Hälsning från republikens president Tarja Halonen till dokumentärskådespelet Seven på Svenska teatern 18.10.2011

Under läsningen av det här dokumentärskådespelet minns man många berättelser som man sett, hört eller läst. För några år sedan i Senegal var det chockerande att se ett historiskt minnesmärke över slaveriet och när man repat sig får chocken konstatera, att det inte är fråga om historia. Vi träffade offer för människohandeln i Senegal, Nigeria, Liberia, Benin – i länder som vi då besökte. Och tyvärr kunde man fortsätta förteckningen.

Människohandeln har uppskattats beröra cirka två miljoner människor årligen eller under två-tre år lika många som det finns invånare i Finland.

Vad är det som får oss att bete oss så att människorna bara blir ett redskap – ett redskap som ska ge ekonomisk nytta, värde, sexuell njutning – som ska finnas till ”bara för mig”.

Den här frågan som blivit kvar i minnet bör man ta itu med och arbeta för att människan har ett verkligt värde.

Det internationella manifestet om de mänskliga rättigheterna skrevs för mer än 60 år sedan. Det säger, att alltid när man undervärderat de mänskliga rättigheterna har det skett råheter och grymheter. Och vi behöver inte gräva i historien, det sker samma saker i dag.

Jag tror inte att pengar gör människan bättre. Jag tror inte heller att fattigdom förädlar. Om det skulle vara så, skulle en stor del av mänskligheten vara helgon. Speciellt under ekonomiskt svåra tider måste vi vara noga med att själva handla rätt och att vi också bygger och försvarar ett sådant samhälle, som i fråga om sina principer och sin struktur respekterar människovärdet.

Varifrån får dessa kvinnor kraft att ta sig ur svårigheter som verkar övermäktiga? Varifrån kommer kraften att också efter detta kämpa för en rättvisare värld? Jag hoppas, att Seven ger oss hopp och tro på, att vi tillsammans kan bygga upp en bättre och hållbarare värld för oss alla, över generationer.

Det är fråga om mänsklig värdighet. Där finns mänskligt värde och det ger livet en djupare mening.

Och du kära åskådare, vilken roll vill du ha när man en gång i framtiden avfattar vår tids beskrivning?