Föreläsning hållen av republikens president Tarja Halonen vid Åbo universitets juridiska fakultet 11.3.2004

Framtiden för de mänskliga rättigheterna i den utvidgade Europeiska unionen

Jag vill börja med att konstatera att jag i dagens läge inte har möjlighet att lika noggrant som tidigare följa med utvecklingen när det gäller de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri- och rättigheterna samt debatten kring dessa. Därför har jag bett Finlands permanenta representant i Europarådet, ambassadör Ann-Marie Nyroos, samt Allan Rosas, domare i Europeiska gemenskaperna domstol och professor Martin Scheinin, chef för Institutet för mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi, delta i förberedandet av föreläsningen. Ett varmt tack till dem för deras sakkunnighjälp.

I enlighet med rubriken på föreläsningen koncentrerar jag mig på människorättsfrågor inom Europeiska unionen. Det är dock skäl att komma ihåg att unionen inte inbegriper hela Europa och att Europa inte utgör hela världen. Definitionerna, även definitionen på Europa, är en politisk, inte enbart geografisk, fråga. Vi har utöver unionen andra viktiga internationella aktörer, t.ex. Europarådet, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa OSSE och Förenta Nationerna FN.

* * *

Till skillnad från Europarådet är Europeiska unionen inte en människorättsorganisation. Trots det har de mänskliga rättigheterna samt de grundläggande fri- och rättigheterna fått ett allt starkare fäste i EU:s verksamhet. Utvecklingen är oundviklig. Vi kan ju inte i dagens värld tänka oss en lagstiftnings- och verkställighetsmakt som omfattar samhällets olika sektorer, utan en därtill hörande kontroll av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri- och rättigheterna.

När det begav sig var det annorlunda. Gemenskapernas grundfördrag innehöll inte några bestämmelser om de grundläggande fri- och rättigheterna och gemenskapernas domstol ansåg sig inte behörig att utöva kontroll av förverkligandet av dessa rättigheter. Sedan år 1969 har domstolen tillämpat och tolkat de grundläggande fri- och rättigheterna som en del av de allmänna principerna för gemenskapsrätten. Allt sedan Maastrichtfördraget ingicks har man börjat inkludera bestämmelser om de grundläggande fri- och rättigheterna i själva grundfördragen, unionsfördraget och fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen. Före detta hade det redan utfärdats bestämmelser om jämställdhet mellan könen i arbetslivet.

* * *

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som rådet, kommissionen och parlamentet tillsammans utfärdade i samband med Europeiska rådet i Nice år 2000, är en viktig milstolpe när det gäller den europeiska utvecklingen av de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna – även om den inte i sig är rättsligt förpliktande.

Stadgan om de grundläggande rättigheterna motsvarar i hög grad standarderna i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, och övriga internationella människorättsfördrag, men till stadgan har man också lyckats foga bestämmelser som för utvecklingen vidare. Som ett exempel kan nämnas förbudet mot att avvisa eller överlämna någon till ett område där personen hotas av dödsstraff – en regel som i dagens värld vore allt annat än en självklarhet om den inte fanns inskriven i stadgan. Det faktum att miljöskyddet, konsumentskyddet och en god förvaltning lyfts upp bland de europeiska grundläggande fri- och rättigheterna är tecken på en innehållslig utveckling av normuppsättningen.

Även om Europeiska gemenskapernas domstol enligt uppgift tills vidare inte uttryckligen har hänvisat till stadgan om de grundläggande rättigheterna har dokumentet redan stärkt skyddet av de grundläggande fri- och rättigheterna inom Europeiska unionen. Förstainstansrätten, EG-domstolens generaladvokater och många andra instanser har direkt stött sig på stadgan om de grundläggande rättigheterna som ett uttryck för de i unionen säkrade rättigheternas innehåll och kravnivå. Det har också skapats ett nätverk av oberoende experter som följer med skyddet av de grundläggande rättigheterna och som genom årsrapporter och tematiska ställningstaganden bedömer hur stadgan följs, såväl inom unionens institutioner som inom medlemsstaterna.

Utvecklingen har alltså gått i en riktning som innebär att allt större vikt fästs vid de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri- och rättigheterna, vilket är positivt. Trots det är situationen i dag allt annat än tillfredsställande. Domstolens rättspraxis berör oundvikligen bara enskilda fall. Den brokiga rättspraxisen inbjuder till forskning – vilket forskarna vid juridiska fakulteten vid Åbo universitet och Åbo Akademis institut för mänskliga rättigheter redan med den äran har visat – men den stora allmänheten har svårt att få en tillräckligt klar allmän bild av området. Grundfördragens allmänna hänvisningar till de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri- och rättigheterna belyser inte saken desto närmare. Och om en medborgare åberopar stadgan om de grundläggande rättigheterna eller den europeiska människorättskonventionen kan han eller hon få höra att dessa inte är bindande; den sistnämnda för att EU inte har anslutit sig som avtalspart.

Att EU:s egen situation när det gäller de grundläggande fri- och rättigheterna inte blivit klarare har inte hindrat EU från att för andra folk förklara vikten av respekt för de mänskliga rättigheterna. De handels- och samarbetsavtal som gemenskapen ingår innehåller ofta en människorättsklausul som också kan inbegripa en möjlighet till sanktioner. Med stöd av artikel 49 i unionsfördraget har EU i samband med utvidgningen betonat demokratins, rättsstatens och de mänskliga rättigheternas betydelse som villkor för medlemskap. Listan över villkor har ibland innehållit punkter beträffande vilka kandidatländerna med fog har kunnat fråga sig hur det egentligen står till med genomförandet i EU:s nuvarande medlemsländer.

* * *

Det är ännu öppet vilket öde den utvidgade unionens konstitutionella fördrag går till mötes, men om och när ett sådant fördrag fås till stånd kommer det, som sådant eller med mycket små ändringar, att innehålla den stadga om de grundläggande rättigheterna som antogs som en förklaring i Nice. Stadgan kommer nu att utgöra en del av den rättsliga grund för unionen som är bindande för all verksamhet. Det är dock bekymrande att stadgans tanke att de så kallade friheterna och de så kallade sociala rättigheterna skall vara likvärdiga har ifrågasatts. Man har försökt karakterisera de sociala rättigheterna som ”principer” som inte i sig har karaktären av grundläggande rättigheter.



Stadgan om de grundläggande rättigheterna gör fältet för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri- och rättigheterna i Europa brokigare. Vid upprättandet av stadgan har man strävat efter att minska risken för sammanblandning, i synnerhet genom att i hög grad låta innehållet återspegla bestämmelserna i den europeiska människorättskonventionen och andra internationella människorättsfördrag. Problemet bör inte överdrivas. EU:s medlemsländer har ju sina egna förteckningar över grundläggande fri- och rättigheter utan att detta har äventyrat det allmäneuropeiska människorättssystemet. Vissa ser saken snarare ur motsatt synvinkel: den europeiska människorättskonventionen med tillhörande kontrollsystem skulle inte existera om det inte fanns nationella traditioner för de grundläggande fri- och rättigheterna samt förteckningar över dessa rättigheter.

* * *

Trots att unionen har en egen stadga om de grundläggande rättigheterna lever fortfarande tanken på att Europeiska unionen skulle ansluta sig till den europeiska människorättskonventionen och vid sidan av medlemsstaterna eventuellt också bli part i andra människorättsfördrag. Bland annat Finland stöder denna tanke. Stadgan om de grundläggande rättigheterna har satt fart på beredningen av både Europeiska unionens egen folkrättsliga status som juridisk person och anslutningen till den europeiska människorättskonventionen.

Stadgan om de mänskliga rättigheterna framhäver behovet av anslutning för att EU i människorättssammanhang inte skall drivas in på en annan bana än medlemsstaterna och det övriga Europa. En anslutning skulle inte på något vis äventyra gemenskapsrättens särprägel eller självständigheten för gemenskapernas domstolar, lika litet som den europeiska människorättskonventionen har äventyrat det finländska rättssystemet. Den kontroll som den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna utövar är extern kontroll genom vilken det endast fastställs huruvida den granskade verksamheten överensstämmer med den europeiska människorättskonventionen.

Det att EU:s domstolar i sina beslut direkt har börjat hänvisa inte enbart till bestämmelserna i europeiska människorättskonventionen utan också till enskilda domar av den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, visar att Europarådets människorättsystem inte ses som något hot i sammanhanget, snarare tvärtom. Om EU anslöt sig till människorättskonventionen skulle situationen bli klarare och medborgarna ges samma besvärsrätt som de redan nu har i förhållande till medlemsstaternas verksamhet.

Att EU inte själv har anslutit sig till den europeiska människorättskonventionen är på sätt och vis en brist i det europeiska människorättssystemet. Om ett mål avgörs nationellt kan individen överklaga beslutet hos den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Om samma mål däremot hänskjuts till EU kan individen i de flesta fall gå miste om sin besvärsrätt. En kränkning av de mänskliga rättigheterna, som påståtts vara en fråga som hänför sig till EU:s grundläggande rättigheter, kan visserligen bli föremål för granskning inom EU:s eget domstolssystem, men denna möjlighet inskränks av att individens rätt att väcka talan är tämligen begränsad i EG-rätten och att rätten att väcka talan om hävande endast gäller åtgärder som ”direkt och personligen” berör individen i enlighet med artikel 230 i EG-fördraget. Det grundläggande syftet med EU:s eget domstolssystem är i vilket fall som helst inte att upprätthålla en extern människorättskontroll, utan att tolka EG-rätten utifrån dess egna villkor.

På sistone har personer och företag stämt EU:s 15 medlemsstater inför den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna för att dessa stater kollektivt skall svara för EU-institutionernas åtgärder när det gäller t.ex. konkurrensrätten. Detta avspeglar det problematiska i den aktuella situationen: man upplever att det borde vara möjligt att söka ändring i Strasbourg också i fråga om EU:s verksamhet, men det saknas en direkt kanal för sökande av ändring. I brist på bättre försöker man ställa EU:s medlemsstater till svars, men för åtgärder som medlemsstaterna har haft begränsade eller obefintliga möjligheter att påverka substansmässigt.

* * *

Även efter EU:s utvidgning står en stor grupp europeiska stater utanför unionen. Europarådet täcker däremot så gott som hela vår kontinent. Europarådet har för närvarande 45 medlemmar; det är bara Monaco och Vitryssland som står utanför. Efter det kalla kriget blev Europarådets centrala uppgift att främja de mänskliga rättigheterna, demokratin och rättsstaten i de nya medlemsstaterna. Kriterierna för medlemskap i organisationen och de konkreta program som skapats för uppfyllandet av dessa har i detta sammanhang visat sig vara användbara redskap.

Finland har stött en utvidgning av Europarådet och den europeiska människorättskonventionen österut. Det har ansetts viktigt att också Ryssland och de forna central- och östeuropeiska staterna hör till den kategori länder som förbundit sig att respektera de mänskliga rättigheterna och en effektiv övervakning av dessa rättigheter. Det finns ingen anledning att ifrågasätta grunderna för denna bedömning.

Jag har själv i egenskap riksdagsledamot åren 1991–1995 deltagit i Europarådets verksamhet som vice ordförande och ordförande för den finländska delegationen i den parlamentariska församlingen. Senare, i slutet av 1990-talet, var jag medlem i gruppen av så kallade vise män som dryftade frågor kring Europarådets utveckling.

Europarådet och i synnerhet dess parlamentariska församling har synbarligen fungerat som en effektiv skola i demokrati för ledarna i de nya medlemsländerna. Många nya europeiska statsöverhuvud och andra inflytelserika personer har gått i lära i denna skola. Ett gott exempel är Georgiens president Saakashvili, som uttryckligen i samband med Europarådets parlamentariska församling ville framträda första gången på ett internationellt forum. Dessa nya ledare vet också hur man tar vara på de möjligheter som Europarådet erbjuder. Det finns heller ingen anledning att förringa att parlamentarikerna i de nya demokratierna har möjlighet att lära sig demokratins spelregler och skapa ett fungerande europeiskt kontaktnätverk. Europarådet är även för de gamla medlemsländerna det enda äkta parlamentariska forumet i Europa, eftersom Europeiska unionen ju är en övernationell gemenskap och en mellanstatlig organisation.

* * *

Det är beklagligt att den brådska som råder i den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna minskar människorättssystemets effektivitet. Ett besvärssystem som omfattar över 40 stater producerar oundvikligen många besvär. Antalet individuella besvär som anförts med stöd av människorättskonventionen har sjudubblats sedan år 1990: då var antalet besvär 5 000, medan de år 2003 var över 35 000. Det är uppenbart att vilken domstol som helst skulle ha problem med att kontrollera en sådan mängd mål.

Det finns i sig inget att sörja över i detta. Tvärtom. Om man för 20 år sedan hade påstått att den europeiska människorättskonventionen inklusive dess kontrollsystem kommer att utgöra rättesnöre för närapå samtliga stater i Europa skulle påståendet ha avfärdats som en utopistisk dröm. Nu när drömmen blivit sann bör man koncentrera sig på att stärka systemet så att man klarar av de nya utmaningarna.

I Europarådet har man sökt en lösning i att bl.a. utveckla domstolen för de mänskliga rättigheterna så, att den i allt högre grad blir en prejudikatdomstol som väljer vilka mål den tar upp till behandling utgående från målens principiella betydelse. Vi har haft svårt att acceptera denna lösning, eftersom den skulle leda till att många besvär gällande verkliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna inte undersöks. Jag anser själv att det är viktigt att den nuvarande individuella besvärsrätten bevaras. Förbättringar kan göras på annat håll, t.ex. beträffande domstolens kapacitet att avgöra ärenden samt i fråga om arrangemang genom vilka man klart oftare än tidigare redan på nationell nivå kan nå ett slutresultat som svarar mot människorättskonventionen.

Europa bör bära ett kollektivt ansvar för att domstolsväsendet på nationell nivå utvecklas så, att det via konstitutionella besvär eller någon motsvarande institution är möjligt att snabbt träffa avgöranden som till sakinnehållet motsvarar människorättskonventionens krav och erbjuder en rättvis kompensation för kränkningar mot de mänskliga rättigheterna som redan skett.

* * *

Kränkningar av de mänskliga rättigheterna förekommer i alla länder, i vissa länder mer grava än i andra länder. Även i Europeiska unionens gamla medlemsländer förekommer missförhållanden, inte enbart i de nya medlemsländerna eller utanför EU. I synnerhet när det gäller invandrares och minoriteters ställning finns det egentligen på alla håll mycket att åtgärda.

Även i en demokrati tenderar minoriteternas rättigheter att tillgodoses sämre än majoritetens rättigheter. En fungerande demokrati garanterar nödvändigtvis inte att minoriteterna får sin röst hörd – en demokrati är ju i grunden ett majoritetsstyre. Minoriteterna kan lätt bli åsidosatta. Ett genomförande av människorättskonventionerna fullt ut också för minoriteternas del kräver alltså ofta att särskilda åtgärder vidtas.

Europarådet har ofta kritiserats för sin oförstående inställning till minoritetsrättigheter, t.ex. i jämförelse med FN-systemet och tillämpandet av FN:s människorättskonvention. Det kan i viss mån finnas grund för kritiken – vissa europeiska stater har ju länge stretat emot hela tanken på att minoritetsrättigheterna skall omfattas av de mänskliga rättigheterna. Man kan också förmoda att det faktum att den europeiska människorättskonventionen inte innehåller någon uttrycklig artikel om minoritetsrättigheter och det att artikel 14 om förbud mot diskriminering är så snävt avgränsad har varit ägnat att styra tillämpningen av människorättskonventionen i riktning mot perspektivet hos en fiktiv genomsnittlig medborgare av något slag, då man i stället borde ha gått in för att identifiera och förstå i synnerhet de människorättsproblem som språkliga, religiösa, etniska och andra minoriteter har att kämpa med.

Romerna är ett exempel på en europeisk minoritet. Det har bott romer i Europa i hundratals år, och i dag finns de i så gott som alla europeiska länder. Överallt är de fattigare och lägre utbildade än majoritetsbefolkningen, bor sämre än majoriteten och utsätts för diskriminering. Även i Finland.

I och med Europeiska unionens utvidgning och den fria rörligheten förmodar många att just romerna kommer att flytta på sig i högre grad. När förhållandena i hemlandet är dåliga och det inte verkar finnas hopp om något bättre kan det hända att många romer bedömer att de kan garantera sina familjer bättre förhållanden i EU:s rikare medlemsstater. Problemen bör dock kunna lösas där de finns, utan att människor skall vara tvungna att lämna sitt hemland.

Såväl de europeiska organisationerna – EU, Europarådet och OSSE – som många regeringar har strävat efter att förbättra romernas ställning. Även om det har skett framsteg har verksamheten försvårats av att romernas egen möjlighet att delta i fattandet av beslut som rör dem själva har varit liten på samtliga nivåer. Romerna har varit föremål för en verksamhet som bedrivits, inte involverade i beslutsprocessen.

Mot denna bakgrund föreslog jag i mitt tal i Europarådets parlamentariska församling i januari år 2001 inrättandet av ett europeiskt rådgivande romskt organ. Tanken är att romerna i det beslutsfattande och de åtgärder som gäller dem själva skall få sin egen röst hörd på europeisk nivå. Förslaget har vunnit ett allt bredare understöd. Ärendet har redan avancerat och romerna är själva aktivt med om att driva frågan. Jag tror att romernas eget organ – forumet – på ett effektivt sätt kan lyfta fram romernas behov och synpunkter för beslutsfattarna och följa hur romernas situation utvecklas i de olika europeiska länderna. De europeiska organisationerna och regeringarna kan å sin sida dra nytta av romernas sakkunskap. Det europeiska forumet kan också förmedla lyckade lösningsmodeller vidare.

Vi har i likhet med Norge och Sverige också ett särskilt ansvar för tryggandet av unionens enda ursprungsbefolknings, samernas, rättigheter, språk och levnadssätt. Även om det redan har skett stora framsteg på lagstiftningsnivå söker man fortfarande efter en lösning på frågor som är kritiska med tanke på bevarandet av den samiska kulturformen, dvs. frågor som gäller rätten till mark, naturresurser och de traditionella samiska näringarna. Den för tre nordiska länder gemensamma expertgrupp som i dessa tider bereder ett avtal om samiska rättigheter kommer förhoppningsvis fram till klara förslag i dessa frågor.

* * *

Främjandet av de mänskliga rättigheterna och demokratin är varken enbart eller primärt en uppgift för de internationella organisationerna. Det är alltid regeringarna som bär det huvudsakliga ansvaret för att de mänskliga rättigheterna realiseras. Detta förutsätter å sin sida sunt fungerande nationalstater som bekänner sig till gemensamma europeiska normer. I synnerhet andra världskriget lärde oss att förstå att de mänskliga rättigheterna inte ens i ett suveränt land är statens privata angelägenhet. Just här kommer de internationella organisationerna in i bilden och tillhandahåller de gemensamma förhandlingsbord runt vilka man kommer överens om normerna och normkontrollen. Förenta Nationerna och Europarådet följer utvecklingen av de mänskliga rättigheterna i sina medlemsländer och utfärdar rekommendationer för förbättrande av situationen.

FN har som global organisation en betydande roll när det gäller att främja de mänskliga rättigheterna och demokratin. Också de regionala arrangemangen är viktiga, förutsatt att deras normuppsättning håller minst global nivå. Vi måste akta oss för att tänka allt för europacentrerat och komma ihåg att också de övriga regionala arrangemangen spelar en viktig roll.

Normerna för de mänskliga rättigheterna har uppstått och försvarats i situationer där traditionella hot mot säkerheten har tornat upp sig i bakgrunden: storkrig, stater som attackerar varandra och regeringar som, ofta systematiskt, utövar förtryck mot sitt lands medborgare. Dessa hot har blivit allt sällsyntare. I stället har nya slag av hot blivit vanliga. Också dessa sätter de mänskliga rättigheterna på hårda prov.

De nya hoten har ofta varit svåra att uppfatta, definiera och hantera, t.ex. den internationella brottsligheten, drogerna, människohandeln, terrorismen, flyttningsrörelserna, det sociala förfallet och miljöföroreningen. I kampen mot dessa fenomen är det viktigt att respektera de mänskliga rättigheterna. Vårt engagemang för de mänskliga rättigheterna sätts på prov just när det är fråga om att kompromisslöst hålla fast vid rättigheterna, även då vi söker efter en lösning på de allra allvarligaste hoten. Det är då bra att komma ihåg att det uttryckligen är de mänskliga rättigheterna, demokratin och rättsstaten, och den därmed nära sammanhängande sociala kohesionen och sociala rättvisan, som är de mest hållbara elementen i avvärjandet av hot och kriser. Dessa element hindrar kriser från att utvecklas och bidrar också till att stabilisera samhällena efter kristillstånd.

* * *

EU:s utvidgning och den konstitutionella utvecklingen innebär oundvikligen förändringar i EU:s och Europarådets relationer. Europarådets tredje toppmöte, som enligt planerna skall hållas år 2005, kan bjuda på ett lämpligt tillfälle att rytmisera denna relation, som är synnerligen viktig för vår kontinent.

Europarådet tillhandahåller en naturlig och jämlik mötesplats och ett forum för en dialog mellan Europeiska unionen och det övriga Europa, i synnerhet när det gäller Europarådets starka områden, dvs. frågor kring de mänskliga rättigheterna, demokratin och rättsstaten. Jämsides med dessa tre grundpelare vill jag också lyfta fram en god förvaltning som ett viktigt samarbetsområde. När det gäller att främja en god förvaltning besitter Europarådet mycken värdefull kunskap och erfarenhet. En fungerande, rättvis och okorrumperad förvaltning är en absolut nödvändig förutsättning för att de mänskliga rättigheterna, demokratin och rättsstaten inte enbart skall stå som döda bokstäver i avtal, utan utgöra en del av medborgarnas levande vardag. Just härigenom uppstår legitimitet i fråga om systemen, dvs. regeringarna, Europeiska unionen och de internationella organisationerna.

Även demokratin på lokalplanet erbjuder ett gemensamt och, med tanke på de mänskliga rättigheterna, centralt arbetsfält. I takt med att integrationen framskrider framhävs demokratin på det lokala planet. De stora linjerna dras i allt högre grad upp i gemensamma strukturer som samlar nationalstaterna – demokratiskt, men allt mer fjärmat från medborgarna. Mot denna utmaning svarar Europeiska unionens närhetsprincip, dvs. principen om att beslutsfattandet skall ske nära dem som besluten har konsekvenser för. Man kan kort säga att den lokala och regionala demokratin innebär att medborgarna deltar i det offentliga beslutsfattandet. Ju mer välfungerande demokratin är, desto mer legitimt är beslutsfattandet på det hela taget. Europarådets kongress för lokala och regionala organ för denna närhetsprincip vidare på alleuropeisk nivå. Den utför väldigt pragmatiskt arbete för detta viktiga område av demokratin, i synnerhet i de europeiska länder som fortfarande står utanför EU. Europarådets kongress för lokala och regionala organ och Europeiska unionens regionkommitté är goda samarbetspartners, då man också i denna fråga siktar på en allt djupare harmoni och gemensamma värderingar på hela kontinenten. I detta sammanhang måste också kyrkorna, fackföreningsrörelsen och medborgarsamhället få erkännande för det arbete de har utfört med tanke på skapandet av en medborgaropinion.

Det sinsemellan kompletterande och stärkande samarbete som Europeiska unionen och Europarådet bedriver kan grunda sig på kompanjonskap och en arbetsfördelning där bägges styrka tas i beaktande. Europeiska unionen är förutom en betydande aktör när det gäller ekonomi och säkerhet också en värdegemenskap. Den grundar sin verksamhet på att man inte kan uppnå hållbar framgång, ekonomi eller säkerhet utan mänskliga rättigheter.

Europarådet tillhandahåller å sin sida mekanismer för behandling av alla europeiska länders, också EU-ländernas, problem i fråga om de mänskliga rättigheterna. Europarådets kontrollmekanismer är av central betydelse också för EU-länderna, eftersom unionen inte har tillgång till någon motsvarande systematisk och institutionaliserad mekanism inom ramen för vilken EU-ländernas interna människorättsliga situation skulle kunna övervakas. Det vore bra om Europeiska unionen på ett effektivare sätt kunde dra nytta av de möjligheter som Europarådet erbjuder. Det är också i EU:s intresse att Europarådets ställning som en allmäneuropeisk organisation med en distinkt normuppsättning för de mänskliga rättigheterna och ett effektivt kontrollsystem, befästs och stärks.

Utvidgningen av Europeiska unionen är välkommen också med tanke på stärkandet av de mänskliga rättigheterna och demokratin. Den främjar även umgänget på medborgarnivå. Samtidigt öppnas allt bättre möjligheter till arbete som gagnar allt europeiskt samarbete samt utvecklandet av de mänskliga rättigheterna och demokratin.

Jag utgår från att utvidgningen inte försvagar EU:s system för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri- och rättigheterna. Utvidgningen för säkert med sig problem och utmaningar – antalet medlemsstater ökar ju märkbart – men den äventyrar inte utvecklandet och stärkandet av systemet för de grundläggande fri- och rättigheterna.

Flertalet av de nya medlemsstaterna har förvisso en närhistoria som avviker från utvecklingen i Västeuropa. Detta innebär dock inte längre att det förekommer människorättsliga klyftor mellan de västra och de östra delarna i det utvidgade EU. Och vad historien beträffar har vi i väst anledning att vara försiktiga med att allt för hurtigt slå oss för bröstet. Skapandet av ett europeiska människorättssystem har inte alltid varit en enkel process. Frankrike anslöt sig till systemet först på 70-talet. I vissa länder, t.ex. Storbritannien och Sverige, har då och då förekommit invändningar och t.o.m. tankar på ett utträde ur systemet eller en begränsning av de ingångna förbindelserna med nya reservationer.

Såsom vi väl vet anslöt sig Finland till systemet först under åren 1989–1990. Europarådets uppföljningsarbete och det arbete som utförs av kontrollorganen i anslutning till den europeiska människorättskonventionen och de övriga människorättsfördragen visar att det inte bara är i EU:s tio nya medlemsländer som det förekommer människorättsliga problem. Rättsskydds- och domstolssystemet, privat- och familjelivet samt behandlingen av utlänningar är exempel på områden där kränkningar och problem ofta uppdagats också inom de nuvarande 15 medlemsstaterna. Domstolen för de mänskliga rättigheterna har konstaterat att också Finland har brutit mot dessa rättigheter.

I och med att det gamla tvångssystemet i Östeuropa föll samman uppstod en stark vilja att förnya de nationella systemen för de grundläggande fri- och rättigheterna och att ansluta sig till de internationella människorättsfördragen. Engagemanget för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri- och rättigheterna blev ett av de nya demokratiernas viktigaste varumärken. En grundlagsrevidering eller en anslutning till internationella normer innebär inte nödvändigtvis en förändring av verkligheten. En verklig förändring kräver tid, utbildning och rättskulturell utveckling. Det har även på detta område skett både ett och annat, vilket också EU-kommissionens årsrapporter i anslutning till utvidgningen visar. Europarådet och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa OSSE och deras organ har på ett betydande sätt deltagit i uppbyggandet och utvecklandet. Principerna för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri- och rättigheterna har implementerats i de nya medlemsstaternas domstolspraxis och i justitieombudsmännens verksamhet.

Artikel 7 i unionsfördraget medger en möjlighet att vidta sanktioner mot en medlemsstat som allvarligt åsidosätter principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt rättsstatsprincipen. Låt oss hoppas att vi aldrig behöver ty oss till denna artikel. Det måste samtidigt med eftertryck konstateras att bestämmelsen gäller alla, inte bara de tio nya medlemsstaterna. I Europas närhistoria har diktaturerna och de extrema rörelserna inte funnits bara i Östeuropa.

I arbetet för de mänskliga rättigheterna finns det inga lediga dagar. Det görs framsteg som vi kan glädja oss över, men vi har aldrig råd att bli självbelåtna. Tack och lov har vi inte heller möjligheter därtill, då det jämsides med de internationella organisationerna och regeringarna finns ett aktivt medborgarsamhälle. Medborgarsamhällets insats i främjandet av de mänskliga rättigheterna är oersättlig, på såväl nationell och europeisk som global nivå. Medborgarorganisationerna följer uppmärksamt och sakkunnigt regeringarnas verksamhet, kommer med nya tankar och fäster uppmärksamhet vid missförhållanden. Bildandet av nätverk och datateknikens utveckling har gett den fria medborgarverksamheten nya möjligheter. Det är viktigt att på alla nivåer fördjupa dialogen med medborgarsamhället. Detta förutsätter att såväl regeringarna som de internationella organisationerna tillämpar en öppen verksamhetsmodell och har beredskap att samverka med medborgarorganisationerna. Finland har aktivt och konsekvent verkat för öppenhet och en god förvaltning på europeisk nivå. Framsteg har redan skett, och ett konsekvent och idogt arbete för oss ytterligare framåt.

Åbo universitets juridiska fakultet och Institutet för mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi bedriver förtjänstfull forskning och ger kvalitetsmässigt högtstående undervisning inom området för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri- och rättigheterna. Jag tackar för ett väl utfört arbete och uppmuntrar till fortsatt engagemang i dessa viktiga frågor.

Ämnet för min föreläsning har varit de mänskliga rättigheterna i Europeiska unionen. Jag vill trots allt slutligen berätta att jag har en dröm om att vi på det globala planet skall kunna skapa ett människorättsystem likadant som det vi har i Europa i dag. Under det kalla krigets dagar var Finland inte aktivt med i de internationella människorättssammanhangen. Det är min förhoppning att vi nu på global nivå skall kunna arbeta för de mänskliga rättigheterna.