Republikens president Tarja Halonens tal vid öppnandet av de 8:e dagarna för mental hälsa i Kuopio den 4 november 2010

Om att möta olikheter och att skapa social gemenskap

Jag vill gratulera er alla till att ni har lyckats samla så här många representanter för olika områden till era evenemang kring detta viktiga tema under dessa fyra dagar. Även om kommunerna bär huvudansvaret för att producera välfärdstjänster är frivilligorganisationernas arbete ytterst viktigt för att täcka hela det mångfacetterade fältet och för att säkerställa utvecklingen.

Den nordiska välfärdsstatsmodellen har gjort det möjligt för Finland att bli ett av de mest jämlika och samtidigt också ett av de mest konkurrenskraftiga samhällena i världen. Mycket har vi uppnått och mycket återstår ännu att göra – och delvis att försvara.

Finland håller i snabb takt på att utvecklas till ett konsumtionssamhälle där människors värde mäts i pengar och varor. Arbetslivet är krävande och alla varken kan eller orkar leva upp till kraven. Den eftertraktade arbetskraften verkar endast bestå av dem som kan koncentrera all sin energi på arbetet. På lång sikt är det inte bra vare sig för människan eller för samhället att utesluta de andra delarna av livet.

Det måste finnas flexibilitet i arbetslivets krav, så att människor av olika slag kan komma in i arbetslivet. Det behövs resultat, men arbetet ska också skapa meningsfullhet i människans liv. Många av dem som för närvarande står utanför arbetslivet skulle gärna ta emot arbete, om deltidsarbete vore möjligt och lönsamt.

* * *

Socialskyddsmodellen i Finland har skapats med mindre kostnader än i många andra länder. För detta har det krävts att socialskyddet har byggts upp under flera generationer och att ansvaret har fördelats. Det gäller att se till att modellen är tidsenlig och fungerande även i framtiden.

Tjänsterna är kärnan i det nordiska välfärdssamhället, som har fått mycket beröm internationellt. Med tanke på både enskilda människors välfärd och samhällets konkurrenskraft är det betydligt mer fruktbart att upprätthålla och utveckla de utbildnings-, kultur- samt social- och hälsovårdstjänster som har krävt årtionden av arbete och lett till goda resultat än att nå enstaka kortsiktiga vinster eller s.k. besparingar.

Ett beskrivande exempel är de problem som föranleds av att missbrukar- och mentalvårdstjänsterna är otillräckliga. Detta skapar onödigt lidande för dem som behöver tjänsterna, och leder dessutom också ofta till familjeproblem, ett ökat behov av barnskydd, förlorade arbetstimmar osv. Resultatet är verkligen inga besparingar.

* * *

Vi behöver också sådana reformer som inte kostar en enda euro. Jag talar om attityder. Människor är olika, men inte olika värda. Vi måste lära oss att acceptera olikhet. Detta gäller i lika grad invandrare, personer som deltar i psykisk rehabilitering och sexuella minoriteter.

Det är viktigt att det allmänna attitydklimatet godkänner olikhet, så att det faktum att man tillhör någon minoritet inte utgör något hinder för växelverkan över den egna gruppens gränser. Det finns språkliga, kulturella, religiösa och t.ex. åsiktsmässiga minoriteter. I själva verket hör nog de flesta av oss till någon minoritet. Demokrati innebär att majoriteten bestämmer. Jämlikhet innebär att minoriteterna beaktas och att deras ställning tryggas. Detta betyder exempelvis att s.k. hatbrott och självdestruktivt beteende identifieras bättre och åtgärdas effektivare.

I dag, torsdag, har videomontaget ”Det blir bättre” haft premiär, och många av oss kan ännu se det t.ex. på YouTube. På videon ger många finländare sitt stöd till den minoritet som under de senaste veckorna har varit föremål för en tidvis hetsig diskussion. Det är fråga om sexuell läggning och om hur i synnerhet unga kan växa upp som hela individer med stöd av sina föräldrar och närstående. Man har velat berätta för de ungdomar som på grund av sin sexuella läggning tillhör en minoritet att de accepteras som de är.

Varje människa är en helhet och sexualiteten utgör en viktig del av denna helhet. Det är värdefullt att älska och respektera en annan människa, oberoende av kön.

Fördomar – och de är ju av många slag - stärker känslan av utslagning och utanförskap. En atmosfär av ångest och rädsla förstör och förbrukar, och kan varken skapa eller stärka. Vi måste göra vårt yttersta för att den inte får övertaget i vårt samhälle. Jag skulle själv vilja påminna oss alla om följande: var inte rädd att leva, våga vara den du är.

* * *

Ett stort problem när det kommer till mental hälsa är risken för stigmatisering, eller egentligen det att stigmatisera andra.

Man har strävat efter att flytta tyngdpunkten i mentalvårdsarbetet till sådan verksamhet som främjar mental hälsa och som förebygger problem. Det är särskilt viktigt att ingripa i barns och ungas psykiska illamående i tid. Välfärdssamhällets grundläggande strukturer - rådgivningen, dagvården och skolan - är i nyckelställning. Deras resurser och kvalitet ska säkerställas. Rådgivningen är en lysande, finländsk innovation. Hälsovårdarna har kompetens och kunnande att ta tag i situationer där en familj är i behov av särskilda tjänster och särskilt stöd. Det bör reserveras mer tid för hembesök, och hemservicen för barnfamiljerna bör utökas. Nuförtiden finns det mycket kunskap om riskfaktorer när det gäller mental hälsa, och experter inom social- och hälsovården och i skolorna och skolhälsovården kan identifiera dem i tid bara de får tillräckliga resurser.

* * *

Delaktighet är en av de viktigaste hörnstenarna i den mentala hälsan. Alla människor ska känna att de är betydelsefulla genom att finnas till, också i sina medmänniskors ögon. Här kan vi alla hjälpa till.

Tack till er, kära kuopiobor! Jag är säker på att ni under de senaste dagarna har öppnat många dörrar till vänskap och samarbete.