Tal av republikens president Tarja Halonen vid Utrikespolitiska institutets jubileumseminarium 30.8.2001

(MED RESERVATION FÖR ÄNDRINGAR) Demokrati och utrikespolitik i en globaliserad värld

Dagens ord är globalisering. Vi hör knappast en nyhetssändning där det inte förekommer. Globaliseringens välsignelse och förbannelse stöts och blöts. Globaliseringen får folk att demonstrera på gatorna. Det råder enighet om vikten av att behärska den. Men fråga inte vad globalisering är. Trots att den förekommer i olika program i allt från Förenta Nationerna till Europeiska unionen och t.o.m. i Utrikespolitiska institutets undersökningar, är det svårt att hitta en allmän definition. Det lyckas lika litet i Encyclopaedia Britannica som i konkurrerande verk. Globaliseringen upptar våra tankar. Alltså finns den.

Allvarligt talat, ärade åhörare,

Globaliseringen är ett bra försök att beskriva den sida av utvecklingen i vår gemensamma värld där det har allt mindre betydelse från vilket land de ekonomiska aktörerna kommer. Företagens verksamhet, liksom ledningen och ägandet, internationaliseras allt tydligare. Dagens globalisering har fötts ur marknadens behov, med teknologin som fadder. Det är uttryckligen den svindlande utvecklingen inom informationstekniken som har gjort förändringen möjlig.

Handeln har avreglerats i och med att hindren för dess utveckling har eliminerats. Marknaden för varor och tjänster har vuxit. Den ekonomiska konkurrensen på det internationella planet har ökat och blivit hårdare.

Den fria handeln har inte uppkommit av sig själv. Världshandelsorganisationen WTO uppkom 1995 som en efterföljare till GATT och med syftet att avreglera världshandeln och därigenom trygga en mer välmående, fredlig och ansvarskännande världsekonomi. Organisationen har 140 medlemsländer, och antagligen kommer de att bli fler. Kina och Ryssland hör t.ex. ännu inte till organisationen, men vill gå med.

WTO förbereder som bäst ett beslut om inledandet av en ny omgång handelsförhandlingar. Europeiska unionen har som mål att hålla systemet à jour genom komplettering av avtal och överenskommelser med nya områden som är anknutna till handeln, t.ex. vid investeringar och i handels- och miljöfrågor. Samtidigt försöker man fortfarande hitta den rätta balansen mellan strävandena att avreglera handeln och behoven av att skydda t.ex. bildnings- och välfärdstjänsterna.

Också investeringshinder har röjts undan och valutamarknaden har avreglerats. Den instabila finansmarknaden har setts som en central fråga i globaliseringsdebatten. I anknytning till detta har man föreslagit en s.k. Tobinskatt på valutatransaktioner, vilket har väckt starkt bifall bland medborgarorganisationerna. Likaså känner ni också till motståndarnas inlägg. Men problemet finns och kommer att vara aktuellt också i fortsättningen.

Regeringen i Finland har i sin egen programförklaring bl.a. följande text: "De internationella samarbetsorganisationerna måste göras öppnare, och deras förmåga att svara på globaliseringens utmaningar och på den instabilitet som de fria kapitalrörelserna ger upphov till måste stärkas. I detta syfte måste det utredas om man t.ex. kan ta i bruk omfattande internationella system som syftar till att avvärja störningar orsakade av korta kapitalrörelser i spekulationssyfte."

Den ovan beskrivna utvecklingen - den ekonomiska globaliseringen - anses ha ökat den ekonomiska välfärden i hela världen, men det som bekymrar är att resultaten ändå inte har fördelats rättvist. De internationella och nationella skillnaderna är tydliga. Det finns tecken som tyder på att skillnaderna i välfärd har ökat i och med globaliseringen. I en renodlad marknadsekonomi går det så.

Följande fråga är enligt min mening synnerligen intressant: Hur har man de senaste åren lyckats åstadkomma en hel del internationella överenskommelser som befriar marknaden från störande hinder, när det nu inte tycks gå att få till stånd överenskommelser som skyddar människan och miljön?

Det finns de som anser att dynamiken i avregleringen av marknaden inte på längre sikt tillåter att välfärdssamhället bevaras i den form som vi är vana vid.

Å andra sidan oroar sig vissa för att den ökande konsumtion som följer på en avreglerad marknad kan leda till en olösbar konflikt angående vad miljön klarar av.

De flesta av oss tror ändå att marknadskrafterna går att kontrollera på ett sätt som möjliggör en hållbar utveckling som beaktar miljöns och människornas behov. Men gör vi tillräckligt för att nå dessa mål?

Jag tror att de flesta gläder sig över att det kalla kriget är över. Så länge det pågick var det relativt lätt att gestalta världen: det fanns vänner och fiender. Men i denna tudelade värld fanns det inte mycket som demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatsprinciper kunde göra åt geopolitiken.

Tiden efter det kalla kriget har varit ett segertåg för demokratin. Aldrig förr har en så stor del av världens länder letts av demokratiskt valda regeringar. Demokratin har blivit en globalt godtagen princip, även om det ännu brister i realiseringen. De afrikanska ländernas organisation OAU (Organization of African Unity) föregår med ett utomordentligt gott exempel genom sitt krav på att ledare som har kommit till makten i strid med grundlagen inte skall få delta på dess toppmöten. Jag kan bara instämma i FN:s generalsekreterare Kofi Annans önskan att Förenta Nationerna skulle följa samma princip.

Världens folk har alltså större möjligheter än förr att driva en gemensam politik. Men i en värld av globalisering kan de politiska målen inte separeras från de ekonomiska. Handels- och utvecklingspolitiken utgör en allt fastare del av utrikespolitiken. Regeringarna kan inte fatta politiska beslut som påverkar de internationella relationerna utan att beakta de ekonomiska effekterna, och givetvis vice versa. Den ekonomiska utvecklingen påverkar såväl människans som miljöns välmåga.

Människor är medvetna om detta ömsesidiga beroende. Globala miljöproblem går inte att lösa med enbart nationella eller ens regionala åtgärder. Ett multilateralt beslutsfattande ger staterna möjligheter att försöka finna gemensamma lösningar på miljöfrågorna.

Enligt FN:s miljöprogram har den miljövinst som uppnåtts med hjälp av teknologisk utveckling och politiska lösningar upphävts av världens växande befolkningstal och av ökad produktion och konsumtion. Jag anser att internationella miljökonventioner är ett viktigt sätt att förebygga och lösa miljöproblem som är eller håller på att bli globala.

Hur det går med Kyotoavtalet är inte viktigt bara på grund av de frågor det innehåller utan också på grund av dess budskap som stöder ett internationellt avtalssystem. Redan nu har tron på regeringarnas förmåga och vilja att lösa problemen i världen genom samarbete fått sig en knäck.

Utrikespolitik har av tradition ansetts vara något som en invigd elit sysslar med. Detta gäller inte i dagens värld. Utrikesministrarna har fått sina konkurrenter, så även diplomaterna. Den internationella verksamheten har spritt sig inom olika förvaltningsområden. Parlamenten övervakar regeringarnas förehavanden strängare än förut. De medborgarorganisationer och andra icke-statliga aktörer som arbetar med internationella frågor har snabbt ökat i antal, samtidigt som också deras aktivitet och självförtroende har tilltagit.

Medborgarsamhällets aktivitet har påtagligt och bestående omformat verksamhetsfältet för de internationella relationerna. Medborgarsamhället har i många avseenden varit mänsklighetens samvete. Människorättsorganisationerna har spelat en avgörande roll när de mänskliga rättigheterna har tagits upp på agendan för den internationella politiken. Medborgarorganisationerna har varit av stor betydelse när det gällt att utveckla globaliseringskritiken eller föra fram utvecklingsländernas skuldproblem. Jag tror att om inte förr så åtminstone i samband med Ottawakonventionen om minor väcktes många yrkesdiplomater till insikt om medborgarorganisationernas inträde i den internationella politiken. I denna nya situation måste regeringarna inte bara ställa saker och ting till rätta utan också övertyga folk om att de har lyckats med detta.

Nationalstaterna blir på sätt och vis tvungna att försvara sig i denna nya värld. I de senaste årens globaliseringsdebatt har nationalstaterna redan många gånger hunnit bli begravda som förlegade. Jag tycker att de nya alternativ som har lagts fram vid en närmare granskning inte har varit ens lika representativa och effektiva med tanke på demokratin. Men det finns mycket som behöver förbättras i dagens demokratier.

I många etablerade demokratier har man oroat sig över de ungas sjunkande valdeltagande. Utifrån detta skall man enligt min mening inte dra den onyanserade slutsatsen att det parlamentariska systemet eller den representativa demokratin är föråldrad, utan i stället analysera situationen lite mer ingående. Vore det i själva verket bättre att finna fler påverkare som tillsammans kunde uppnå bättre resultat än de nuvarande? Det vore bra om medborgarorganisationerna kom med så tidigt som möjligt.

De rådgivande folkomröstningarna tycks bli fler. I Finland har sådana tillämpats bara två gånger, första gången när förbudslagen upphävdes och andra gången inför inträdet i Europeiska unionen. Undersökningar visar att de folkvalda beslutsfattarna enligt finländarnas åsikt måste klara av att fatta såväl trevliga som tråkiga beslut, och folkomröstningar står inte särskilt högt i kurs.

I Danmark och Irland måste det däremot ordnas folkomröstning varje gång som faktiska ändringar görs i grundlagen genom internationella överenskommelser. I praktiken alltså ganska ofta, eftersom länderna är med i EU. Deltagandet i folkomröstningarna tycks inte bli särskilt högt, vilket understryker betydelsen av aktiva medborgare eller medborgare som sätter sig emot. Det kan uppstå mycket stora problem både när det gäller att sprida information och att förenkla frågorna så mycket att de kan besvaras med ja eller nej. Å andra sidan kan en folkomröstning öka allmänhetens intresse för EU- och andra politiska frågor.

Åsiktsfrihet och också frihet att demonstrera ingår i demokratin. Estlands utrikesminister Tomas Hedrik Ilves sade i december 1999 i Seattle till demonstranterna att han hade fullmakt av det estniska folket, och frågade sedan med vems fullmakt de agerade. Frågan kunde innehålla en viss irritation skapad av situationen, men den beskriver ändå väl vilken besvärlig situation en demokratiskt vald representant för ett folk kan hamna i. Ilves hade fullmakt och skyldighet att förhandla och ingå avtal, men åtminstone delvis på grund av demonstranterna kunde han inte fullfölja uppdraget från folket. Demonstrationer hör till demokratin, och rätten att uttrycka sin åsikt är en viktig mänsklig rättighet. Demonstrationerna kan ändå inte ersätta den representativa demokratin.

Frågan gäller alltså inte bara om man med befintliga demokratiska medel kan kontrollera globaliseringen, utan om man anses ha rätt att göra det. Det tycker jag man har.

Här ligger också globaliseringens utmaning till demokratin. När allt inverkar på allt får den vanliga människan lätt en känsla av att inte kunna besluta om egna angelägenheter, även om det som han eller hon gör kan ha verkningar som sträcker sig till andra sidan jordklotet.

Också i en globaliserad värld föds demokratin ur det lokala, ur människors rätt att välja egna representanter som beslutar om gemensamma frågor. Demokratiska regeringar kan ingå överenskommelser sinsemellan och bygga upp en global demokrati. Globaliseringen kan kontrolleras bara med gemensamma krafter, med gemensamma överenskommelser.

Alla internationella överenskommelser är bristfälliga och begränsar alla parters suveränitet, i praktiken de storas aningen mer än de smås. Men de gör världen rättvisare och ger människor jämlikare möjligheter. De internationella överenskommelserna kan göra globaliseringen mänskligare.

Om vi vill.