Festtal av republikens president Tarja Halonen vid firandet av Finlands 50 år som medlem i FN i Finlandiahuset 14.12.2005

Finland blev medlem av FN mitt under det kalla kriget, även om det inte skedde under dess allra svåraste år. Vår ansökan om medlemskap gjordes redan hösten 1947 efter att Finlands fredsavtal hade trätt i kraft. Vi var tvungna att vänta på vårt medlemskap ända fram till 1955.

Finlands FN-förbund grundades året innan, alltså 1954. Ett av förbundets mål var att stöda Finlands medlemskap i FN. Förbundet grundades av 15 finska medborgarorganisationer. För närvarande har förbundet omkring 70 medlemsorganisationer. Till dess viktigaste uppgifter hör upplysnings- och informationsverksamhet, fostran till internationalism samt samhällelig påverkan. Medborgarorganisationerna utgör ett värdefullt tillägg till FN:s verksamhet och bidrar för sin del till att göra FN:s arbete känt. Förhoppningsvis kan även företagsvärlden involveras i samarbetet i allt högre grad.

FN har lyckats förena världens nationer till att arbeta för en fri, trygg och jämlik värld. Jag har alltid framhävt nödvändigheten och vikten av ett multilateralt system. Främjandet av en världsordning som bygger på multilaterala bestämmelser – det som FN på bästa sätt representerar – kommer även i framtiden att vara rättesnöret för Finlands utrikespolitik.

För Finland har det redan från början av vårt medlemskap varit viktigt att inta en aktiv roll i FN. Medlemskapet i FN gjorde den multilaterala diplomatin till en bestående del av vår utrikespolitik. För Finland har denna diplomati senare blivit en viktig kanal för internationell påverkan.

Man har även haft användning för finsk sakkunskap inom organisationens olika verksamhetssektorer. Tänk bara på de utmanande uppgifter som till exempel Sakari Tuomioja, Helvi Sipilä, Martti Ahtisaari, Harri Holkeri, Elisabeth Rehn och Pekka Haavisto haft, utan att glömma de många andra finländare som har skött olika uppgifter inom världsorganisationen.

* * *

Den fredsbevarande verksamheten är utan tvivel en av FN:s största framgångar. Sedan år 1956 då de första trupperna sändes till Suez i Mellanöstern har uppskattningsvis en miljon soldater, poliser och civila tjänstgjort i FN-operationer i hela världen. Dessa uppgifter har varit allt annat än lätta. FN behövs fortfarande i dag för att sköta denna grundläggande uppgift. Medlemsstaterna i FN måste ta sitt ansvar och erbjuda FN de förutsättningar som behövs för en effektiv fredsbevarande verksamhet. Detta innebär i praktiken att medlemsländerna ständigt bör delta i krishanteringsverksamheten och bevilja resurser för världsorganisationen. Allt fler medlemsländer skall delta i att dela bördan.

I Finland är vi vana att tala om oss som en fredsbevarandets stormakt, vilket även många andra har bekräftat att vi är. Nästa år kan vi fira att vi deltagit i FN:s fredsbevarande verksamhet i 50 år. Sedan operationen i Suez har Finland deltagit i tiotals fredsbevarande operationer med FN-mandat med cirka 47 000 fredsbevarare. Den fredsbevarande verksamheten är alltjämt en del av vår utrikes- och säkerhetspolitik. För tillfället tjänstgör cirka 800 finska fredsbevarare i olika operationer ute i världen.

Under årtiondena har kriserna blivit allt mer mångfacetterade och operationerna allt mer krävande. Genom att vi deltar i den militära och civila krishanteringsverksamheten upprätthåller vi samtidigt stabiliteten och säkerheten i världen i enlighet med FN:s stadga. Jag anser det viktigt att man ser förebyggandet och kontrollen av konflikter ur ett brett perspektiv. Den civila och militära krishanteringen samt återuppbyggnaden efter en konflikt bildar en helhet i vilken man skall använda sig av det utbud av metoder som lämpar sig bäst för konfliktens olika skeden. Vi måste utveckla samverkan mellan den civila och den militära krishanteringen. Vi bör även försäkra oss om att de olika politiska sektorerna, såsom säkerhetspolitiken, handelspolitiken och utvecklingspolitiken, är förenliga och har parallella syften.

Under de senaste åren har man fäst uppmärksamhet förutom vid FN även vid de regionala organisationernas roll i krishanteringen. Jag föreställer mig att en naturlig arbetsfördelning inom den internationella krishanteringen i framtiden kan vara att de regionala organisationerna bär sitt strå till stacken och stöder FN:s traditionella uppgift som fredsbevarare. Denna roll har redan tagits av bland annat Europeiska unionen såväl som Afrikanska unionen med sin växande kapacitet, båda i nära samarbete med FN och i första hand till ändamål som anvisas av FN.

FN:s krishanteringsverksamhet grundar sig i dag på att försvara den övergripande säkerheten. Världsorganisationen har de medel som fordras för att främja säkerhet och utveckling. Det räcker inte enbart med att uppnå fred. Efter ett krig eller en konflikt måste freden stabiliseras och grunderna för samhället byggas upp. Det behövs ett demokratiskt och fungerande statsmaskineri, ett system som respekterar de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen samt en samhällsstruktur som stöder dessa ekonomiskt och socialt. FN:s humanitära åtgärder har varit en garanti för att återuppbyggnaden har kunnat inledas i många konflikt- och katastrofområden. Vi måste även i framtiden ha beredskap att stöda och med gemensamma ansträngningar effektivera detta arbete. Sambandet mellan utveckling, säkerhet och mänskliga rättigheter måste stärkas.

På FN-nivå kan ett nytt intressant svar mot denna utmaning vara den fredsbyggande kommission som inrättas genom beslut av FN-toppmötet i september. Historien har visat att ungefär hälften av alla länder som klarat en kris drabbas av nya våldsamheter inom fem år. Det behövs ett organ som kan bistå länder som klarat en kris att nå hållbar fred och utveckling, dels vid sidan av en eventuell fredsbevarande operation, dels efter en sådan operation. Jag vill särskilt betona kvinnornas och flickornas ställning, som även efter en konflikt ofta är särskilt svag. Därför föreslog jag vid FN:s toppmöte i september att kvinnornas deltagande i den fredsbyggande kommissionen måste säkerställas. Könsaspekten måste beaktas vid den samhälleliga återuppbyggnaden.

* * *

Genom åren har en av utgångspunkterna i Finlands FN-verksamhet varit att betona stärkandet av den internationella rättsordningen. Grundandet av Internationella brottmålsdomstolen har varit en stor framgång till vars verksamhet Finland ger sitt fulla stöd. Förebyggandet av terrorism har under de senaste åren blivit en ny form av internationell utmaning som vi måste svara mot genom intensivare samarbete. FN spelar en viktig roll även i detta arbete. Vid sidan av detta är det viktigare än någonsin att satsa på att hindra spridningen av massförstörelsevapen.

Konventionerna om mänskliga rättigheter är resultatet av många års FN-arbete. Konventionerna om mänskliga rättigheter är allmänt antagna och även ratificerade, men vi måste stärka verkställandet och övervakningen av dem samt integrera de mänskliga rättigheterna i de olika politiksektorerna. Vid FN-toppmötet i september fattade vi ett beslut om att lyfta fram de mänskliga rättigheterna i FN-systemets verksamhet till den nivå som avsågs i FN-stadgan. Målet är att inrätta ett nytt, permanent organ - ett råd för de mänskliga rättigheterna - som kan ersätta den nuvarande kommissionen för de mänskliga rättigheterna. Förhandlingar om inrättandet av rådet pågår för tillfället. Finland och de andra EU-länderna arbetar aktivt för att rådet snabbt skall kunna inrättas. Kvinnor behövs även i detta organs verksamhet.

Det är viktigt att skydda människor mot konflikter och rädsla, men lika viktigt är det att skydda dem mot fattigdom. Detta har varit en enorm uppgift för FN under de senaste årtiondena. Efter att det kalla kriget var förbi och kolonialmaktspolitiken avslutats steg utvecklingsländernas problem upp på FN:s dagliga agenda. Även Finland började fästa uppmärksamhet vid frågor om rasdiskriminering, kolonialism samt internationell rättvisa och ekonomiska system. Vårt globala tänkesätt, som vi i dag tar för givet, har långsamt utvecklats under årtiondenas gång.

Utvecklingsmålen i millenniedeklarationen har uppkommit i samarbete mellan utvecklingsländerna och industriländerna. Jag hade äran att vara ordförande för FN:s millennietoppmöte och vara med om att främja uppkomsten av samförstånd.

Utvecklingsmålen är ambitiösa och för att nå dem måste de enskilda regeringarna visa en politisk vilja och ett starkt engagemang. Utvecklingsländerna måste känna sitt eget ansvar, och de utvecklade länderna å sin sida effektivera sitt bistånd, inte bara kvantitativt utan även kvalitativt sett. De organisationer som lyder under FN har en stark ställning med tanke på drivandet av politiska beslut och rekommendationer. Deras resurser skall inte minskas, utan ökas.

Finlands regering har förbundit sig till det mål som sattes i FN om att ge 0,7 procent av bruttonationalprodukten till internationellt utvecklingssamarbete före utgången av 2010. Målet är en utmaning, men jag anser att man inte får pruta på det mål som regeringen satt. Alla medlemsstater i Europeiska unionen har förbundit sig till att höja utvecklingsbiståndet före utgången av 2015, även om nya och gamla länder har lite olika mål. För de gamla medlemsstaterna, dit även Finland räknas, är målet att nå en nivå på 0,7 procent.

* * *

Då jag tänker på framtiden och FN:s roll känner jag mig full av tillförsikt. Vid FN-toppmötet i september fastställde världens ledare organisationens centrala uppgifter för säkerställande av en hållbar utveckling, mänsklig säkerhet och rättvisa. Det är viktigt att nå millenniemålen. Det färskaste exemplet på att samarbetet inom FN fungerar är resultaten av den konferens om klimatförändringar som precis avslutades i Montreal.

Toppmötet gav även mandat att förnya och effektivera organisationens arbete. En övergripande förnyelse av FN innebär såväl att arbetet i säkerhetsrådet, ekonomiska och sociala rådet och generalförsamlingen effektiveras, som att arbetet i rådet för mänskliga rättigheter och den fredsbyggande kommissionen, vilka jag redan nämnde, snabbt kan inledas samt att organisationens förvaltningsreform kan genomföras.

Att effektivera FN:s verksamhet har genom åren varit ett viktigt mål för oss. Ett exempel på detta är de tidigare samnordiska reformprojekten. En naturlig fortsättning på dessa projekt är en aktiv insats för den nu pågående förnyelsen av FN. Finland ger FN:s generalsekreterare sitt fulla stöd i genomförandet av reformerna.

Vi skall ha mod nog att gå framåt med FN, vars grundläggande värden är synnerligen aktuella ännu efter 60 år. FN är ett unikt samarbetsforum. ”Vi, de Förenade Nationernas folk” är ett centralt element i FN:s stadga. FN förenar världens stater såväl från norr och söder som från öst och väst. En värld som utvecklas i en allt snabbare takt och en globalisering som förhoppningsvis blir mer rättvis i framtiden förutsätter båda en intensiv dialog mellan folken och ett samarbete över de statliga gränserna.

FN kan bidra till att göra världen till en gemenskap där det är tryggare för människor att leva. Finland måste vara en aktiv och ansvarsfull medlem i världsorganisationen. Jag vill tacka statsministern, utrikesministern, hela regeringen, riksdagen, tjänstemännen och framför allt medborgarsamhället och alla de goda och aktiva människor som har gjort denna utveckling möjlig. Ärade FN-förbund, tack för det arbete ni utfört. Låt oss tillsammans lova att göra vårt bästa för att utrota fattigdomen i världen och förverkliga millenniemålen. Vi skall komma ihåg den gamla sanningen: vi har inte fått jorden i arv av våra fäder utan har den till låns av våra barn.