Tal av doktor Pentti Arajärvi "Att leva med demens" 16.9.2004

Ärade deltagare,

Minnesstörningar och demens utgör en omfattande sjukdomsgrupp. Denna sjukdom drabbar främst äldre människor, eller åtminstone drabbas i allmänhet endast äldre människor av de invalidiserande effekterna av den. Kanske är detta orsaken till att diagnostiseringen och behandlingen av demens inte väcker samma intresse för åtgärder som syftar till upprätthållande av arbetsförmågan som många andra sjukdomar. Demens är dock en växande sjukdomsgrupp bland äldre människor och det ökande antalet demensfall har samband med befolkningens stigande medelålder. Av dem som fyllt 85 år lider redan en tredjedel av svår eller medelsvår demens.

Av 100 000 människor som lider av demens lider ca 70 000 av svår eller medelsvår demens. Sjukdomskostnaderna är stora, över en och en halv miljard euro, och består i huvudsak av kostnader för anstaltsvård. Demenspatienter sköts i Finland i internationell jämförelse klart oftare på anstalter än vad som är fallet i Europeiska unionens övriga medlemsländer. I detta sammanhang, liksom i den övriga hälso- och sjukvården, eller även i vidare mening i frågor som gäller social trygghet, är det motiverat att satsa på alternativa vårdmetoder. Att i ett tidigt skede diagnostisera och behandla sjukdomen är dessutom klart billigare än att låta den förvärras. Då vården sätts in tidigt är den mer human och ger även ofta bättre resultat. Ifall den tid under vilken demenspatienter ges hemvård kunde förlängas skulle detta innebära betydande inbesparingar.

Det finns intressanta forskningsrön som tyder på att verksamhet som aktiverar hjärnan, upprätthåller andlig spänst och gör att hjärnan används på ett mångsidigt sätt är förebyggande verksamhet. Till de förebyggande åtgärderna hör också hälsosam kost och motion samt upprätthållandet av vänskapsförhållanden. Utan att överdramatisera kan man alltså konstatera att samma element som bidrar till att förebygga demens också utgör det goda samhällets byggstenar.

Förebyggande av demens är ett argument för vuxenutbildning, och uttryckligen för vuxenutbildning som avser människor i pensionsåldern. Andlig spänst främjar utvecklingen av hjärnan och bromsar hjärnans degenerering. Det påstås att också minnet bara blir bättre ju mer man använder det. Ju mer du minns, desto bättre minns du. Man har redan länge vetat att inlärningsförmågan bibehålls livet ut. Bara den tid som går åt till att lära sig något nytt kan variera, men inte heller den ökar lineärt med åldern.

Vardagsmaten är en annan nyckelfaktor när det gäller hälsan. Den är en nyckelfaktor också för förebyggandet av demens. Hälsosamma måltider är god preventiv vård i synnerhet när det gäller vaskulär demens. I kosten skall ingå litet av allt och inget i övermått. Motion å sin sida upprätthåller den fysiska konditionen och är dessutom en källa till förnöjelse. Och ingenting är ju lättare än att röra på sig. Om man inte vill ordna någon särskild aktivitet åt sig går det lika bra att ta trapporna i stället för hissen och promenera eller cykla i stället för att åka bil. Dessutom är det ju trevligt att gå på kvällspromenad.



Till välfärdssamhällets byggstenar hör också ett fungerande socialt nätverk. Det sociala kapitalet – förtroende människorna emellan och fungerande sociala förbindelser – har rentav tagits fram som en faktor som definierar det goda samhället. Det sociala kapitalet är kanske inte riktigt samma sak, med begreppet avses snarare något som är relaterat till samhället än till den sociala gruppen, men samhället består av både individer och sociala grupper.

Utvecklandet av socialskyddet, och av äldreomsorgen inom hälso- och sjukvården som en del av denna, har under de senaste åren uttryckligen fokuserat på att utveckla den vård som ges i hemmet och på möjligheten att patienten därifrån direkt skall kunna tas in på anstalt för vård. Man har också nått bra resultat på detta område och utvecklingen har i de flesta fall inneburit att de äldre fått bättre livskvalitet och att de kunnat bo längre hemma under bekanta och trygga förhållanden. Samtidigt har dock de närstående och anhöriga fått en mer framträdande roll. Deras situation underlättas givetvis av systemet med närståendevård. De eventuella ekonomiska ersättningarna för denna verksamhet är blygsamma, och något annat kan de knappast heller vara. Däremot bör det stöd närståendevårdaren får av samhället vara betydande. Av exakt samma skäl – mer människovärdig behandling, kostnadsbesparingar och allmän förbättring av livskvaliteten – är det minst lika viktigt att man drar försorg om närståendevårdaren som om den person som lider av demens eller som av någon annan orsak behöver vård i hemmet. Endast då båda parterna mår bra kan man nå ett resultat som vi alla tillsammans kan vara stolta över.

Det är en krävande uppgift att leva med och sköta en person som lider av demens. Eftersom det är så tungt och svårt att sköta en demenspatient i hemmet är det viktigt att den anhöriga som sköter patienten i ett tillräckligt tidigt skede får utomstående hjälp och att man kan förhindra att han eller hon blir utbränd. Närstående och anhöriga till en person som lider av demens måste få tillräcklig information så att de kan följa med sjukdomens framskridande, förhindra att den förvärras och förstå demenspatientens ibland oväntade reaktioner. Man måste även vara medveten om att demens är en långsamt framskridande sjukdom: den anhöriga övergår nästan omärkligt till att vara den dementa personens vårdare. Närståendevårdarens ansvar och engagemang ökar hela tiden. Det är viktigt att närståendevårdaren t.ex. kan ta lediga dagar och att han eller hon bereds möjlighet till samtal med yrkesutbildade personer. Ett annat bra hjälpmedel kan vara gruppsamtal med människor i samma situation, där gemensamma problem tas upp och där närståendevårdaren erbjuds en möjlighet till social identifikation. Utöver den mänskliga dimensionen är det ur samhällets synvinkel redan av ekonomiska skäl viktigt att man säkerställer att den anhöriga orkar med sin uppgift.

I och med att den relativa andelen äldre människor under de närmaste tjugo åren kommer att öka i betydande grad torde också förekomsten av demens oundvikligen öka i samhället. Därför är det av största vikt att vi förbereder oss genom att vidta förebyggande åtgärder, genom att se över servicesystemet och genom annan preventiv verksamhet. Det lönar sig att fästa uppmärksamhet vid dessa saker innan de hinner utvecklas till problem.

Demens har också blivit ett allt viktigare forskningsobjekt. Läkarvetenskapen är den självskrivna vetenskapsgrenen för forskning kring demens, men med tanke på ämnets aktualitet anser jag det vara både symptomatiskt och anmärkningsvärt att det bl.a. på det rättsvetenskapliga området för drygt ett år sedan godkändes en doktorsavhandling i ämnet. Anna Mäki-Petäjä-Leinonens avhandling Dementoituvan henkilön oikeudellinen asema lyfter uttryckligen fram demenspatienten som forskningsobjekt i stället för att i enlighet med den rättsvetenskapliga traditionen granska något område inom rättsvetenskapen där den person som lider av demens figurerar som en fotnot eller i bästa fall ägnas ett kapitel. Verket är intressant genom sitt tvärjuridiska perspektiv, om nu ett sådant uttryck tillåts.

Ärade deltagare

Jag önskar detta seminarium all framgång. Beredskap inför de utmaningar vi står inför idag och framtida utmaningar är av största vikt när det gäller att säkerställa välfärdssamhällets framtid.