Republikens president Tarja Halonens tal vid det panelseminarium på hög nivå som öppnade Världshandelsorganisationen WTO:s Public Forum-seminarium i Genève 4.10.2007

”Hur kan WTO bidra till att bemästra globaliseringen?”

På tisdagsmorgonen talade jag om globalisering vid ett seminarium som ordnades i Finland. Vid seminariet talade också Sir Bob Geldof, som jämförde Doharundan med den berömda Monty Python-sketchen "Den döda papegojan" och menade att förhandlingsrundan var lika död som den papegojan. Många delar hans uppfattning. Själv hävdade jag dock att Doharundan ingalunda är död och att det är vår plikt är hålla den vid liv. Jag lovade honom att berätta om våra diskussioner också här i Genève.

* * *

Det finns i själva verket många goda skäl att hålla Doharundan vid liv och sträva efter ett bra och rättvist resultat. Förhandlingarna inom ramen för utvecklingsagendan från Doha startades uttryckligen i syfte att bemästra globaliseringen. Dessutom är det bara genom multilaterala handelsavtal som vi kan garantera ett multilateralt handelssystem med global räckvidd som är öppet och rättvist och där man följer gemensamma regler. Bilaterala och regionala handelsavtal är inte lika bra lösningar.

Multilaterala avtal gagnar i synnerhet de svaga och fattiga länderna. Det är sant att de stora staterna och handelsblocken stundom dominerar WTO-förhandlingarna, men föreställ er hur mycket större deras inflytande skulle vara i bilaterala eller regionala förhandlingar. Det är uppenbart att globala regler skyddar de svagare och beaktar deras intressen.

Mitt hemland Finland är ett litet, nordiskt land. I dag är Finland givetvis i internationell jämförelse ett rikt land, men så har det inte alltid varit. Ännu för hundra år sedan hörde landet till Europas fattigaste. Genom demokrati och genom att vi satsat på utbildning, god förvaltningssed och välfärdsstaten har Finland blivit ett av världens mest konkurrenskraftiga länder. Att vi kunnat delta i den internationella handeln har varit en avgörande faktor i vår framgång. Vi finländare har alltid ansett inte bara att det multilaterala samarbetet i FN:s regi är rätt, utan också att det ligger i vårt nationella intresse att delta i det. Detta gäller fortfarande i dag, och inte bara för oss.

Men det finns alltid åtminstone ett aber. Doharundan måste utmynna i ett rättvist avtal som beaktar särdragen hos WTO:s medlemsländer, och i synnerhet hos de medlemmar som är utvecklingsländer. Detta mål kan vi uppnå endast om alla är beredda att göra eftergifter. Vi måste nå ett lyckat resultat i Dohaförhandlingarna och få till stånd en genuint rättvis världshandel.


* * *

Vad mera kan WTO göra för att bemästra globaliseringen? Svaret är delvis självklart och jag hänvisar till det jag sade tidigare: WTO ska garantera ett öppet och rättvist multilateralt handelssystem med global räckvidd och gemensamma regler. Syftet är att öka handeln och på så sätt skapa ekonomisk tillväxt och sysselsättning så att vi kan nå de bredare utvecklingsmålen.

Men innan jag går närmare in på WTO:s roll i bemästrandet av globaliseringen vill jag säga några ord om själva fenomenet. Globaliseringen har vart en av de mest livligt debatterade frågorna under de senaste åren. Den har sina vinnare och förlorare, såväl mellan staterna som inom dem.

Det gläder mig att polariseringen i globaliseringsdebatten under de senaste åren ersatts med dialog. Nu förstår man bättre globaliseringens för- och nackdelar, och man har insett att vad det egentligen handlar om är att utveckla globaliseringen, att bemästra den. Detta vittnar ju också rubriken på detta forum om.

Detta var också målet för världskommissionen för globaliseringens sociala dimension, som Internationella arbetsorganisationen ILO tillsatte år 2002. Jag hade förmånen att tillsammans med Tanzanias president Benjamin Mkapa vara världskommissionens ordförande. Kommissionens deltagare var till en början av väldigt olika åsikt. Som ett resultat av våra diskussioner kunde vi emellertid år 2004 publicera rapporten ”Rättvis globalisering: möjligheter för alla”, som vi enhälligt godkänt.

Jag vill gärna nämna några nyckelfrågor i rapporten som fortfarande är aktuella. Den första gäller enhetlighet. För att globaliseringen ska medföra större nytta för människorna måste den nationella och internationella politiken följa en enhetlig linje. Den nationella politiken inom ett visst område tar ofta inte hänsyn till hur denna politik kommer att påverka andra områden. Och det är lätt att inse - såsom vi tyvärr ofta får erfara i det verkliga livet - att en inkonsekvent politik på nationell nivå leder till flerdubbelt större inkonsekvens på det internationella planet. Representanter för samma stat kan ha mycket olika uppfattning i en och samma fråga beroende på i vilken organisation den råkar tas upp. Också enhetligheten, samarbetet och informationsutbytet mellan de internationella organisationerna lämnar mycket att önska. Enhetlighet på internationell nivå förutsätter enhetlighet på nationell nivå. Vägen mot en bättre globalisering börjar hemma.

En annan nyckelfråga gäller sysselsättning och människovärdigt arbete. Globaliseringen måste vara en kraft som främjar sysselsättning överallt i världen. Sysselsättning är en central förutsättning för personlig och nationell utveckling. Därför är det viktigt att den fria handeln främjar både ekonomisk tillväxt och sysselsättning.

För det tredje vill jag nämna migrationen. Den är ett globalt fenomen och dessutom ingen ny företeelse. Vi måste skapa bättre förutsättningar att hantera den gränsöverskridande migrationen, så att den blir en genuint positiv resurs för såväl invandrarna själva som för ursprungs- och målländerna.


* * *

Det enorma uppsvinget i handeln och investeringarna har lett till ökade globala ekonomiska beroendeförhållanden, vilket främjar internationell fred och säkerhet. Denna aspekt är fortfarande lika viktig som den var i slutet av 1940-talet, när det efterkrigstida bilaterala handelssystemet skapades.

Systemet är emellertid inte längre en klubb för de industrialiserade länderna, utan WTO har med tiden utvecklats till en världsorganisation. En central utmaning i dag är hur vi ska skapa nytta för alla WTO:s medlemmar, av vilka största delen är utvecklingsländer. Och låt det vara sagt: alla länder har rätt att utvecklas och eftersträva tillväxt och välfärd. Ingen stat ska behöva betrakta fattigdom och billig arbetskraft som sina permanenta konkurrensfördelar.

Handel och handelsavtal har samband med icke-ekonomiska drivkrafter såsom miljö, demokrati och mänskliga rättigheter. Handeln kan inte främja utveckling på dessa områden så länge det finns produktion som sker under omänskliga förhållanden. Regeringarna måste bära sitt ansvar, vilket lyckligtvis också konsumenterna har börjat inse.

Också när de internationella organisationerna bara fokuserar på sin kärnkompetens har deras strävanden ett samband. WTO och de andra internationella organisationerna måste säkerställa ett de följer enhetliga riktlinjer. Detta kom man ju överens om redan för flera år sedan. Enligt min åsikt är WTO nu på god väg mot ett aktivt och konstruktivt samarbete med de andra centrala organisationerna.

* * *

Jag vill gärna ännu nämna en konkret fråga där WTO agerat på ett positivt sätt inom ramen för sitt enhetlighetsmandat och i en anda som är förenlig med Monterreykonferensen om utvecklingsfinansiering. Det rör sig om det handelsrelaterade biståndet ”Aid for Trade”.

Genom att stödja ”Aid for Trade”-programmet har WTO har på ett betydande sätt utvidgat sin verksamhet. Organisationen vill bidra till att främja utvecklingsländernas handel och förbättra deras produktionsmöjligheter. En sådan katalysatorroll lämpar sig enligt min åsikt utmärkt för WTO, och Finland understöder varmt organisationen i dessa strävanden.

”Aid for Trade”-programmet har utvidgats från att ha varit ett begränsat tekniskt bistånd till att omfatta en strävan att stödja i synnerhet de fattigaste utvecklingsländerna i deras ansträngningar att förbättra sin konkurrenskraft inom världshandeln.

”Aid for Trade”-programmet innebär stöd för utrikeshandel, men programmet omfattar också andra ekonomisektorer såsom jordbruk. Stödet bör vara övergripande, med början i de minsta producenterna längst ned i värdekedjan. Ett första steg för dem kan vara att de kan ta sig till marknaden i en by på tio kilometers avstånd. ”Aid for Trade”-programmet ingriper i infrastrukturerna, och avsikten är också att det ska hjälpa till att skapa gynnsamma förutsättningar för såväl inhemska som internationella investeringar. Också här borde man till allra först förbättra situationen för de miljoner småföretagare som bor i utvecklingsländernas storstäder. På så sätt kunde programmet direkt bidra till att bekämpa fattigdomen.

* * *

Det räcker inte att mänskligheten har det bra. Människans välbefinnande måste gå hand i hand med naturens välbefinnande. En hållbar utveckling på global nivå är möjlig bara om vi tar väl hand om människorna och samtidigt är miljömedvetna.

Det finns de som säger att tillväxt inom den internationella handeln inte går ihop med en hållbar utveckling. Så behöver det inte vara, enligt min åsikt. En bättre internationell arbetsfördelning och en mer välfungerande marknad kan främja hållbar utveckling både när det gäller människorna och naturen.

En lösning är tillgång till teknologi. De industrialiserade länderna bör göra sitt yttersta för att ge alla länder möjlighet att tillgodogöra sig miljömässigt hållbar teknologi. Det internationella samfundet måste visa solidaritet med utvecklingsländerna så att vi kan ingripa i klimatförändringen och uppnå de andra utvecklingsmålen, exempelvis bekämpandet av fattigdomen.

Till sist vill jag tacka Pascal Lamy för att jag bjöds in att delta i detta viktiga forum. Eftersom de frågor som dryftas här är vittgående och antalet deltagare är stort kommer diskussionerna säkert att bli intressanta. Jag skulle gärna bli kvar och lyssna på alla inlägg. Jag hoppas att ni för en fruktbar dialog i denna fråga som så nära berör oss alla.