Tal av republikens president Tarja Halonen vid öppnandet av den 197:e försvarskursen 7.3.2011

Copyright © Republikens presidents kansli

Det jäser igen i världen. Demokratiunderskottet, den sociala ojämlikheten och framför allt arbetslösheten ledde i Nordafrika och på annat håll i arabvärlden till medborgarprotester som likt en buskbrand har spritt sig från ett land till ett annat. Dessa länder är sinsemellan olika, men gemensamt för dem är att människorna plötsligt och på ett djärvare sätt än den övriga världen kunnat ana har börjat protestera mot sina egna regenter och mot autoritära regimer.

Demokrati, respekt för mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen och social rättvisa är värden som man strävar att nå. Förhoppningsvis är man på alla håll också redo att försvara dessa värden.

Det är nu fråga om regioner som är belägna i närheten av Europa. Om situationen inte lugnar sig, utan leder till nya oroligheter, misslyckade val eller omfattande flyttningsrörelser, kan detta ha betydande följder för säkerhetsläget i vår egen världsdel och länderna där.

Europeiska unionen har tagit ställning till händelserna i arabvärlden, men det har på en del punkter visat sig svårt att nå enhetliga lösningar. Allra först har man givetvis försökt trygga våra egna medborgares evakuering från de centrala oroshärdarna. EU:s olika medlemsländer har dessutom haft väldigt olika ekonomiska relationer med Libyen, och det har påverkat attityderna.

När det gällde situationen i Libyen kunde Förenta nationernas säkerhetsråd och Arabförbundet snabbt anta resolutioner i vilka våldet mot civila kraftigt fördömdes. I fråga om eventuella fortsatta åtgärder har inte ens säkerhetsrådet än så länge fått till stånd ett enigt beslut.

På lång sikt kan EU dock vara en viktig partner när det gäller att stödja en hållbar utveckling i dessa nordafrikanska samhällen. Vid sidan av det humanitära biståndet kan unionen utnyttja sina instrument inom handels- och biståndspolitiken. Den aktuella situationen vittnar på ett åskådligt sätt om hur olika fenomen är sammanflätade i dagens globaliserade tidevarv. För att också Finland ska kunna formulera sin ståndpunkt i det bilaterala eller multilaterala beslutsfattandet bör vi i allt högre grad veta vad som händer och sker.

* * *
Finland är en del av den gemensamma världen: vi och den övriga världen står i växelverkan med varandra. Ser man till internationella jämförelser är Finland ett tryggt land att leva i.

Ett traditionellt hot om krig mot vårt land anses inte vara aktuellt. Utgångspunkten inom vårt försvar är dock att användning av militära maktmedel mot Finland eller möjligheten till hot om sådana inte kan uteslutas. Ni kommer under kursens gång att behandla olika typer av riskfaktorer och olika kombinationer av dessa.

Vårt säkerhetstänkande grundar sig på en bred säkerhetsuppfattning. Väpnade konflikter som sker på annat håll, terrorism eller attacker mot datanät kan påverka säkerheten i vårt samhälle. Vårt eget land är inte opåverkbart när det gäller dessa fenomen. Likaså kan t.ex. smittsamma sjukdomar, miljökatastrofer eller extrema naturfenomen ha förödande följder.

Förebyggande arbete är det bästa sättet att avvärja kriser. För att säkerheten ska kunna förbättras i ett brett perspektiv arbetar vi på lång sikt. På global nivå gäller det helt enkelt att stödja demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen samt att främja en utveckling som är hållbar i ekonomiskt, socialt och ekologiskt avseende.

I Finland har vår ambition länge varit att i både utrikespolitiken och säkerhetspolitiken åstadkomma ett så brett samförstånd som möjligt. De säkerhets- och försvarspolitiska redogörelserna har varit centrala instrument för riktlinjerna i vår politik. Personligen anser jag att förfarandet med redogörelser bör fortsätta. Genom redogörelserna har beredningen och godkännandet av de allra viktigaste säkerhetslösningarna kunnat garanteras över flera valperioder utifrån ett brett samförstånd.

Detta är nödvändigt, eftersom de val som gäller säkerheten förutsätter dels planering som kan sträcka sig över mycket långa tidsperioder, dels genomförande och utbildning. De lösningar man stannar för gäller dessutom i många fall de enskilda medborgarnas rättigheter och skyldigheter.

Efter det förestående riksdagsvalet kommer riksdagen och regeringen omedelbart i början av sina mandatperioder att bli tvungna att ta ställning till bl.a. frågan om hur man inom försvarsmakten ska fördela resurserna – eller borde man rentav säga kostnadstrycket – mellan verksamheten och materielanskaffningarna. Besluten kommer att påverka beskaffenheten av vår försvarsmakt efter 2016. Jag anser att alla tre aktörerna, dvs. riksdagen, presidenten och regeringen, ska vara med och påverka dessa riktlinjer och förbinda sig vid dem.

* * *

Vi ska upprätthålla ett trovärdigt försvar. Den allmänna värnplikten har av tradition haft ett brett godkännande och stöd från medborgarnas sida. Försvarsviljan har förblivit hög. De färskaste resultaten från den årliga enkäten om finländarnas åsikter om utrikes- och säkerhetspolitiken, försvaret och säkerheten pekar dock på smärre förändringar i inställningen till den allmänna värnplikten. År 2010 understödde 63 procent av svarspersonerna allmän värnplikt, medan motsvarande siffra annars under hela 2000-talet har varit över 70 procent. Samtidigt visade enkäten att understödet för en selektiv beväringstjänst, som alltså inte omfattar hela åldersklasser, hade ökat till 27 procent från 16 procent året innan.

Jag anser att vi har orsak att analysera de här enkätresultaten noggrant och att reda ut om det finns tecken i luften på rentav större attitydförändringar. Samtidigt bör vi reflektera över framtiden. De nya hotbilderna, vårt moderna allt mer störningskänsliga samhälle och en befolkning med i viss mån lägre tålighet är en krävande kombination. Arbetet med att förnya försvarsmakten bör helst göras i överensstämmelse med utvecklandet av civiltjänsten.

Antalet beväringar minskar redan i och med att åldersklasserna blir mindre. Samtidigt är människorna ansvarskännande och vill agera på ett sätt som är till nytta för samhället. Det finns behov av andra tjänstgöringsmodeller som komplement till den minskande beväringstjänsten. Många unga kan ha goda förutsättningar att fullgöra t.ex. civiltjänst som är betydligt mer krävande än den som finns idag. Förändringar i tjänstgöringen skulle antagligen ha ömsesidiga effekter. Målet bör därför vara ett positivt slutresultat med tanke på den övergripande säkerheten.

Vid utvecklandet av tjänstgöringsmodellerna ska också kvinnornas ökade intresse för säkerhetsuppdrag beaktas. Frågor med anknytning till jämställdhet mellan könen och annan jämlikhet i tjänstgöringsuppdrag är av gemensamt intresse för mig och försvarsmakten.

* * *

Finlands säkerhet ökar genom det internationella samarbetet. Finland anser att multilateralismen, det multilaterala samarbetet, är av stor vikt. FN är den enda globala säkerhetsorganisationen. Europeiska unionen är vår egen ”familj”, och vi har förbundit oss att delta i utvecklandet av unionens utrikes- och säkerhetspolitik. Vi har varit rätt aktiva på den punkten. Inom vårt närområde är de nordiska länderna våra naturliga partner i säkerhetsfrågor.

Finland är inte medlem i Nato, men tillsammans med Sverige, Irland och Österrike deltar vi i Natos program för partnerskap för fred. Så vi befinner oss också här i riktigt gott sällskap.

Syftet med vår egen politik och verksamhet är inte enbart att njuta av säkerheten utan också att skapa säkerhet. Deltagandet i krishanteringen är en kanal för Finland att bära ansvar i internationella sammanhang, och samtidigt garanterar vi också vår egen säkerhet och förbättrar vår försvarsförmåga. Finland deltar i FN-, EU- och Natoledda operationer.

För närvarande deltar den största delen av vår krishanteringsstyrka i den Natoledda ISAF-operationen i Afghanistan. I januari var jag själv på platsen för att bekanta mig med våra truppers verksamhet.

De diskussioner som jag hade med fredsbevararna bekräftade min uppfattning om hur krävande ISAF-operationen är. Några personer som varit i Afghanistan en eller flera gånger förut berättade att säkerhetsläget har försämrats också i det norra området, där finländarna tjänstgör. Stridskontakter äger rum allt oftare än förut, och som känt miste också en finländare livet där i februari.

Målet är i varje fall att Afghanistans egna säkerhetsmyndigheter under detta år ska kunna överta ansvaret för vissa områden som myndigheterna själva preciserar. Avsikten är att den slutliga överföringen av ansvaret ska kunna ske före utgången av 2014. För byggandet av ett stabilt samhälle kommer det säkert också långt därefter att behövas internationell närvaro och internationellt stöd.

Bästa försvarskursdeltagare,

Med hjälp av de bästa experterna kommer ni under kursens lopp, på ett mycket mångsidigt sätt, att få bekanta er med utmaningarna både i vårt eget land och, i en vidare utsträckning, i vår gemensamma värld. Resurserna är begränsade för uppnående av målen såväl hos oss som på andra håll. Ni kommer att få ta ställning till vad som ska prioriteras och vilka de bästa möjliga sätten att hantera situationen är. Var aktiva. Också ni själva är en resurs.

Ni företräder olika aktörer: staten, region- och lokalförvaltningen, näringslivet samt olika medborgarorganisationer och medier, dvs. den helhet som Finlands säkerhet baserar sig på i såväl normala förhållanden som i eventuella krissituationer.

Jag hoppas att ni utnyttjar den förestående kursen till fullo och även stiftar bekantskap med varandra. Jag är övertygad om att ni har givande och intressanta veckor framför er.