Tal av Republikens president Tarja Halonen vid ett evenemang som ordnades av Kyrkans utlandshjälp i Helsingfors domkyrka den 15 mars 2009

Ett antal beslutsfattare inom den finländska utrikespolitiken besökte nyligen Afrika. Utrikeshandels- och utvecklingsminister Väyrynen besökte södra Afrika, utrikesminister Stubb och president Ahtisaari besökte Addis Abeba och själv besökte jag tillsammans med minister Astrid Thors Senegal, Liberia, Nigeria och Benin. Resan innebar också att vi deltog i ett kollokvium för kvinnor som ordnades i Liberias huvudstad Monrovia och som hade initierats av Finland och Liberia - dock i samarbete med FN-organisationer och EU. Om vi verkligen vill förverkliga FN:s millenniemål är det nödvändigt att i högre grad än tidigare lyfta fram Afrika i utvecklingsdiskussionerna.

Det känns alltså verkligt bra att just nu delta i denna medborgardiskussion som ordnas av Kyrkans utlandshjälp, Helsingfors Domkyrkoförsamling och Suomen Kuvalehti.

En annan anledning är att världen i snabb takt har ställts inför helt nya utmaningar. Den globala ekonomiska kris som började som en finanskris berör på något sätt så gott som alla länder och världsdelar och påverkar livet för i synnerhet de allra fattigaste och sårbaraste människorna. Krisen påverkar också det internationella utvecklingssamarbetet.

Finlands senaste utvecklingspolitiska program är från 2007. Det är mera allmängiltigt än det föregående programmet från 2004 och ger regeringen mer beslutanderätt än tidigare, något som också riksdagen har påpekat i sitt svar. En absolut fördel med det nya programmet är att det bättre än tidigare lyfter fram hållbar utveckling och att programmet ser olika verksamhetssätt som en nödvändig helhet. En ekonomiskt, samhälleligt och miljöekonomiskt hållbar utveckling är förutsättningen för att man genom världsomspännande insatser ska kunna avskaffa fattigdomen.

Utvecklingssamarbete är inte den enda metoden. Globaliseringen är ett bra exempel på detta. Den rådande globala ekonomiska krisen påverkar utvecklingsländerna mycket kraftigare än hela det globala biståndet. Svagheterna i den internationella finansarkitekturen har varit kända redan länge. Jag antar att jag ansågs vara glädjedödare när rapporten av ILO:s världskommission för globaliseringens sociala dimension färdigställdes för fem år sedan, eftersom jag då lyfte fram också problem med globaliseringen, såsom den internationella finansarkitekturen. Jag är fortfarande av den åsikten att vi behöver en mer rättvis globalisering där vårt gemensamma mål är produktivt och skäligt arbete för alla, samtidigt som vi strävar efter att uppnå balans mellan tillväxt, social sammanhållning, ekonomisk dynamik och ett hållbart utnyttjande av naturresurserna och miljön.

Utvecklingssamarbetet är fortsättningsvis en viktig metod för att hjälpa utvecklingsländerna. Finland, Europeiska unionen och dess övriga medlemsländer samt givarsamfundet inom utvecklingssamarbetet över huvud taget måste nu dryfta metoderna för utvecklingssamarbetet; dess mängd, kvalitet och verkningsfullhet. Samtidigt måste vi kunna och våga tala om den globala utvecklingspolitiken och det globala utvecklingssamarbetet så tydligt att verksamheten behåller medborgarnas stöd även under ekonomiskt svåra tider.

Utvecklingspolitiken är en del av Finlands utrikes- och säkerhetspolitik. Utvecklingspolitiken är en del av den omfattande säkerheten. År 1970 förband sig Finland för första gången till målet på 0,7 procent och därefter har varje regering tagit in det i sitt program. Vi måste hålla fast vid dessa löften, inte bara för vår egen trovärdighet, utan också för att trygga uppnåendet av Förenta Nationernas millenniemål och för vår egen framtid. Mycket arbete återstår.

För att stödja FN:s mål har Europeiska unionens medlemsländer uppställt egna mål för utvecklingssamarbetet. På så vis har också Finland i Europeiska rådet förbundit sig att höja anslagen för utvecklingssamarbete. Vi har flera gånger bekräftat vårt löfte enligt vilket anslagen år 2010 ska utgöra 0,51 procent av bruttonationalprodukten. Jag är tillfreds med regeringens linje enligt vilken Finland håller fast vid målet att gradvis höja biståndet till FN:s mål på 0,7 procent av bruttonationalprodukten.

Med tanke på utvecklingsländernas framtid blir det allt viktigare att vi finner en lösning på frågor som har att göra med internationell handel. Också av denna anledning måste WTO:s pågående förhandlingar om frihandel snabbt leda till ett positivt resultat.

Det viktigaste målet för Finlands utvecklingssamarbete är alltså att minska fattigdomen och främja hållbar utveckling. Dessa mål ligger i linje med FN:s millenniemål.

Demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och iakttagande av rättsstatsprincipen är grundstenarna för ländernas stabilitet och utveckling. God förvaltning är alltjämt ett viktigt mål och bekämpning av korruptionen är en viktig del av det.

Förverkligandet av människors ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter stärker deras förmåga att kunna kontrollera sina liv och utveckla sina samhällen. Att ett samhälle klarar sig hänger ofta på kvinnorna, även om kvinnorna utgör majoriteten av de fattiga.

Om jag avslutningsvis får lyfta fram ett särskilt tema till diskussion, är det kvinnorna och flickorna. Flickebarn utsätts för diskriminering på grund av kön bokstavligen från födelsen. Detta är en kränkning av de mänskliga rättigheterna och slöseri med utvecklingsresurserna. Stödjande av utbildning och jämställt deltagande för kvinnor och flickor är verksamhet till förmån för fred, stabilitet och hållbar utveckling. Exempelvis det nämnda mötet i Monrovia är ett nyttigt tillägg till klimatmötet i Köpenhamn.

Finland har ett gott rykte. Man vill lära sig av oss, och landet är känt för att vara en pålitlig samarbetspartner som strävar efter att föra dialog med de länder som utvecklingssamarbetet riktar sig till. Våra anslag för utvecklingssamarbete behövs och vi har kunnande för att förbättra resultatet av vårt utvecklingssamarbete. Finland bör också i fortsättningen vara en aktiv, initiativrik och trovärdig samarbetspartner som man kan lita på. I detta arbete är medborgarsamhället en oersättlig hjälp.