Republikens presidents hälsning vid statsrådets 200-årsfestligheter 2.10.2009

(med reservation för ändringar)

Märkesåret 1809 har firats vid många evenemang på olika håll i vårt land och i våra grannländer, Sverige och Ryssland. En nations historia inskränker sig ju inte enbart till vad den själv gjort eller skrivit, utan varje nation lever i samverkan med den omgivande världen.

Finska kriget var en del av ett stort händelseförlopp som kom att förändra Europas politiska karta från grunden. Om vi känner till de historiska skeendena och kan gestalta helhetsbilden, är det även lättare för oss att förstå världen av idag och den politiska verksamheten.

Efter det att Sverige förlorat kriget anslöts Finland till det ryska kejsardömet och blev ett autonomt storfurstendöme. Rysslands avsikt var att så snabbt som möjligt lugna ner och stabilisera situationen i Finland. Till denna plan hörde att en lantdag skulle sammankallas redan innan fredsfördraget slutits och att en inhemsk ”regering” skulle bildas.

Ständerna, som hade samlats till Borgå lantdag, antog förslaget om att en regeringskonselj skulle inrättas. Ständerna lade också fram vissa förslag till ändringar. Det viktigaste av dessa var kravet på att konseljens ledamöter skulle vara finländare.

Borgå lantdags betydelse som en milstolpe i Finlands historia och kejsarens konstaterande att Finland upphöjts bland nationernas antal ingår i det stoff som redan under skoltiden präntades in i våra medvetanden.

Betydligt mindre uppmärksamhet har man ägnat åt inrättandet av den inhemska regeringen, den s.k. regeringskonseljen, och åt inledandet av dess arbete i Åbo för tvåhundra år sedan. Finlands särställning stärktes av att vi hade en regering och ett förvaltningssystem som var separerade från det ryska förvaltningssystemet. Situationen skapade en stark plattform, utifrån vilken den självständiga staten Finland senare kunde skapa sin egen förvaltning och ett eget domstolsväsende.

Vår egen regering och förvaltning behövde tjänstemän. För tvåhundra år sedan lades grunden för dels det nuvarande statsrådet, dels den offentliga förvaltningen och tjänstemannakåren. I dag vet vi hur viktigt det är att ha en god förvaltning när man vill bygga en rättsstat och välfärdsstat.

Regeringskonseljen, vars namn 1816 ändrades till senaten, var i fråga om sin struktur säregen redan på sin tid. I regeringskonseljen förenades ju i ett och samma organ både regeringsmakten och den dömande makten. Detta innebar att statsmaktens tredelning inte förverkligades.

Under de första åren rönte regeringskonseljens arbete kritik. Kritikerna ansåg att konseljens ledamöter snarare var tjänstemän än statsmän, och att de stora samhälleliga helheterna och målen råkade i skymundan av förvaltningsrutinerna. Kejsaren utsåg konseljens ledamöter och dessa skulle även åtnjuta kejsarens förtroende. Efter Borgå lantdag sammankallades nästa lantdag först 1863, vilket innebär att den dåvarande situationen inte motsvarar den representativa demokrati och det parlamentariska ansvar som vi har idag.

Det var först under följande århundrade folket fick möjlighet att delta i påverkandet på den högsta politiska nivån. Visserligen fick också den fattigare delen av befolkningen ökade möjligheter att delta i samhällslivet, men maktutövningen var långt framöver präglad av fåmannavälde. Det första riksdagsvalet, som grundade sig på allmän och lika rösträtt, förrättades våren 1907.

Åbo är ett utmärkt val för detta evenemang. Staden var ju i händelsernas centrum inte bara 1809, utan också tre år senare. I staden träffades då Rysslands kejsare Alexander I och Sveriges kronprins Karl Johan. Vid mötet framkom Sveriges beslut att avstå ifrån att försöka återerövra Finland. Utan att i denna hälsning gå in på att bedöma beslutets mångskiftande konsekvenser, kan man konstatera att beslutet innebar många år av fred för Finlands del.

Det pågående märkesåret har erbjudit ett bra tillfälle att presentera dels Finlands och finländarnas historia, dels också våra grannländers – Sveriges och Rysslands – gemensamma historia. Jag hoppas att märkesåret även påminner oss om fredsårens stora betydelse för nationens framväxt och om de otaliga vanliga människors arbete som detta land har byggts med.

Herr statsminister,

mina lyckönskningar med anledning av märkesåret. Jag tillönskar er krafter att se till detta lands och dess folks välmåga.