Republikens president Tarja Halonens tal vid öppnandet av det 36 Nordiska Juristmötet i Helsingfors den 15 augusti 2002

Även juristernas tidigare så trygga värld förändras i dag i en allt snabbare takt. Lagarna går inte längre i arv från mor till dotter, från en generation till en annan. Världen förändras snabbare än tidigare, vilket innebär att de lagar och bestämmelser som reglerar samhället måste utvecklas i samma takt. För regleringen av dagens samhälle tycks det behövas en lagstiftning som är mer finfördelad än tidigare. Det är alltså inte konstigt om människorna i dagens värld tycker att lagparagraferna genomgår förändringar allt oftare och blir allt mer komplicerade.

Internationaliseringen är redan vardagsmat för oss. Den moderna teknologin har gjort möjlig den nyaste formen av internationalism - globaliseringen. Snabba förbindelser och framför allt kapitalens stora rörlighet leder till att de nationella regelverken blir otillräckliga både när det gäller att främja samverkan och att förebygga problem. Även de internationella avtalen verkar ligga steget efter.

Detta har lett till att vi kräver alldeles nya metoder för att kunna styra världen: det gäller att tänka ut olika tillvägagångssätt, allt från moraliska koder och etiska program till världsomspännande och allt mer detaljerade avtal. Många har redan framhållit att global verksamhet behöver globala regler. FN och dess specialorganisationer samt Världshandelsorganisationen WTO avspeglar samma fenomen. Människorna vill också i denna förändrade värld ha någonting som på nationell nivå har beskrivits som rättsstaten.

Internationella arbetsorganisationen (ILO) tillsatte under vårvintern en kommission med uppgift att undersöka globaliseringens sociala dimension. I egenskap av kommissionens ordförande har jag äran att få samarbeta med Tanzanias president Benjamin Mkapa. Vår uppgift är att göra upp förslag till hur så många människor, folk och länder som möjligt kunde bli delaktiga i det positiva som globaliseringen för med sig och hur så få som möjligt skulle lida av globaliseringens negativa sidor.

För att globaliseringen skall kunna kontrolleras bättre än i dag krävs ett intensivare samarbete inom den internationella handeln. Detta förutsätter regler gällande såväl varor och tjänster som finansmarknaden. För att människorna skall kunna känna sig trygga och företagen kunna bedriva stabil verksamhet måste vi, förutom rättsstatsbygget, också stärka demokratins och de mänskliga rättigheternas ställning. Stärkandet av demokratin i arbetslivet hör också till de krav människan kan ställa.

Det är antagligen ingen överraskning för er att jag bekänner att jag tillhör dem som stöder den nordiska välfärdsmodellen. Jag påstår till och med att det inte är fråga om huruvida vi har råd att upprätthålla välfärdssamhället, tvärtom - vi har inte råd att leva utan det. Välfärdssamhället är inte bara rätt med tanke på individen, det är också ett bra konkurrensmedel i vår globaliserade värld. Men hur kan detta vårt nordiska arv bevaras?

Internationaliseringen har satt sina spår också i det nordiska rättssystemet. Jag vill genast från början framhålla att det nordiska samarbetet utgör ett intressant exempel på förtrolig och långvarig samverkan. Samarbetet är inte övernationellt, utan baserar sig ofta på projekt som nog beretts gemensamt men som de nationella parlamenten själva har godkänt och ofta även utformat i detalj. FN och Europarådet, till vilka vi alla hör, är redan en aning mer samfundsbetonade, men ändå alldeles klart inte så övernationella som Europeiska unionen.

Medlemskapet i Europeiska unionen och EES-avtalet har fört med sig en omfattande lagstiftning och en starkare övernationell kompetens. Rättens internationalisering torde fortgå som förut. EU-fördraget ses redan över för fjärde gången sedan EES-förhandlingarna inleddes i början av 1990-talet. De tillägg som godkänts i fördraget har inneburit att gemenskapens verksamhetsområde har utvidgats, vilket i sin tur har lett till en ny EU-lagstiftning. Samtidigt utvecklas lagstiftningen i fråga om gemenskapens tidigare verksamhetsfält genom nya förordningar och direktiv.

Detta innebär att vi ställs inför utmaningar av olika slag. För att ha kontroll över EU-lagstiftningen krävs att vi grundligt och samvetsgrant sätter oss in i det juridiska tankesätt som är dess utgångspunkt. EU-lagstiftningen innehåller element som är främmande för vårt rättssystem och vår rättsliga tradition. EU-lagstiftningen tolkas och tillämpas delvis på ett sätt som avviker från det vi är vana vid här i Norden.

Jag vågar ändå hävda att vi alla - trots smärre misstag - har lyckats anpassa oss väl till EU-rätten och EES-avtalet. I detta avseende står sig de nordiska länderna väl i en jämförelse med äldre medlemsländer. Jag påstår också att de nordiska länderna har haft en positiv inverkan på Europeiska unionen, till exempel i fråga om öppenheten och främjandet av en god förvaltning. Det är sedan en annan fråga hur vi i ännu högre grad skall kunna påverka den europeiska och även den globala utvecklingen.

I den nordiska välfärdsmodellen har tjänster som komplement till inkomstöverföringar stärkt den sociala rättvisan. Såväl försäkringssystemen som servicesystemet kan bli föremål för krav på konkurrensutsättning. Det är inte alldeles problemfritt att bedöma effektiviteten eller avgöra vilket som är det ekonomiskt sett förmånligaste systemet. För individens del är det dock skäl att komma ihåg hur mycket starkare de författningar som, ofta på grundlagsnivå, förutsätter att medborgarna behandlas jämlikt, åtminstone tills vidare är än de bestämmelser som gäller konsumentskyddet inom den privata sektorn.

Förutom likheterna i de nordiska ländernas lagstiftning vore det skäl för oss att också undersöka olikheterna. Jag har med intresse läst ambassadör Ole Norrbacks slutrapport om nordiska medborgares rättigheter. Den visar att människor som flyttar från ett nordiskt land till ett annat fortfarande stöter på många praktiska problem, bland annat i fråga om skolgång och studier, möjligheterna att använda sitt eget språk, arbetsmarknaden, beskattningen och socialskyddet. Problemen uppstår delvis - men bara delvis - som en följd av felaktiga förhoppningar. Till en del beror de på att avtal som de nordiska länderna har slutit inte fungerar i praktiken eller fungerar bristfälligt.

Såsom konstateras i rapporten har det nordiska samarbetet alltid utgått från individens rättigheter och behov. Å andra sidan har man just i de nordiska länderna också funderat på beroendeförhållandet mellan individens välfärd och välfärden i samhället. Jag har med tillfredsställelse noterat att regeringarna i de nordiska länderna redan har vidtagit ett antal åtgärder för att undanröja de brister som påtalas i rapporten. Det är också fint att ni som är här idag har fört fram samma frågor.

I såväl de nordiska länderna som Europeiska unionen vill man underlätta arbetskraftens rörlighet. Att människan, som är en nog så viktig beståndsdel i sammanhanget, också har andra behov än arbete tycks dock ibland falla i glömska. Människan förälskar sig, gifter sig, får barn, skiljer sig - och till och med dör. De rapporter om de nordiska ländernas lagstiftning på familje- och arvsrättens områden som presenteras på juristmötet, är mycket välkomna. Rapporterna visar att lagstiftningen i våra länder under de senaste decennierna har blivit allt brokigare inom dessa domäner i stället för att förenhetligas. Finns det några godtagbara orsaker till detta? För den enskilda individens del kan situationen te sig rätt oförklarlig.

Det finns också i EU-lagstiftningen många bestämmelser som syftar till att betona samhörigheten inom familjen. I samband med det vill jag nämna att EU:s framträdande under FN:s toppmöte om barnens rättigheter i våras inte var särdeles enhetligt, och jag tror inte heller på ett snabbt förenhetligande av lagstiftningen. Men inom EU har medlemsländerna trots alla olikheter insett att ärendet är viktigt för människorna. Nu är det hög tid att vi nordbor börjar samarbeta, om vi vill inverka på Europas framtid.

Jag vill slutligen fästa er uppmärksamhet vid hur viktigt det är att vi stärker våra gemensamma nordiska, våra europeiska, värderingar, som vi har fått i arv: demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstat. Ni bär i egenskap av jurister ett större ansvar än de flesta.

Som en följd av internationaliseringen ökar såväl antalet positiva som negativa fenomen. Vi måste samarbeta för att de positiva effekterna skall övervinna de negativa.

Bekämpandet av terrorism har efter händelserna den 11 september för snart ett år sedan blivit en gemensam utmaning. För oss européer kunde kunskapen om vår egen historia vara till hjälp. Människorna på vår kontinent har under århundraden fått genomgå otaliga krig och ett gränslöst lidande. Men vi har också fått uppleva överlevandets glädje. Vår nordiska och europeiska erfarenhet har varit att vi försvarat de värderingar vi stått för med medel som representerat dessa värderingar.

Jag har i flera sammanhang framhållit att Europeiska unionen borde ansluta sig till Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna, oberoende av vilken lösning Europeiska konventet stannar för i det pågående arbetet gällande regleringen av de mänskliga rättigheterna inom EU. Jag anser nämligen att en anslutning av EU till konventionen om de mänskliga rättigheterna utgör ett komplement, inte ett alternativ, till den interna regleringen inom unionen. Europarådets domstol för de mänskliga rättigheterna kunde utreda hur EU-rätten skall tillämpas på rätt sätt. Detta kunde på det hela taget utgöra en bra motvikt i en situation där kraftfullare åtgärder i kampen mot terrorismen eventuellt måste vidtas.

Bästa deltagare, jag önskar er ett möte fyllt av idogt arbete!