Republikens president Tarja Halonens öppningstal den 4 mars 2010 i Helsingfors vid ett seminarium som dryftar förnyandet av Natos strategiska koncept i fråga om krishanteringen

Inom ramen för Förenta Nationernas aktioner har Finland allt sedan den fredsbevarande operationen i Suez 1956 deltagit i den internationella krishanteringen. Vi har också samarbetat med Nato och dess medlems- och partnerländer i olika form. Sedan mitten av 1990-talet har Finland medverkat i programmet Partnerskap för fred. En stor del av samarbetet har utgjorts av konkreta åtgärder i olika krisområden. För närvarande deltar Finland i de Natoledda krishanteringsoperationerna i Kosovo och Afghanistan. Finlands samarbete med Nato omfattar många delområden, men kärnan i vårt samarbete har alltid varit krishanteringen.

Under de två senaste årtiondena har säkerhetsbegreppet utvidgats avsevärt. Också i praktiska situationer är de militära och icke-militära hoten och utmaningarna allt oftare kopplade till varandra. Så kommer det antagligen att vara också i framtiden. Det är därför viktigt att göra en klar analys om vilka verktyg som behövs.

Redan nu kan vi nämna en hel rad potentiella säkerhetshot som kan tillspetsas – extrem fattigdom, hungersnöd och smittsamma sjukdomar är exempel på sådana.

Som exempel på omfattande naturkatastrofer kan nämnas tsunamin i Sydostasien, orkanen som drabbade New Orleans och, nu senast, jordbävningarna i Haiti och Chile. I och med klimatuppvärmningen är det sannolikt att stormar och översvämningar i framtiden förorsakar katastrofer mycket oftare än nu.

Olika experter har deltagit i räddningsaktionerna efter de omfattande naturkatastroferna – bland annat internationella Röda Korset och FN, men också försvarsmakterna i olika länder och de allierade, till exempel Nato, har bidragit med personal och material. Genast efter en katastrof är framför allt behovet av humanitär hjälp stort. Det gäller att agera snabbt, men snabbheten är inte den enda viktiga faktorn. För att hållbara resultat ska kunna uppnås på lång sikt är det av stor vikt att de hjälpande aktörerna hyser förtroende för varandra och att lokalbefolkningen förhåller sig positivt till aktionerna.

* * *

När kriserna blir allt mer mångfasetterade är det viktigt att man är redo att inleda aktioner som omfattar både militära och icke-militära krishanteringsaspekter. För att krishanteringsoperationerna ska lyckas bör det i framtiden finnas ny beredskap inom både den civila och den militära sektorn.

Detta är dock inte tillräckligt. Om vi ser på den rådande situationen i Afghanistan, Darfur eller Somalien, kan vi konstatera att det krävs mycket mer för att uppnå fred, stabilitet och säkerhet. Hanteringen av de komplexa krissituationerna kräver en välorganiserad kombination av militär och civil krishantering, utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd.

Respekten för alla människors, också kvinnors och flickors grundläggande fri- och rättigheter och mänskliga rättigheter måste tryggas i alla krishanteringsoperationer. I enlighet med FN:s säkerhetsråds resolution nr 1325 – Kvinnor fred och säkerhet – bör kvinnors medverkan dessutom stärkas när man söker hållbara lösningar på konflikter.

* * * 

Finland och Sverige tog på 1990-talet många initiativ i Europeiska unionen när det gällde utvecklandet av unionens krishanteringspolitik. Vår tanke var att nyttja de befintliga resurserna på ett effektivt sätt och att utveckla samarbetet med EU, Nato och, i det skedet, också Västeuropeiska unionen.

Vi bör dock komma ihåg Förenta nationernas unika roll i frågor som gäller internationell fred och säkerhet. Den har varit och är fortfarande livsviktig.

De internationella organisationernas ansvar är i dag allt viktigare. Vi bör beslutsamt sträva efter att svara på de globala utmaningarna.

Inom den militära sektorn har användningen av Nato-standarder visat sig vara ett fungerande system. Natos snabbinsatsstyrkor och EU:s snabbinsatssystem överlappar dock varandra i någon mån, och man förhåller sig på grunda av olika orsaker något motsträvigt till att i praktiken använda någon av dem. Kanske tiden börjar vara mogen att ompröva snabbinsatserna. För att kunna reagera på verkliga katastrofsituationer kunde man utveckla ett ”legosystem” eller ”enhetssystem” som skulle vara mer flexibelt och som skulle beakta olika politiska åtaganden.

Koordineringen inom den civila krishanteringen borde likaså utvecklas. Jag vet att detta redan har diskuterats också inom Nato. Jag antar att vi i dessa överläggningar borde ta hänsyn till den misstro som många frivilligorganisationer hyser i fråga om att använda armébaserade system. Här i Finland har vi allmän värnplikt, och det förefaller därför något enklare för oss att skapa ett fungerande samarbete mellan det militära och det civila. Detta är verkligen en fråga som vi borde dryfta mer.

I fjol godkände man i Finland statsrådets senaste säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse. I redogörelsen behandlas frågor som har att göra med Nato i ett bredare perspektiv än tidigare. Vårt samarbete med Nato kommer att vidareutvecklas på partnerskapsbasis. Finlands eventuella medlemskap kvarstår som ett alternativ, men i nuläget strävar vi inte efter medlemskap.

Det glädjer mig att Nato vill inkludera partnerländerna i beredningen av ett nytt strategiskt koncept. Finland uppskattar den öppna processen. Öppenhet och ett nära samarbete då man förbereder och verkställer krishanteringsoperationer är också viktigt.

I fjol godkände man i Finland statsrådets senaste säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse. I redogörelsen behandlas frågor som har att göra med Nato i ett bredare perspektiv än tidigare. Vårt samarbete med Nato kommer att vidareutvecklas på partnerskapsbasis. Så här är det bra att fortsätta. Och som alltid, har det varit en glädje för oss att arrangera detta seminarium i samarbete med Sverige.