Hälsningstal av republikens president Tarja Halonen vid huvudfesten för det Internationella Krigsbarnsevenemanget i Torneå 26.4.2005

I fjol hade det gått 60 år sedan fortsättningskriget tog slut. Egentlig fredstid fick Finland uppleva först senare, eftersom det i morgon, den 27 april, har gått 60 år sedan kriget i Lappland upphörde. Våra krig berörde hela nationen: män, kvinnor och barn. Vi har i dag samlats här i Torneå, vid gränsen mellan Finland och Sverige, för att minnas de yngsta av krigets offer: krigsbarnen.

Under krigen evakuerades ungefär 70 000 barn från Finland till Sverige, Norge och Danmark. Avsikten var god och som mänsklig handling förtjänar den allt tack och all respekt. Finland deltog i ett tungt krig, och vänländernas myndigheter och talrika privata familjer och personer tog på sig ansvaret för de finländska barn som befann sig i en svår situation. Också de finländska myndigheterna och föräldrarna hade barnens bästa i fokus: man försökte ordna en trygg miljö för barnen där de kunde få vård och omsorg.

Det är svårt att på ett allmänt plan beskriva de upplevelser som krigsbarnen, deras egna föräldrar och de familjer som tagit emot barnen och tagit hand om dem i många år har haft. Varje fall är olikt det andra och varje människas upplevelse är unik. Ändå kan var och en av oss på något sätt utifrån upplevelser i den egna barndomen eller som mor eller far förstå smärtan av separationen, osäkerheten och de personliga upplevelserna av en främmande miljö hos krigsbarnen, deras föräldrar och barnens fosterföräldrar. I synnerhet för en del av de över 15 000 barn som aldrig återvände till Finland utan blev kvar i sitt nya hemland, kvarstod många obesvarade frågor om bakgrunden som krigsbarn och en känsla av att ha blivit övergiven.

Men jag har också fått brev om glädje och vänskap. För en del av barnen, i synnerhet de äldre som kunde förstå varför de sändes till ett annat land för att tas om hand av främmande människor, kunde den nya miljön och människorna vara en mycket positiv upplevelse. Mellan krigsbarnen och de personer som tog hand om dem under kriget uppstod en dyrbar, livslång vänskap.

I dag är dessa små krigsbarn över 60 år gamla vuxna med varierande livserfarenheter. Om det allmänt taget tog rätt lång tid innan man började tala om krigstiden i Finland, så tog det ännu längre tid innan man började tala om krigsbarnen. Frågan är känslig och väcker många känslor. Under årens lopp har krigsbarnen själva organiserat sig och sammanfattat sina erfarenheter. Detta har också skapat förutsättningar för det vetenskapliga arbete som görs i dag. Tack skall ni ha för det.

Vi nordbor lever i dag i ett tryggt samhälle internationellt sett. Alla människor har det inte lika bra. Jag tror att vi med resultaten av de finländska krigsbarnens upplevelser och av myndigheternas sätt att agera kan hjälpa dagens krigsbarn. Låt oss göra detta med tacksamhet för den hjälp vi fått och med ödmjukhet inför all den kunskap som denna erfarenhet kan ge oss.