssätt som kvinnor har.

* * *

År 1950 skrev Erik Castrén om folkrättens uppgifter, resultat och möjligheter. De fyra internationella konventioner som ingåtts i Genève föregående år ingöt inte någon stor optimism i honom. Enligt Castrén hade folkrätten, fastän den inte förmått hindra krig från att bryta ut eller ens allmänt kunnat få till stånd ett förbud mot krig, ändå gjort vad den kunnat för att lindra det onda kriget för med sig genom att reglera själva krigsföringen.

Jag anser att Castrén behövs ännu i dag. Arbetet för de mänskliga rättigheterna är sällan något storslaget utan snarare idogt och modigt stretande. Vi står ännu inför många utmaningar, men har också bättre resurser än tidigare.

Jag vill önska jubilaren lycka och krafter även i fortsättningen!