Tal av republikens president Tarja Halonen på folkfesten i Berlin 2.10.2000 vid 10-årsjubileet med anledning av Tysklands återförening

Jag vill tacka Werkstatt Deutschland för inbjudan att delta i denna storslagna fest. Det är en stor ära att som finländare få tala vid detta 10-årsjubileum med anledning av en epokgörande vändpunkt i Tysklands och Europas historia.

Fredsbygget efter andra världskriget var för Europa en enorm utmaning, som har kvarstått ända till dessa dagar. En generation skötte återuppbyggnaden under en tid då nya konflikter började dela vår världsdel. Följande generation fick i uppgift att riva det kalla krigets murar. Nu är vårt mål att integrera Europas alla folk utifrån en gemensam säkerhet och gemensamt antagna principer, med respekt för varje nations kulturella särdrag.

Det kalla kriget och dess slut var ingenstans i Europa lika påtagligt och smärtsamt som just här i Berlin. Nödvändigheten av att Europa växer samman upplevs starkare här än i de andra huvudstäderna inom Europeiska unionen.

För en finländare är det lätt att förstå berlinarnas känslor. Också vi levde i årtionden i det kalla krigets grepp och försökte finna en ny roll i Europa efter tudelningen.

När Europa höll på att återhämta sig från världskriget var den främsta uppgiften för regeringarna i alla länder tryggandet av den egna nationens välfärd och stabilitet. Samtidigt byggdes också ett positivt, ömsesidigt beroende upp i och med att Europarådet grundades 1949 och Europeiska gemenskaperna stegvis började byggas upp ett par år senare.

Europarådet koncentrerade sig ända från början på den stora frågan: hur eliminera grogrunden för kriget? Hörnstenar var respekt för rättsstatsprinciperna, demokratin och de mänskliga rättigheterna - också minoriteters. Utöver detta behövdes en stabilare välfärd. En bättre samhällsekonomi var nödvändig, men det räckte inte. Det behövdes - och behövs fortfarande - en rättvis fördelning av resultaten.

Tudelningen i Europa började kännas allt mer pressande ju längre tid som förflöt sedan återuppbyggnadsfasen. Många experter på internationell politik påstod att man måste nöja sig med detta, eftersom ingen förändring var möjlig. Status quo skulle garantera freden och skydda oss mot ett eventuellt ännu värre, tredje världskrig, ett kärnvapenkrig. Men skall världen vara sådan: indelad i "vi" och "de"?

Jag var själv ung på 60-talet, och jag minns hur vi ville lära känna andra folk, i Afrika, Asien och Sydamerika men också, vilket var svårast, här i Europa. Människor i tusental, såväl i öst som i väst, ville samma sak. Drömmen om en gemensam värld och om mänsklighet växte åter.

Den drömmen gick kanske inte i uppfyllelse som sådan, men människorna satte i gång en utveckling som ledde till att grunden för det kalla kriget rasade. I och för sig är folken kanske inte bättre och framstegsvänligare än regeringarna i deras länder, men ofta har medborgarsamhället ändå utgjort grunden för en ny demokratis uppkomst eller demokratins förnyelse. Om man vågar sig på diskussion eller annan växelverkan med en annan människa eller en grupp av människor hjälper det en att förstå andra, och ett nyskapande samarbete kan uppkomma.

Finlands president Kekkonen sade 1973 i sitt tal till de europeiska utrikesministrarna vid öppnandet av KSSE att säkerhet inte innebär stängsel utan öppna dörrar. Han anade likväl knappast hur snabbt denna process, som började med en dialog, skulle leda till att gamla strukturer föll sönder och ett nytt Europa uppstod. Den sanna växelverkan mellan människor fick botten att gå ur de politiska system som hade byggts på lögner.

Samhällsaktiviteten och medborgarnas civilkurage i det tidigare DDR var av stor betydelse för den process som ledde till den tyska återföreningen. Medborgarrättsrörelsens fredliga motstånd spred sig från Nikolaikyrkan i Leipzig till hela landet, och ledde slutligen till den "fredliga revolutionen" i DDR.

Berlinmurens fall och den tyska återföreningen var händelser av dramatisk betydelse för hela världsdelen. Återföreningen var framför allt en seger för den tyska demokratin.

Det kalla kriget lärde oss att verklig fred och säkerhet är mycket mer än frånvaron av krig. Säkerhet är inte starka gränser och arméer, utan säkerhet innebär framför allt ett stärkande av demokratin, de mänskliga rättigheterna, rättsstaten och den sociala rättvisan. Vi kan behöva vapen för att stoppa våld, men ännu mer behöver vi ett omfattande civilt samarbete för att bygga fred. Den bästa garantin för fred och stabilitet, mot krig, är att människor har en trygg vardag.

Här återstår ännu mycket att göra. Rasism och främlingshat är sorgligt verkliga hot i dagens Europa. Miljoner kvinnor utsätts för våld såväl på gatorna som i hemmet. Arbetslösheten är fortfarande en realitet, och fattigdomen är inte utrotad ens i Europas rikaste länder.

Här i Europa har vi också lärt oss att demokrati inte bara är lagenliga val. Om den moderna demokratin och de mänskliga rättigheterna skall realiseras fullt ut, måste valen kompletteras av ett omfattande medborgarsamhälle. Fackföreningsrörelsen, kvinno- och ungdomsorganisationerna, konsumentrörelsen och miljövården är alla områden där det inte räcker med den verksamhet som bedrivs mellan regeringarna utan där det också krävs en omfattande internationell organisationsverksamhet. Det är just sådana organisationer som behövs när demokratin byggs upp i länderna i Öst- och Centraleuropa.

Kommunismens fall gav utrymme för demokrati, mänskliga rättigheter, rättsstater och fri företagsamhet. Den nya friheten innebär också nya utmaningar. En stor utmaning för oss alla är förenandet av personlig frihet med omtanke om andra människor och respekt för miljön.

De radikala förändringarna får många människor att sakna något gammalt som enligt min mening aldrig ens har existerat i den form de föreställer sig. "Den gamla goda tiden" var inte god för alla. Det finns brister också i dagens liv, men vi är på väg åt rätt håll.

Vi behöver varandra allt mer för att kunna förbättra vår gemensamma värld. Utvidgningen av först Europarådet och nu Europeiska unionen är en del av detta samarbete - denna gemensamma strävan - som gör vår världsdel stabilare, tryggare och mer välmående.

EU:s utvidgning är för närvarande det viktigaste och mest konkreta sättet att främja stabilitet, säkerhet och välfärd i Europa. Ju längre utvidgningsförhandlingarna framskrider, desto fler är det som oroar sig över de eventuella riskerna med en utvidgning. De politiska beslutsfattarna måste ta denna oro på allvar och se till att de sociala och ekonomiska kostnaderna för utvidgningen fördelas rättvist. Vi måste lägga manken till, för nu finns det en historisk möjlighet att utplåna skiljelinjerna i Europa - och således en möjlighet att verkligen växa samman.

Europeiska unionen måste också utveckla sitt samarbete med de närmaste grannarna. Vi får inte vända oss inåt, vi måste blicka utåt. Stabiliteten och välfärden i våra närområden är en del av vår egen stabilitet och välfärd.

Det är sorgligt att det fortfarande krigas på Balkan, över femtio är efter andra världskriget. Vi måste förena våra krafter för att bygga fred. Vi behöver framför allt ett demokratiskt Serbien. Ett långt steg i denna riktning togs i valet för en vecka sedan. Fred och säkerhet är odelbara begrepp; freden i Europa är alla europeers sak.

Och världen består inte bara av Europa. Många frågor, t.ex. miljöhoten, de smittsamma sjukdomarna och ekonomiernas ömsesidiga beroende av varandra har väckt oss till insikt om att vi lever i en gemensam global världsby.

Den allt starkare globaliseringen förutsätter samarbete för att människans och naturens intressen skall kunna försvaras - och en ny balans åstadkommas. Detta var ett centralt tema för FN-toppmötet Millennium i början av september. Vi måste utveckla den samarbetsanda som rådde på toppmötet till praktiska handlingar för människan och miljön.

Människans och gemenskapens bästa blir verklighet bara om lösningarna utgår från varje medlems välgång nu och i framtiden. Detta gäller alla gemenskapsnivåer - familjen, byn, landskapet, riket och hela världen. Global påverkan förutsätter lokal påverkan. Vi måste se hela världen och världens alla folk som vår egen gemenskap. Verklig välfärd baserar sig inte på exploatering av medmänniskorna, utan på att vi bryr oss om varandra.

Dagens utmaning består i att bekämpa rasism och främlingshat. Det största problemet är inte bara intoleranta människor - sådana finns det alltid - utan majoriteten, vi som måste våga stå upp och försvara de utsatta, så som man vågade i Nikolaikyrkan i Leipzig.