Republikens president Tarja Halonens öppningsanförande vid öppnandet av utställningen om Fjärrkarelen Kulturernas museum den 3 mars 2008

I den utställning som nu öppnas presenteras Karelen på andra sidan gränsen, det vill säga Östkarelen, Vitahavskarelen och Olonets, och dess invånares liv under 1900-talet. Ja, vad är en gräns och vad innebär den? Man talar till exempel om gränser mellan språk, kulturer och religioner. Gränser mellan länder har varit och är fortfarande ett hjälpmedel för att utveckla demokrati och säkerhet. På samma sätt har man motiverat andra administrativa gränser.

I gränstrakterna möts språk, folk, levnadssätt och religioner. Vad är orsak och vad är verkan – det är en intressant fråga även i den europeiska historien. Regeln är ju även i Europa att språk-, kultur- och religionsgränser går såväl inom stater som över statsgränserna. En gräns kan alltså snarare utgöras av ett område eller en plats än av en skiljelinje.

Det Karelen som sett från Finland är ”på andra sidan gränsen” hörde aldrig till Sverige-Finland. Det blev ändå en del av det finska bland annat genom intensiva kultur- och handelskontakter. Under autonomins tid fanns det ingen statsgräns mellan Finland och Fjärrkarelen. De finländska runosamlarna gick i de östkarelska gårdfarihandlarnas fotspår. De berättande dikterna var en bro mellan finländarna och karelarna.

Efter Finlands självständighet stängdes gränsen. Östkarelarna, skoltsamerna, vepserna, ingermanlänningarna och ryssarna blev sovjetmedborgare och deras historia var Sovjetunionens historia. Efter Moskvafreden 1944 tvingades hundratusentals karelare att lämna sina hem och de områden som de bebott i århundraden. Invånare i gränszonen evakuerades till Finland och en del av dem som blev på andra sidan gränsen förflyttades till olika delar av Sovjetunionen.

Folkens och kulturgruppernas identiteter i Karelens gränstrakt har formats under årtiondenas och århundradenas gång. Invånarna i Karelen har fått möta religion, kultur och i tiden också världsåskådning från två olika håll. I en tid av stora förändringar ökar kulturens betydelse. Den är som en kompass som visar vägen när förändringens vindar blåser.

I det europeiska synsättet ingår att man värdesätter nationella kulturer. En ekonomisk och politisk integration har varit nödvändig under det rådande globaliseringstrycket, men lika viktigt är att se till att de nationella kulturerna lever och mår bra.

I en värld som internationaliseras är allt fler människor tvungna att skapa sin kulturella identitet av delar från flera gruppkulturer. Samtidigt förändras den gemensamma kulturen för folk och delar av dem även genom massmedier, underhållning och annan kultur.

Vår egen kultur har stått emot internationaliseringens tryck; den har influerats, men även behållit sin nationella karaktär. Jag hoppas att så kommer att vara fallet även i fortsättningen. Kultur är något mycket interaktivt, vi tar inte bara emot intryck utan vi förmedlar även intryck utåt. Jag tror att de egna rötterna intresserar, även mitt i all internationalism. Otaliga författare, kompositörer, målare och andra konstnärer har funnit, och finner fortfarande, inspiration i vår folkkulturs skatter.

Traditionell folkkultur finner man dock inte längre, på samma sätt som förr, i gamla byar. Lyckligtvis har traditionerna lagrats i våra arkiv. Detta är dock inte tillräckligt. För att kontakten till våra rötter, det vill säga vårt folkkulturarv, även i framtiden ska kunna vara en resurs för oss, måste det synas och kunna användas i levande människors hantverk, sång, musik och dans.

* * *

Jag vill rikta ett varmt tack till de ryska och finska aktörerna bakom utställningen om Fjärrkarelen – Ryska etnografiska museet, Ingermanländska kultursällskapet i Finland och Kulturernas museum. Utställningen ger oss en mångsidig bild av vårt gemensamma kulturarv och hjälper oss att vårda det också i fortsättningen.

Med dessa ord förklarar jag utställningen öppnad.