Gå direkt till innehållet

Republiken Finlands president: Pressmeddelanden och nyheter

Republiken Finlands President
Normal textstorlekStörre textstorlek
Tal, 19.11.2008

Republikens president Tarja Halonens vid öppnandet av det åttonde Presidentforumet ”de nedtystade åren i Finlands historia” 19.11.2008

Jag önskar alla deltagare välkomna till det åttonde presidentforumet. Dagens tema kom till så småningom, i samband med uppmärksammandet av märkesåren i Finlands historia.

Varje generation skriver naturligtvis inte endast sin egen historia utan tolkar också det som tidigare skrivits. Det är inte bara fråga om vetenskap utan också om nationens minne och t.o.m. dess identitet. Likaså skapar historieskrivningen en bild av våra grannar, och också av vänner och fiender, nära och fjärran. De internationella kontakterna har blivit tätare. Bilden av världens gång får nya nyanser och utan att vi märker det ändras även bilden av oss själva.

Vårt tema i dag är de nedtystade åren i Finlands historia. Jag har inbjudit er att för att huvudsakligen, och som exempel, diskutera två tidsperioder i vårt lands historia: inbördeskriget och fortsättningskriget. De är både vändpunkter och smärtpunkter i Finlands historia.

Under årtionden har det bedrivits mycket forskning kring dessa båda krig. Varför då namnet ”De nedtystade åren”? Jag tar fullt ansvar för rubriken. Som forskningsobjekt har dessa år inte varit nedtystade, men den allmänna uppfattningen har varierat mycket under årtionden.

Under sina skolår får varje finländare historieundervisning även om dessa skeden i vårt lands historia. Tolkningar av dessa skeden har också gjorts med konstens medel, och har kanske bättre än historieforskarnas skrifter satt sina spår i våra själslandskap. Skillnaderna mellan generationerna är skönjbara. Olika generationer har olika uppfattningar om Finland och Finlands historia, om samma händelser. Tolkningarna lever samtidigt, hand i hand. Regissör Kristian Smeds tolkning av Väinö Linnas Okänd Soldat, som uppförs på Nationalteatern, har väckt lika mycket uppmärksamhet som själva boken vid sin utkomst år 1954.

Inbördeskriget och fortsättningskriget är alltjämt föremål för historieforskning. Ett flertal separata undersökningar har kastat nytt ljus över händelserna och även påverkat helhetsbilden. Färska undersökningar har visat att det t.o.m. i en helhet som det forskats så mycket i finns många okända teman. Forskningen har ofta förbisett kvinnor och barn.

Händelserna under inbördeskriget har diskuterats särskilt i år. I år har det ju förflutit 90 år sedan kriget. Historieskrivningen under åren som följde direkt efter inbördeskriget har ansetts vara skrivna ur segrarnas synvinkel. Jaakko Paavolainens undersökningar på 1960-talet gav ett annat perspektiv på ämnet.

Två decennier efter ett inbördeskrig, som hade delat folket, stod man enade och försvarade Finland. Vinterkrigets anda var ett tecken på att försoningens ord inte endast var ord, utan att man också hade klarat av att genomföra samhälleliga reformer.

Den nationella försoningen byggdes även upp symboliskt. Som tidigare fackföreningsaktiv kommer jag ihåg den så kallade januariförlovningen och de olika parternas arbete för att förena samhället. Efter vinterkriget gav överbefälhavare Mannerheim order om att försvarets fanfest inte längre skulle firas den 16 maj. Istället skulle man den 19 maj minnas dem som hade stupat under vinterkriget och alla dem som under brytningstiden år 1918 på båda sidor offrat sina liv för sin övertygelse. Jag har själv som president hedrat denna tradition genom att varje år lägga ner en krans på Sandudds begravningsplats. Var och en minns där sina egna kära.

Det är viktigt att finländarna kan sin historia. Samhället måste anvisa tillräckliga resurser till den egna historieforskningen. Ett gott exempel på detta är projektet Krigsdödade i Finland 1914-1922 som genomfördes åren 1998-2002 och huvudsakligen finansierades av statsrådet. Projektet stärkte vårt kunskapsunderlag och underlättade lösandet av det nationella trauma som 1918 års krig orsakat.

Fortsättningskriget och omständigheterna som ledde till krig har kanske varit de ämnen i Finlands historia som det forskats mest i. Trots detta intresserar det forskarna fortfarande. Vackert så. Nya undersökningar har uppdagat nya aspekter och detaljer. Man har också ifrågasatt eller övergivit den traditionella bilden av fortsättningskriget.

Jag fick personligen uppleva det i mars 2005 då jag i Frankrike i mitt tal, som granskats av sakkunniga, sade att för oss innebar andra världskriget ett separatkrig mot Sovjetunionen. Uttalandet kritiserades här hemma i viss mån, och utomlands i högre grad. Jag anser att talet ändå beskrev och beskriver ännu i denna dag finländarnas känslor i fråga om kriget.

I båda krigen kämpade vårt lilla land mot en förkrossande övermakt. Det är på goda grunder som vi ser dessa våra män och kvinnor som hjältar och räddare av vår självständighet. Forskningen kring fortsättningskriget har grävt fram den mörka sidan av kriget: kriget var inte endast hjältemod. Exempelvis behandlingen av krigsfångarna och utlämningen av människor under och efter kriget har på goda grunder blivit föremål för ny forskning.

Först under de senaste åren har kvinnors och barns ställning i beväpnade konflikter fått större uppmärksamhet i Förenta Nationerna, och numera åtnjuter de speciellt skydd. Även i Finland har man relativt sent börjat intressera sig för kvinnornas och barnens öden. Kriget kastade länge en lång skugga också över vårt eget land.

Jag som själv är född under fortsättningskriget, den sista krigsjulen, har med intresse följt vad forskarna har att säga om och till dem som levde sin barndom och ungdom under kriget eller under återuppbyggnadsåren. Kriget satte sina spår inte bara i dem som tjänstgjorde vid fronten, utan också direkt och indirekt i makor, barn och unga – i hela folket.

Enligt min åsikt är det inte möjligt att genom domstolsbeslut rätta till tidigare decenniers oförrätter, och jag förhåller mig skeptisk till ursäkter från statsledningens sida. Ett öppet samhälle kan klarlägga sin historia med hjälp av forskning och debatt – genom att göra allmänheten medveten om även sådana saker och frågor som man inte tidigare känt till, uppfattat eller haft mod att berätta om.

Det hade också funnits andra alternativ till dagens tema. Valet av teman - och även av debattörer – är en avvägningsfråga. Jag anser att dessa ämnen är goda, eftersom de fortfarande är intressanta och det funnits tider då Finlands folk tigit om dem på två språk.

Det är viktigt att fundera på sin egen inställning till framtiden. De år som vi nu genomlever kan efter ett par decennier te sig lika intressanta i forskningssyfte som krigsåren. Då kanske man frågar sig varför man inte lade märke till detta, och om man verkligen tänkte så här.

Ärade deltagare, ordet är fritt.

Skriv ut
Bookmark and Share
Detta dokument

Uppdaterat 20.11.2008

© 2012 Republikens presidents kansli Mariegatan 2, 00170 Helsingfors, tel: (09) 661 133, Fax (09) 638 247
   Information om webbplatsen   webmaster[at]tpk.fi