Hälsningsord av republikens president Tarja Halonen vid ett seminarium om barn och kultur den 30 november 2005

Det finska samhället, och därigenom även uppväxtmiljön för dagens barn och unga, har förändrats avsevärt från hur det var exempelvis i vår egen barndom och ungdom.

Fostrare, beslutsfattare och andra berörda behöver i sitt arbete få så högklassig och aktuell information som möjligt om de faktorer som påverkar barns och ungas utveckling, uppväxt och uppfostran. Föräldrar och fostrare bygger i regel sin fostraruppgift på sina egna livserfarenheter och på omgivningens uppfattningar. Vårt samhälle har likväl förändrats mycket snabbt. Det har blivit mer urbaniserat och internationellt. Det mångkulturella vinner insteg i snabb takt åtminstone i de största städerna. En finländsk familjs första kontakter med invandrare går ofta via barnen – på gården, på dagis eller i skolan. Invandrarfamiljerna bygger för sin del en bro mellan den egna kulturen, som ofta finns långt borta, och den nya finländska.

Det är säkert inte heller särskilt ovanligt att det i många hem är barnet eller den unga som är familjens expert på Internet, dvd och andra moderna medier. Expert uttryckligen när det gäller att behärska tekniken – men inte när det gäller att förstå och analysera det man ser, hör eller läser. Många föräldrar känner i dag en större oro än förr över det deras barn kan se på teve eller hitta på Internet.

Vi har fått den uppfattningen att barns och ungdomars identitet allt starkare påverkas av kulturella faktorer och förväntningar som ofta är rätt motstridiga. Den övernationella ungdomskulturen sätter t.ex. press på allt yngre barn att mycket tidigt lämna barndomen och lägga sig till med ett aggressivt, egoistiskt eller öppet sexuellt sätt att klä sig och bete sig.

Vår samhällsdebatt präglas på det nyss nämnda sättet till många delar mer av oro över negativa utvecklingstrender än av uppfattningen att de nya möjligheterna måste tas till vara. Oron är utan tvekan befogad. Vi har inte på långt när alltid kunnat förhindra att barn och unga mår dåligt och blir marginaliserade. Det är möjligt att vi i dag betalar kostnaderna för gårdagens sparbeslut. Det har åtminstone inte blivit lättare för barn och unga att skapa sig en harmonisk identitet när de växer upp och fostras mitt i en ström av många slags kulturer och subkulturer.

Barnens och ungdomarnas föräldrar och andra vuxna i deras närhet vet kanske inte till vilken kultur barnet bör uppfostras och hur de med kulturens hjälp kan stödja barnets eller den ungas identitet. Kulturen är ju både en individuell och en samhällelig sak. Hemmen behöver stöd och uppmuntran. Men är pedagoger på daghem, i skolor och inom hobbyverksamhet – eller politiska beslutsfattare – något klokare än hemmen i detta avseende?

Jag hoppas att ni har funnit svar och att ni söker fler. Vårt gemensamma mål är att uppfostra våra barn till människor med en stark identitet som stöder dem att leva ett fullödigt liv som medlemmar av ett rättvist och tolerant samhälle. Hur kan vi nå detta mål?

Jag tror att vi under de cirka två år som detta projekt om kulturen som identitetsskapare har pågått har skaffat oss nya kunskaper och stärkt den gemensamma viljan att stödja barns och ungdomars identitetsutveckling med kulturens hjälp. En avsikt med projektet har dessutom varit att förbättra den allmänna medvetenheten och medborgardebatten om hur en barnvänlig kultur ser ut och vilka möjligheter den erbjuder. För att nå våra mål behöver vi inte bara ha vilja och medvetenhet utan också fungerande samarbetsmodeller.

Det finländska utbildningssystemets förträfflighet när det gäller att lära upp 15-åringar till mästare i matematik, naturvetenskaper, läsfärdighet och problemlösning är internationellt erkänt. Den finländska grundskolan, som garanterar alla barn lika utbildningsmöjligheter, har visat sin styrka på dessa områden. Jag tror att utbildningssystemet har mycket att ge också till stöd för barnens identitetsutveckling.

* * *

Jag önskar er, bästa deltagare i detta avslutningsseminarium, en intressant diskussion och goda svar – eller åtminstone sätt att finna svar – på frågan hur vi kan stödja en balanserad identitetsutveckling hos barn och unga. Jag uppmuntrar er att var och en på sitt håll fortsätta arbetet också sedan detta projekt har avslutats. Dagens avslutningsseminarium är bara en mellanstation och början på det fortsatta praktiska arbetet.

Jag vill också tacka Finska Kulturfonden för finansieringen av projektet. Ett projekt om kulturen som identitetsskapare ligger precis i linje med Kulturfondens syfte att stödja arbetet för den finländska kulturen.