Republikens president Tarja Halonens hälsning vid seminariet med anledning av att 50 år förflutit sedan J.K. Paasikivis död 18.12.2006

I dag kunde vi fira Juho Kusti Paasikivi också med ett 60-årsseminarium. Förutom att det för en vecka sedan hade förflutit 50 år sedan Paasikivis död hade det nämligen också förflutit 60 år sedan hans första presidentämbetsperiod inleddes. Inte heller detta årtal ger emellertid en fullständig bild av hans mångsidiga livsgärning.

Paasikivi var 76 år gammal när han blev vald till president. Vid det laget hade han redan samlat på sig en exceptionellt bred erfarenhet i toppen av nationens politiska och ekonomiska liv: tre gånger som statsminister, som riksdagsman, ordförande för samlingspartiet, överdirektör vid Statskontoret, chefdirektör för Kansallis-Osake-Pankki, diplomat mm.

Hurudan var människan bakom alla dessa uppdrag? Många människor som i sitt arbete är mycket i offentligheten upplever att de gärna vill hålla en del - om än aldrig så liten - av sitt liv privat, för sig själv och sina närmaste. Å andra finns det många saker som inte framgår av offentliga handlingar eller annars kommer fram i offentligheten som kunde hjälpa både samtida och kommande generationer att bättre förstå de beslut som fattades.

Paasikivi har karaktäriserats som en litterär person. Han påstods ha haft ett nästan tvingande behov av att teckna ned sina "resonemang". Det finns alltså gott om anteckningar. Han värnade dock om sitt eget privatliv genom att utelämna observationer som mer ingående gällde honom själv eller hans familj. Överlag fokuserar hans dagboksanteckningar från presidentperioderna främst på själva presidentämbetet. När Paasikivi den 9 mars 1946 blev vald till republikens president antecknade han i dagboken endast valresultatet, vilka som kommit för att gratulera honom samt följande lakoniska ord: ”Jag var förkyld. Gick till sängs, hade feber.”

President J. K. Paasikivis personlighet belyses också av hans sociala bakgrund och av de personer han räknade som sina vänner. Det är väl känt att hans utgångspunkter i livet var knappa. Hans mor dog när han var fyra år gammal och fadern knappt tio år senare. Förlusten av närstående människor skulle följa Paasikivi hela hans liv: han blev änkling och tre av hans fyra barn dog före honom. Trots sina anspråkslösa hemförhållanden och de personliga förlusterna gjorde denna son till en handelsmans dräng en statsmannakarriär som hör till de mest lysande i Finland.

Varje president påverkas i sin verksamhet förutom av de personliga egenskaperna också av den makt presidenten givits i de rättsliga normer som reglerar presidentinstitutionen och genom samhällets rådande politiska praxis, samt av förhållandena i övrigt både i hemlandet och i den omgivande världen. Därför är det utomordentligt intressant att man i dag närmar sig Paasikivi från andra infallsvinklar genom att granska de personer som samtidigt var verksamma på den politiska arenan och de rörelser dessa företrädde.

J.K. Paasikivi hör till de presidenter som själva genom lagstiftningen varit med om att forma Finlands regeringsform och presidentinstitutionen. I Paasikivis tänkande gick utrikespolitiken redan under självständighetens första år före inrikespolitiken. Hans tänkande dominerades av frågan om hur Finland skulle kunna bevara och försvara sin självständighet i förhållande till Ryssland. Han ansåg att detta endast var möjligt med en stark, på konstitutionell monarki baserad regeringsmakt, samt genom en orientering mot Tyskland. Detta var också vad Paasikivis regering försökte genomföra 1918.

Paasikivi, som stödde de monarkistiska strävandena, hävdade att han inte kände till en enda person som skulle ha kvalificerat som president. Det var dock ett uppdrag som han själv mognade till, och som republikens president under efterkrigstiden utövade han en stark regeringsmakt i såväl utrikes- som inrikespolitiken. Hans tio år som president bjöd på verkligt stora utmaningar. Efter kriget måste relationerna till stormakten i öst och till de övriga allierade byggas upp på nytt. För dagens finländare är Paasikivi bäst känd uttryckligen för sitt utrikespolitiska arbete - Paasikivilinjen.

De efterkrigstida åren var svåra också i inrikespolitiskt hänseende - bl.a. genomförandet av den nya utrikespolitiska linjen, det osäkra politiska läget, de kortvariga regeringarna, de otydliga arbetsmarknadsrelationerna och kommunisternas avsikter orsakade statsöverhuvudet bekymmer.

Det fanns en stark utrikes- och inrikespolitisk beställning på att Paasikivi skulle axla statsministerskapet 1945. Valet av Paasikivi till president genom omröstning i riksdagen var likaså mer eller mindre självklart, genom att K. J. Ståhlberg, som avböjt kandidatur, fick 14 röster.

Som president stödde sig Paasikivi i sitt arbete på personer vilkas omdöme och erfarenhet han litade på, oberoende av vilken personens officiella ställning var. Av dem var Ståhlberg kanske den som stod honom närmast. Tillsammans med Ståhlberg skisserade Paasikivi upp svar på frågor i anslutning till exempelvis förberedelserna inför fredsförhandlingarna i Paris och ingåendet av VSB-pakten.

På den tiden var presidenten också en central inrikespolitisk opinionsbildare vars inflytande utsträckte sig till regeringsbildande och val av ministrar. Paasikivi nöjde sig inte med att påverka enbart med stöd av presidentens maktbefogenheter utan han påverkade också genom att upprätthålla aktiva kontakter till politikerna. Paasikivis relation till sin efterträdare, president Urho Kekkonen, var mångfasetterad, och har rönt mycket uppmärksamhet också bland historieforskarna. Men jag skall inte ta ordet ur munnen på våra seminarieföreläsare.

President Paasikivis livsgärning var omfattande och den är värd vår högsta aktning. Paasikivi var en central opinionsbildare och beslutsfattare under de svåraste åren i vårt lands historia. Han var en man som var med om att skapa historia, som var insatt i historia och som i sin ungdom övervägde att slå in på historieforskarens bana. Dessutom hann han nästan färdigställa två memoarverk. Det är välmotiverat att hans mångsidiga livsgärning uppmärksammas genom detta seminarium. Jag vill gärna tro att evenemanget hade framkallat en och annan uppskattande kommentar från Paasikivi själv. Avslutningsvis vill jag rikta ett varmt tack till dem som arrangerat seminariet.