Festtal av republikens president Tarja Halonen vid festseminariet i Tammerfors med anledning av Finlands Livsmedelsarbetareförbunds 100-årsjubileum den 3 juni 2005

Jag vill inleda med att framföra mina hjärtliga gratulationer till Finlands Livsmedelsarbetareförbund på 100-årsdagen. Det gläder mig att få delta i ert festseminarium här i Tammerfors i dag.

För hundra år sedan, då Finlands Livsmedelsarbetareförbund grundades, levde man i mycket annorlunda förhållanden. Finland var då ännu en autonom del av det ryska kejsardömet, vilket skakades av politiska stormar. Finländarnas stora mål var att få allmän och lika rösträtt. Finland genomgick vid den tiden ett stort nationellt uppvaknande, vilket även tog sig uttryck i ett uppsving för medborgarsamhället. Fackföreningsrörelsen fick nu sin början. En av de aktivaste yrkesgrupperna var bagarna. FFC:s föregångare Finlands Landsorganisation grundades år 1907 här i Tammerfors.

Redan för hundra år sedan ansåg man det viktigt att vid sidan om de nationella fackförbunden även grunda internationella fackorganisationer. Detta visar att internationaliseringen av ekonomin och produktionen var verklighet redan i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, om än i liten skala. Varuproduktionen och handeln ökade, liksom även kapitalflödena från ett land till ett annat. Internationella storföretag började utvecklas och människor flyttade för att få arbete och inkomst, vilket vi känner till från migrationens historia.

Sina nuvarande proportioner nådde internationaliseringen av ekonomin först på 1990-talet. Fackförbundens möjligheter att klara sig i den globala brytningstiden underlättas av att förbunden redan är vana vid internationellt samarbete. I detta sammanhang är det skäl att komma ihåg Internationella arbetsorganisationen ILO:s roll. ILO, som grundades 1919, erbjuder både fackförbund, arbetsgivarorganisationer och regeringar ett utmärkt forum för att tillsammans skapa spelregler för arbetslivet på global nivå.

Över hela världen har fackföreningsrörelsens mål varit att öka den andliga och materiella välfärden för löntagare och deras familjer i alla livets skeden genom förbättrade löne- och arbetsvillkor samt yrkesmässiga, ekonomiska, hälsomässiga, samhälleliga, sociala och kulturella förmåner, rättigheter och friheter.

Det har från första början varit karakteristiskt för det finländska fackföreningsfolket att i vid utsträckning delta i samhället. Detta är något som funnits med när demokratin byggts upp och som varit en bärande kraft då det nordiska välfärdssamhället skapades. Föreningskassorna, som byggdes på inbördes solidaritet, har utgjort grunden vid skapandet av de allmänna systemen med tanke på sjukdom, olycksfall, ålderdom och arbetslöshet. Få av dagens unga kanske känner till att systemet med barnbidrag har sitt ursprung i arbetsmarknadsförhandlingar. Trepartssystemet har under årtionden fungerat som ett effektivt lokomotiv för förändringar i samhället. Fackföreningsrörelsen har uppnått betydande resultat som vi verkligen kan vara stolta över, speciellt här i Finland.

Till stor del tack vare ett bredbasigt samarbete har Finland de senaste åren klarat sig bra i olika internationella undersökningar där bl.a. konkurrenskraft, utbildning, god förvaltning och förverkligande av jämlikheten bedömts. I EU:s utvärderingar har Finland lyfts fram som ett av unionens mönsterländer inom många sektorer. I den rapport som ILO publicerade i september 2004 (Economic security for better world) och som innehåller en omfattande utredning om förverkligandet av ekonomisk och social säkerhet placerade sig Finland på andra plats genast efter Sverige.

I den omfattande undersökning om jämlikhet som Världsekonomiskt forum publicerade i maj 2005 placerade sig Finland på en femte plats. Före oss fanns bara de andra nordiska länderna. Trots den goda utvecklingen återstår mycket arbete för att förverkliga jämlikheten i praktiken i Finland. De förslag för förverkligandet av lika löner som en arbetsgrupp på trepartsbasis nyligen färdigställde visar statsmaktens och arbetsmarknadsparternas starka engagemang för detta mål.

I Finland har kvinnorna deltagit i fackföreningsrörelsens verksamhet redan från början och idealet om jämställdhet mellan könen var starkt redan för hundra år sedan. De finländska kvinnorna är i dag välrepresenterade i fackorganisationerna. Majoriteten av de fackligt organiserade löntagarna i Finland är faktiskt kvinnor. Situationen är en helt annan i utvecklingsländerna, där kvinnans ställning i många avseenden är svag. Fattigdomen har ofta en kvinnas ansikte. I många länder är kvinnorna också dåligt representerade i fackliga organisationer. Det är viktigt att fackföreningsrörelsen i olika delar av världen stöder de arbetstagare som har den svagaste ställningen. Ett anständigt arbete, som en människa kan försörja sig och sin familj med, är drömmen överallt. Globaliseringen har medfört att människornas och ländernas inbördes beroende hela tiden ökar. Vi är alla bröder och systrar: om arbetstagarnas ställning är svag någonstans i världen kan det påverka arbetstagarnas ställning också här i Finland.

***

Globaliseringen har gett upphov till oro för morgondagen även bland arbetstagarna i Finland. De senaste veckorna och dagarna har detta igen framkommit. Det är svårt att förstå att lönsamma arbetsplatser läggs ner eller flyttas någon annanstans. Det verkar som om man inom vissa företag skulle bedöma den ekonomiska nytta man får av detta på mycket kort sikt och ofta ur ett mycket snävt perspektiv.

I detta sammanhang väcks också frågan om vilken betydelse ägarskapet har. Är det så att kapitalinvesteringsbolag, som eftersträvar så hög avkastning som möjligt, inte kan bära sitt samhälleliga ansvar lika väl som de för oss bekanta personliga ägarna? Utländskt kapital är naturligtvis välkommet i Finland, men jag önskar att det oftare än förut också kunde föra med sig nytt kunnande. Vi behöver snarare partnerskap och förbindelser än enbart kortvariga investeringar. Jag har tidigare även uttryckt min oro även när det gäller finländskt ägarskap. Jag hoppas att finländarna själva också skulle investera i sitt eget land och uppskatta det. Man bör naturligtvis kunna garantera goda förutsättningar för investeringarna - förhållanden som gör långvarig investeringsverksamhet attraktiv och gör det mindre lockande att bedriva en kortsiktig vinstutdelningspolitik. Detta skulle enligt min åsikt vara viktigt också för själva företagen.

Tillgången till dagligt bröd är bokstavligen ett livsvillkor. Som president har jag betonat vikten av principen ”från åkern till bordet” och uppmärksammat situationen inom livsmedelsproduktionen. Också den finländska livsmedelsindustrin har konfronterats med de utmaningar som en allt hårdare konkurrens och strukturförändringarna har medfört. När konkurrensen skärps accentueras kunnandets betydelse. Även inom denna bransch kan man utveckla kunnandet - inom företagen i form av samarbete mellan ledningen och arbetstagarna, och företagen emellan genom att man söker de bästa förfaringssätten samt genom att samarbetet intensifieras på alla nivåer inom livsmedelskedjan. Till den finländska livsmedelsproduktionens starka sidor hör produkternas sundhet och även i övrigt höga kvalitet. Människorna förstår lyckligtvis bättre än tidigare betydelsen av hälsosam kost både med tanke på det egna välmåendet och med tanke på folkhälsan.

***

Trots de moln som skymtar på framtidens himmel vågar jag säga att Finland hör till de länder som vinner på globaliseringen. Från att ha varit ett fattigt och avlägset land hör Finland i dag till välfärdssamhällenas elit. Denna förändring har inte skett av en slump. Den har varit möjlig genom att man utfört sitt eget arbete så bra som möjligt och deltagit i den allt mer internationella utvecklingen och i internationellt samarbete. Också fackföreningsrörelsen har spelat en betydande roll i denna utveckling. Finlands framgång har delvis berott på att man i Finland haft välfungerande arbetsmarknadsrelationer och förmåga att avtala om olika saker. Arbetet har varit resultatrikt. Det är skäl att komma ihåg att välfärds- och avtalssamhället har bidragit till att stärka Finlands konkurrenskraft. Det är nödvändigt att ha en gemensam vision, förmåga att göra kompromisser och inbördes tillit när man skall lösa frågor som är viktiga med tanke på nationens framtid.

Om vi ytterligare vill förstärka Finlands konkurrenskraft, förbättra produktiviteten och möta den utmaning som följer av att befolkningen blir allt äldre måste vi investera i människorna och i utvecklandet av arbetsgemenskaperna. Konkurrensen skärps och arbetslivet förändras hela tiden. Kunnande är det bästa omställningsskyddet. Vi har först den senaste tiden lärt oss uppskatta kunnandet inom olika yrken. Yrkes-VM för unga, som avslutades förra veckan är ett bra exempel på det nya sättet att värdesätta det att man skaffar sig ett yrke. Vi borde få mera verksamhet av den här typen.

Vi måste tillsammans se till att Finland inte delas in i grupper med personer som ahr spetskompetens, personer som klarar sig dåligt och personer som är permanent utslagna. Det finländska samhällets starka sida har varit att man även tar hand om de allra svagaste. Ett fungerande välfärdssamhälle och sociala skyddsnät är nödvändiga för att arbetstagarna skall kunna anpassa sig till förändringar på ett tryggare sätt. I situationer där det inte längre går att förhindra att arbetet tar slut måste man skapa bättre förutsättningar för arbetstagarna att få ett nytt arbete. Omställningsskyddet i den inkomstpolitiska helhetslösningen är även i detta hänseende ett viktigt utspel.

Också Europas framtid i globaliseringen är beroende av hög kompetens, kreativitet och ett gott samarbete. Vi måste därför förstärka den europeiska sociala modellen. Jag har också funderat över vilken betydelse fördröjningen av verkställandet av Lissabon-strategin har haft på de folkomröstningar om EU:s konstitutionella fördrag som nyligen genomförts. Folk vill att deras länder skall vara medlemmar i EU, men vardagssäkerheten – sysselsättningen inberäknad – har fått för litet uppmärksamhet.

Globaliseringen innebär också möjligheter, men den förutsätter rättvisa spelregler. Detta var målet när Internationella arbetsorganisationen ILO i februari 2002 tillsatte den världskommission som skulle behandla globaliseringens sociala dimension och för vilken jag var ordförande tillsammans med Tanzanias president.

Kommissionen publicerade sin rapport ”Rättvis globalisering – möjligheter för alla” i februari i fjol. I kommissionens rapport presenteras en gemensam analys av globaliseringen och dess verkningar. Globaliseringens för- och nackdelar är nu ojämnt fördelade och därför kan inte den nuvarande utvecklingen anses rättvis och därmed inte heller hållbar. Dessutom innehåller rapporten förslag på hur den nuvarande globaliseringsprocessen borde utvecklas för att bättre motsvara människornas behov. I rapporten betonas naturligtvis arbetsmarknadsorganisationernas roll och betydelsen av en välfungerande nationell och internationell dialog när det gäller att främja uppnåendet av målen.

Nationalstaten är fortfarande den viktigaste aktören i globaliseringen. Även i framtiden kommer nationalstaten att vara utgångsnivån för medborgarnas demokratiska inflytande. Demokratin, de mänskliga rättigheterna och rättsstaten ligger fortfarande till grund för utvecklingen. God förvaltning, stabil samhällsekonomi, social rättvisa och ett aktivt medborgarsamhälle bidrar också till ett lyckat resultat.

Hanteringen av globaliseringen förutsätter också internationellt och multilateralt samarbete. Hela världen behöver bättre och rättvisare regler bl.a. för den internationella handeln, för direkta investeringar i utlandet och för hur människor får röra sig över gränserna. De nuvarande reglerna bör kompletteras, förnyas och förbättras och samtidigt bör man lägga större vikt vid de fattigaste ländernas behov.

Främjandet av sysselsättningen måste göras till ett världsomfattande mål. Främjandet av sysselsättningen nämns som ett mål i EU:s och många internationella organisationers stadgor, men i den dagliga verksamheten kommer sysselsättningen alltför ofta i andra hand. Vi känner inte alltid ens tillräckligt väl till vilken inverkan olika ekonomisk-politiska åtgärder har på sysselsättningen.

Världen blir allt mindre och vårt inbördes beroende ökar hela tiden. Globaliseringen är en svår utmaning också för fackföreningsrörelsens verksamhet. Goda arbetsmarknadsrelationer främjar en bättre hantering av globaliseringen.

Europa och de nordiska länderna är globalt sett ett positivt undantag och ett sporrande exempel. På andra håll är arbetstagarna sämre organiserade och kollektivavtal är i många länder sällsynta. Intressebevakningen i hemlandet är fortfarande fackförbundens viktigaste verksamhetsfält. Fackföreningsrörelsen måste dessutom effektivera samarbetet i Europa och i resten av världen. Det är viktigt att de grundläggande rättigheterna i arbetslivet, bl.a. rätt att organisera sig och ingå avtal samt förbud mot barnarbete, tvångsarbete och diskriminering, förverkligas överallt i världen.

När det gäller att möta globaliseringens utmaningar har internationella organisationer, staterna, näringslivet, arbetsmarknadsorganisationerna och medborgarorganisationerna sin egen roll. Vårt gemensamma mål är säkert en bättre, tryggare och mera jämlik värld för alla. Jag vill av hela mitt hjärta önska er framgång i ert arbete!