Tal av republikens president Tarja Halonen vid Finlands studentkårers förbunds 85-årsjubileum den 11 mars 2006

Vid denna fest kan man fråga sig vilken roll studenterna och studentorganisationerna spelat i Finlands historia? Är studenterna framtidens budbärare i den meningen att det vad studenterna gör i dag, det gör folket i morgon?

Åtminstone under brytningsskedena i Finlands historia har studenternas inverkan på den samhälleliga utvecklingen varit påtaglig. Under storfurstendömet Finlands första årtionden påverkade studenterna den nationella väckelsen i stor utsträckning. Det av studenterna och universitetslärarna grundade Lördagssällskapets inverkan på den finskspråkiga bildningens och kulturens utveckling var betydande. Även jägarrörelsen, vars mål var landets självständighet, föddes ursprungligen inom studentrörelsen.

Organisationen FSF grundades emellertid först några år efter att Finland blivit självständigt. Inte förrän i början av 1900-talet började man grunda andra universitet i Finland vid sidan av Helsingfors universitet - de första var Tekniska högskolan, Åbo Akademi och Åbo universitet. I förbundets historia återspeglades även minnet av det förödande medborgarkriget som bröt ut strax efter att landet blivit självständigt. Den samhälleliga polariseringen och bitterheten satte starka spår och den del av folket som hade förlorat kriget fick länge känna följderna av sitt nederlag. Till de ursprungliga målen för Finlands studentkårers förbund hörde varken samhällelig påverkan eller främjandet av studenternas egna studiemässiga eller studiesociala intressen, utan helt enkelt skapandet av internationella kontakter för de finländska studentorganisationerna. FSF hade redan från början karaktären av en ”organisationernas organisation”.

Ända fram till vinterkriget koncentrerade sig FSF på internationell verksamhet. Förbundet var under denna period inte en av de synligare aktörerna i den akademiska världen, såsom studentkåren vid Helsingfors universitet, nationerna och Akateeminen Karjala-Seura. Då man läser förteckningen över styrelsemedlemmar i FSF från den tiden frapperas man av att det redan då i förbundets ledning satt många sådana personer som var, eller senare blev, samhälleligt aktiva.

Efter krigen förändrades FSF:s roll. Ända in på 1960-talet fokuserades verksamheten på studiesociala frågor. De största utmaningarna speciellt under de år som följde på fortsättningskriget var den skriande bostadsbristen och specialbehoven bland de studenter som blivit invalidiserade. Verksamheten bland studenterna var en del av uppbyggnadsarbetet i det efterkrigstida Finland. Studentlivet präglades säkert av att de unga män och även kvinnor som klarat sig genom kriget var annorlunda än de studenter som levt i normala förhållanden.

Krigets skuggor började mattas av först då de stora årskullarna inledde sina studier. Högskoleväsendet utvidgades till nya orter under 1960-talet. De unga vände nästan demonstrativt ryggen till kriget. De skapade en egen ungdomskultur och öppnade sig mot världen.

Utvidgningen av högskoleväsendet ökade inte bara antalet studenter utan inverkade även på hurdana studenter som inledde sina högskolestudier. Studenternas sociala bakgrund blev alltmer heterogen då alltfler unga med arbetar- eller landsbygdsbakgrund fick tillgång till högsta stadiets utbildning – ofta som den första i sin släkt. En högskoleexamen var nyckeln till social rörlighet och en relativt god garanti för en säker och skälig utkomst för alla studenter.

Högskolepolitiken var antagligen den mest uppskattade sektorn i studentpolitiken under 1960-talet. Viljan att påverka vad som lärdes ut var en drivande faktor vid sidan av viljan att påverka samhället i allmänhet. Innehållet i undervisningen behövde verkligen ses över vid många fakulteter. Många av dem som deltog i reformeringen av högskolorna gick senare även med i rikspolitiken.

Studenternas världsbild vidgades, inte bara till Europa, utan också till andra världsdelar. Internationella frågor började uppmärksammas på ett nytt sätt. Till detta fanns många bidragande orsaker, men televisionens betydelse kan inte underskattas av det skälet att den förde in krig, väpnade konflikter, hungersnöd och andra internationella katastrofer i de finska vardagsrummen. FSF började engagera sig i globala missförhållanden. Förbundets u-landspolitiska helhetsprogram, rapporten om exploatering, förnyade grunderna för tankarna om utvecklingssamarbete då den färdigställdes 1969. Den frivilliga avgiften till utvecklingssamarbete har säkert för många varit det första steget mot den senare uppkomna procentrörelsen och utvecklingssamarbetspolitiken.

Det är intressant att fundera över allt som ingår i Finlands studentkårers förbunds historia, men även över allt det som legat i tiden men som ändå saknas i historien. Till exempel för mig, som fått en uppfostran där man betonade solidariteten i arbetarrörelsen, var sextiotalet ensaksrörelsernas tid. Det var Förening 9, Novemberrörelsen, fredsrörelsen, vapenvägrarna. Man krävde rätt till abort och preventivpiller. Man grundade den sexualpolitiska föreningen Sexpo som skulle driva på lagändringar och sprida upplysning. Man tvistade om droger och krävde en liberalare alkoholpolitik. Uppmärksamheten riktades alltså också i rätt stor utsträckning mot individens rättigheter och inte bara mot de stora strukturella förändringarna. Många av kraven var berättigade och flera av dem har även förverkligats.

Redan i slutet av 1960-talet inleddes politiseringen i FSF, men då den under 1970-talet nådde sin intensivaste period arbetade jag redan som jurist vid FFC, norr om Långa bron. Jämställdheten mellan könen och kvinnosaksrörelsen aktualiserades även de först på 1970-talet inom Finlands studentkårers förbund. Varför så sent? Miljöfrågorna nämns ännu inte i de skrivna historikerna, så dem låter jag bli att uttala mig om.

Högskolepolitiken och den därmed förknippade socialpolitiken verkar ha funnits med i FSF:s verksamhet nästan hela tiden, på goda grunder. Studenternas familjebakgrund har fortfarande en stor betydelse. Sannolikheten att de ungdomar vars föräldrar har avlagt högskoleexamen skaffar sig högre utbildning är sjudubbel jämfört med andra ungdomar. Dessutom är skillnaden mellan de akademiska disciplinerna markant, beroende på om de har hög eller låg status. Det är mer sannolikt att barn till föräldrar med hög utbildning söker sig till discipliner med hög status, t.ex. medicin, juridik eller teknik, än till sådana med låg status, t.ex. humanistiska eller samhällsvetenskapliga ämnen.


* * *

Studenterna och studentorganisationerna har varit med och påverkat utvecklingen i det finska samhället. Studenterna har av hävd aktivt kritiserat missförhållanden i samhället och fört fram och arbetat för bättre alternativ. Hur ser situationen ut i dag?

Internationella forskningsrön beträffande finska ungdomars inställning till deltagande i politisk påverkan i dag är inte smickrande. Våra ungdomar verkar ha goda kunskaper om samhällets uppgifter och funktioner, men de upplever att det politiska beslutsfattandet i samhället är dem avlägset och främmande och svårförståeligt. Detta har för sin del bidragit till att politisk påverkan inte intresserar unga och att politiker inte åtnjuter ett särdeles högt förtroende bland finska ungdomar. Med tanke på nationens framtid är detta naturligtvis mycket oroande.

Finska ungdomar inleder sina universitets- och högskolestudier senare än andra europeiska ungdomar och utexamineras betydligt senare än de. De unga bör redan under studietiden engageras i det politiska påverkandet. Blir man främmande för politiskt beslutsfattande kan det i värsta fall leda till att man under hela livet låter bli att delta den samhälleliga diskussionen och verksamheten.

För Finlands studentkårers förbund är detta en utmaning: Hur förmedla värdet av den samhälleliga verksamheten och dess ansvarsfullhet till förbundets medlemmar så att intresset för samhälleliga uppdrag kan väckas och upprätthållas? Förverkligandet av demokrati förutsätter nämligen aktivitet och delaktighet även från de unga aktörernas sida. För tydlighetens skull vill jag framhålla att jag inte anser att FSF i sig skall vara detta politiska fält utan att unga som skaffar sig den högsta utbildningen även bör vara samhälleligt medvetna.

FSF:s primära uppgift är att arbeta som service- och intressebevakningsorganisation för studenterna. Dessutom kan förbundet, om det så vill, även spela en betydande roll som medborgarorganisation. Det är viktigt för FSF att profilera sig i rollen som medborgarorganisation: förbundets budskap väger tyngre om det visar att studenterna vågar ta ställning till samhällsutvecklingen i stort och inte bara till frågor som gäller utbildning och socialpolitik. Genom att aktivt delta i diskussionen om vårt lands och världens framtid berättar FSF om sin egen samhälleliga ansvarsfullhet och förser den nya generationen unga med ytterligare en verksamhetsarena.

* * *

Vi är en del av världen liksom också Finland är det. Studenterna och studierna är naturligtvis mer internationella än de var för bara ett par årtionden sedan. I dag är internationalism och studentutbyte vardag i studierna, en del av en större helhet och inte ett separat område. Jag anser utvecklingen vara synnerligen betydelsefull och välkommen eftersom den erbjuder studenterna helt nya färdigheter som ofta baserar sig på deras egna erfarenheter.

Världen kämpar fortfarande med att uppnå de utvecklingspolitiska målen. Fattigdom och ojämlikhet är en del av vardagen såväl i Finland som i världen. Den finska välfärdssamhällsmodellen är ändå ett gott exempel på hur en liten nation med förhållandevis små naturresurser kan klara sig tack vare samarbete. Jag hoppas att detta sociala kapital även räcker till kommande generationer.

Globaliseringen behöver rättvisare regler men om utvecklingen inte stöds är många länder och folk dömda till misär. Finland har tillsammans med andra länder förbundit sig att uppnå utvecklingsmålen i FN:s millenniedeklaration. Vi har medel att åstadkomma en förändring. Vi behöver politisk vilja för att åstadkomma en förändring. Det viktigaste medlet är att betala ett utvecklingsbistånd på 0,7 procent av vår bruttonationalprodukt.

Utvecklingspolitiken är en väsentlig del av Finlands utrikespolitik. Man kan även öka säkerheten och välståndet genom utvecklingssamarbete. Därför vill jag utnyttja situationen och tala för att anslagen för utvecklingssamarbete bör höjas så, att deras andel, med beaktande av den allmänna ekonomiska utvecklingen, är 0,7 procent av bruttonationalprodukten år 2010.

Vi, Du, jag och Finland, bär alla ansvar för framtiden. I dag skapar vi morgondagens historia.