Republikens president Tarja Halonens tal i Nobelinstitutet i Oslo den 29.11.2006

Den allmänna uppfattningen om krig och fred har förändrats. Fred är mycket mer än enbart frånvaro av krig – fred skall innebära utveckling, mänsklig trygghet, respekt för mänskliga rättigheter, demokrati och mycket annat som inverkar på människornas välfärd. När man minskar fattigdomen, förebygger man samtidigt konflikter. Beslutet att i år tilldela professor Muhammad Yunus och Grameen Bank Nobels fredspris harmonierar väl med detta tänkesätt.

De nya globala säkerhetsproblemen är också kopplade till klimatförändringen och till andra miljöfrågor. Oväntat snabbt har dessa teman blivit dagspolitiska frågeställningar, såsom energikriser. Likaså hör smittsamma sjukdomar, människors legala och illegala rörlighet från ett land till ett annat samt bemästrande av fattigdomen till de frågor som står på dagens säkerhetspolitiska agenda.

För att möta dessa utmaningar och problem behöver vi ett multilateralt internationellt samarbete. Det allmänna önskemålet är att Förenta nationerna och dess fackorgan skulle koordinera detta samarbete. Med tanke på stärkandet av samarbetet finns det nu ingen tid att förlora.


Europa är i dag mer välmående, tryggare och mer obundet än någonsin tidigare

Vi européer kunde ha mycket att bidra med. Vår egen utveckling är ett uppmuntrande exempel. Demokratin, respekten för de mänskliga rättigheterna och rättsstaten är vår nya europeiska identitet. Vår världsdel är i dag mer välmående, tryggare och mer obunden än någonsin tidigare. Den europeiska integrationen har stärkt både freden och välfärden.

Både Norge och Finland har i egenskap av medlemmar i såväl Europarådet som OSSE bedrivit mycket samarbete för främjandet av dessa frågor. Också Europeiska unionen delar samma värderingar. Dess utvidgning har bidragit till att öka stabiliteten i Europa.

Europeiska unionen strävar efter att i all verksamhet både inom unionen och i unionens yttre förbindelser respektera de gemensamma värderingarna. Unionen och dess medlemsländer har under de senaste åren i snabbt tempo utvecklat sin gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik och sin krishanteringsförmåga. Enligt den säkerhetsstrategi som Europeiska unionen antog 2003 är de inre och yttre säkerhetsaspekterna oskiljaktigt kopplade till varandra.

Utvecklandet av det praktiska samarbetet kräver dock alltjämt stora insatser. Detta är också ett av målen under Finlands ordförandeskap. Ökat inflytande kan åstadkommas endast genom intern enighet och god samarbetsförmåga. Vi borde därför inom EU fästa större avseende vid den inbördes konsekvensen mellan olika verksamhetssektorer – till exempel utvecklingsbiståndet och handelspolitiken.

EU har också på ett övergripande sätt utvecklat sin krishanteringsförmåga i fråga om såväl traditionell militär krishantering som civil krishantering av nyare typ. Avsikten med EU:s snabbinsatsstyrkor är att snabbare och genom bättre samarbete erbjuda det internationella samfundet och framför allt FN möjlighet till militär krishantering. Det är klart att EU:s samarbete med Nato är nödvändigt i både de nya och de mer traditionella formerna av krishantering. I fråga om snabbinsatsstyrkorna är Finland för första gången i beredskap från ingången av nästa år och sex månader framåt – denna gång tillsammans med Tyskland och Holland. Finlands andra beredskapsperiod infaller i början av 2008, och då tillsammans med Sverige, Norge och Estland.

Många andra intressanta saker pågår också, men jag tror trots det att Europeiska unionens största inverkan på både den europeiska och den globala säkerheten ur historisk synvinkel kommer att hänföra sig till den ekonomiska integration som stödjer sig på unionens gemensamma demokratiska värdegrund. Den omfattande utvidgning som unionen inlett efter det kalla kriget, och som alltjämt fortsätter, är i detta avseende avgörande.

I samband med utvidgningen utvecklades också år 2004 en ny grannskapspolitik. Förra veckan kunde vi i Helsingfors fira ersättandet av handlingsplanerna för den nordliga dimensionen med ett partnerskap mellan EU, Ryssland, Norge och Island. Avsikten med handlingsplanerna var att undvika skiljelinjer mellan den utvidgade unionen och dess grannländer samt att stärka stabiliteten, säkerheten och välfärden inom unionens närområden. Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), som också Norge hör till, är däremot ett mer utvecklat arrangemang för ekonomiskt samarbete. Norges medverkan i Schengensystemet, som underlättar rörligheten för människorna, är ett bevis på den europeiska integrationens flexibilitet.

Världen begränsar sig inte till enbart Europa. Vi står inför många globala utvecklingstrender som vårt eget öde också är inflätat i. Jag vill här fästa er uppmärksamhet vid två stora problemkomplex: Det första hänför sig till människorna och deras rörlighet på jordklotet och det andra till klimatförändringen och dess följder.


Befolkningstillväxten, befolkningens stigande medelålder och flyttningsrörelsen är omvälvande för samhällena

Jordklotets befolkning antas öka från 6,4 miljarder människor år 2005 till 7,9 miljarder år 2025. Befolkningstillväxten är mycket stark i utvecklingsländerna: i Afrika söder om Sahara, i Nordafrika och i Mellanöstern samt i Latinamerika och Asien. I de utvecklade länderna förblir befolkningstillväxten liten i sin helhet, men den varierar mycket från land till land. I USA antas befolkningen öka med upp till drygt 17 % fram till år 2025 och i EU med 2 %, medan befolkningen i Japan däremot antas minska med 2,6 % och befolkningen i Ryssland med 10,9 %.

Men kommer det alls att gå så här? I många utvecklingsländer håller befolkningsstrukturen redan på att ändras enligt i viss mån nya mönster. Kvinnorna i utvecklingsländerna – de må sedan leva i Egypten, Indonesien, Kina, Indien, Brasilien eller Mexiko – ifrågasätter de traditionella mönstren och vill, i likhet med kvinnorna i de rika länderna, ha bara ett eller högst två barn. Förändringen ser inte ut att vara direkt relaterad till den ekonomiska tillväxten, utan till kvinnornas bild av sig själva. Att nativiteten sjunker i utvecklingsländerna har inte i och för sig ansetts negativt, men följderna av förändringen kan vara överraskande i synnerhet i sådana fattiga länder där social- och hälsovården är bristfällig. Vi borde därför göra kraftfulla insatser för utvecklingsländerna på lång sikt, och vi borde då inte fokusera enbart på ekonomin utan också stödja utvecklandet av socialpolitiken samt hälso- och utbildningspolitiken.

En annan faktor som påverkar befolkningsstrukturen på vårt jordklot finns på nära håll, i Europa. Europa är en rik kontinent, men också här åldras befolkningen och det behövs mera arbetskraft. Europa försöker finna lösningar genom att utveckla utbildningssystemet och skjuta upp pensionsåldern men också, än en gång, genom att försöka göra något åt migrationsfrågan. Flyttningsrörelsen har väldigt snabbt blivit en första rangens fråga i den europeiska debatten, men det finns inga enkla lösningar att ta till. När vi talar om migrationen, talar vi alltid om människor och inte om någon teoretisk produktionsfaktor. Migrationen är en svår och krävande sak såväl för immigranterna själva som för deras familjer och för det gamla och nya hemlandet, eller – som det står skrivet i konventionerna – ursprungslandet och mottagarlandet. Vi behöver ett utökat och förbättrat internationellt samarbete för att göra migrationen till en positiv resurs för alla berörda parter.

Den dialog som i höstas fördes på hög nivå i samband med FN:s generalförsamling var det första försöket inom denna sektor. Den världskommission för globaliseringens sociala dimension som Internationella arbetsorganisationen (ILO) har tillsatt ansåg att åstadkommandet av system som reglerar uttryckligen människornas rörlighet över gränserna är en av de viktigaste förutsättningarna för utvecklandet av en mänskligare globalisering och en dräglig sysselsättning.


Klimatförändringen är en ekologisk och ekonomisk realitet

Världen är verkligen gemensam för alla. Vi har länge varit medvetna om de negativa konsekvenserna av den nuvarande industriella utvecklingen, men vi har inte kunnat – eller velat – reagera på dem tillräckligt effektivt. Kyotoavtalet var det första betydande resultatet, men verkställigheten av avtalet är en långsam process, och dessutom inkluderar avtalet inte tillräckligt många aktörer sedan bl.a. USA ställt sig utanför. Vi borde redan nu förbereda det skede som följer efter Kyotoavtalet.

De fattigaste människornas liv är alltid mest sårbart, och så förhåller det sig igen. Också de omedelbara följderna av klimatuppvärmningen – ökenspridning och översvämningar – drabbar framför allt de sedan förut torra agrara regionerna i Afrika och Asien.

Vid FN:s klimatmöte i Nairobi för knappt två veckor sedan uppnåddes ett viktigt mål när man enades om att inrätta en anpassningsfond genom vilken de fattigaste länderna får hjälp med att anpassa sig till klimatförändringen.

Varken Europa eller USA klarar av klimatuppvärmningen utan svårigheter. Miljoner människor kan bli hemlösa till följd av havsnivåförhöjningen. I närheten av oss kommer den arktiska regionen att förlora sina isbjörnar och i Östersjön kommer vikarsälen att försvinna till följd av isens smältning. Man blir ledsen. Men går det att åstadkomma en förändring?

Rapporten "The Economics of Climate Change", som Storbritanniens regering beställde i fjol, visar att klimatuppvärmningen har större konsekvenser också för den internationella ekonomin än vad man tidigare trott. Sir Nicholas Stern, som har skrivit rapporten, anser det vara nödvändigt att de utsläpp av växthusgas som människors verksamhet orsakar måste minska. Ju snabbare man agerar i frågan, desto lägre blir de ekonomiska utgifterna för klimatförändringen. Kanske detta ökar viljan till förändring.

En av de centrala utmaningarna för Finlands ordförandeskap var att lyfta tillbaka temat klimatförändring på den transatlantiska agendan. Dialogen mellan EU och USA om frågor kring klimatförändringen, rena energikällor och hållbar utveckling inleddes i början av november i Helsingfors. Dialogen erbjuder en utmärkt möjlighet till utbyte av erfarenheter om EU:s och USA:s klimat- och energipolitiska lösningar samt till diskussion om betydande energiteknologiska initiativ och forskningsprojekt i anslutning till dessa.

Under Finlands EU-ordförandeskap har klimatförändringen dessutom diskuterats vid ASEM-toppmötet och vid EU:s toppmöten med Kina och Indien. Den utökade diplomatin är det första steget mot de åtgärder som behövs för definieringen av ett globalt pris på koldioxid genom antingen beskattningen eller utsläppshandeln samt för utvecklandet av en ny miljövänlig teknologi och för förbättrandet av energieffektiviteten och för konsumentupplysningen.

Enligt en färsk rapport från International Energy Agency (IEA) kan man genom energibesparande åtgärder, nya energikällor och teknologier samt förbättrad effektivitet uppnå en inbesparing på ca 10 % i energikonsumtionen år 2030 jämfört med den utveckling som gäller för närvarande. Besparingen motsvarar Kinas hela nuvarande energikonsumtion. Uppnåendet av detta mål förutsätter att regeringarna fattar långt gående energipolitiska beslut. Detta kommer inte på alla punkter att vara okomplicerat.


Kritiken mot globaliseringen och västvärlden fortsätter

Globaliseringen kommer utan tvivel att fortsätta och att stärkas. Samtidigt ökar det inbördes beroendet mellan länder och regioner. Vi vet att kritiken mot globaliseringen kan öka när olika kulturer konfronteras med varandra och de ekonomiska skillnaderna ökar.

Mycket har hänt sedan den 11 september: i Afghanistan, Irak, Israel, Libanon och också på mycket närmare håll. Man har debatterat pressens frihet, kvinnornas rättigheter, religioner och en hel del andra saker. Det är, tycker jag, inte fråga om en krock mellan civilisationer eller kulturer, utan om olikartade samhällen och om kampen mellan politiska målsättningar och metoder.


På vilket sätt kan utvecklingen göras mer positiv och hur kan en realisering av hotbilderna förhindras?

FN-systemet borde utvecklas så att det bättre motsvarar dagens utmaningar och hanteringen av globaliseringen. De nya strukturer som FN:s toppmöte godkände år 2005 – den fredsbyggande kommissionen och rådet för mänskliga rättigheter – är positiva försök att finna nya redskap och att utveckla koordineringen inom konflikthanteringen. I fråga om reformeringen av säkerhetsrådet finns tyvärr dock inte tecken på framsteg.

Det behövs nya multilaterala samarbetsformer för hanteringen av de nya globala hoten i och utanför Europa. Vid sidan av reformeringen av FN accentueras dels det ansvar som G8-gruppen och de nya stormakterna på ekonomins område har, dels behovet av att utvecklingsländerna får ökade möjligheter att delta i de internationella ekonomiska instituten och finansinstituten. Det regionala samarbetet måste uppmuntras i bl.a. Afrika och Asien.

Vid sidan av de mellanstatliga institutionerna har ett antal informella forum uppstått. Multilaterala möten arrangeras på ad hoc-basis på inbjudan av enskilda regeringar och grupper bestående av regeringar. Olika nätverk, som kan bestå av både regeringar och medborgarorganisationer, får ökat inflytande. Vi européer skall vara beredda att hitta lämpliga forum och att delta effektivt i dem.

Det behövs ett nytt tänkesätt i frågor som gäller säkerheten. När vi talar om säkerheten ligger fokus på människornas välfärd och möjlighet att såsom samhällsmedlemmar leva sina egna liv. Den konventionella och militära krigets paradigm som var förhärskande under det förra århundradet lämpar sig inte för den globala tidsåldern och för nuvarande krigföring.

Den internationella krishanteringen måste utvecklas. Krishanteringen är en verksamhet som kräver både militärt och civilt kunnande. Samarbetet borde utvecklas så att målet med krishanteringen är att garantera den mänskliga, individuella säkerheten.

Återuppbyggnadsarbetet efter en konflikt måste starta i samarbete med lokalbefolkningen. Med tanke på förebyggandet av konflikter och skapandet av fred efter en konflikt räcker de stabiliserande åtgärderna inte till, utan man måste se till att samhällena byggs upp – sysselsättningen måste främjas, diskrimineringen minska, utbildningen förbättras etc. Det är viktigt att minnas att de internationella aktionerna inte får utesluta lokalbefolkningen när landets utveckling planeras.

I enlighet med FN:s resolution 1325 (on women, peace and security) krävs ytterligare insatser för stödjande och skyddande av kvinnornas ställning i konfliktsituationer samt insatser för kvinnornas medverkan i konfliktlösning. Den människohandel som hänför sig till framför allt kvinnor och flickor är det yttersta exemplet på hur individens värde och de mänskliga rättigheterna kan bli påtrampade. Norge är en bra förebild för hur myndigheterna i samarbete har utarbetat ett användbart program för genomförandet av FN:s resolution i den nationella politiken.

Den dialog kring globala frågor som förs mellan européerna och framför allt mellan EU och dess strategiska partner, bl.a. Ryssland, Kina, Indien och Brasilien, är oerhört värdefull. Ett stödjande av dessa länders grund för god förvaltning och utveckling enligt demokratiska regler och rättsstatsprincipen främjar ländernas förmåga att möta och anpassa sig till globala utmaningar.

USA:s och EU:s samarbete bör fördjupas ytterligare i de centrala globala frågorna. Det transatlantiska partnerskapet kan vara en betydande initiativtagare när det gäller att lösa regionala och globala problem.

Framför allt måste det mellan olika kulturer föras en dialog om värderingar, levnadssätt och mänskliga rättigheter. Vi måste, med respekt för mänsklighetens grundläggande värderingar, vara lyhörda för olika levnadssätt och högakta dem.

Jag har här tagit upp de centrala säkerhetsutmaningar som gäller på lång sikt. Det är självklart att dagens akuta utmaningar – Mellanöstern, Irans kärnvapenprogram, Kosovo och många fler – just nu fyller vår dagliga tidtabell. Jag är dock övertygad om att vi allt klarare borde uppfatta utmaningarna i den så kallade mjuka säkerheten såsom våra centrala säkerhetsutmaningar.

Avslutningsvis vill jag än en gång tacka Nobelinstitutet i Norge för möjligheten att få tala här. Jag tackar alla åhörare för er uppmärksamhet. Jag svarar gärna på era frågor och lyssnar på era synpunkter.