Gå direkt till innehållet

Republiken Finlands president: Tal och intervjuer

Republiken Finlands President
Normal textstorlekStörre textstorlek
Tal, 29.10.2011

Republikens presidents hälsning vid Kvinnoorganisationernas Centralförbunds 100-årsjubileum i Finlandiahuset den 29 oktober 2011

(med reservation för ändringar)

Kvinnorna i Finland har i många jämställdhetsfrågor internationellt varit föregångare och därmed banbrytare. Vi har aktivt sida vid sida med männen deltagit i det politiska beslutsfattandet. Detta har man också kunnat märka i det politiska innehållet. De har målmedvetet arbetat för att en social rättvisa verkställs. Tack vare de föregående generationernas energiska insatser lever vi i ett samhälle där kvinnornas möjligheter att bestämma över sina liv som självständiga individer är större än någonsin.

Under de senaste hundra åren har man tagit många steg framåt på vägen till jämställdhet mellan könen. Bland annat de finska kvinnoorganisationerna har arbetat för detta. De har från första stund kunnat förena sina krafter till förmån för ett gemensamt mål. Strävan efter samarbete trots olika ståndpunkter och över partigränserna har varit viktigt, och internationellt sett unikt.

Det finns fortfarande mycket att göra. Fastän det i Finland är nästan lika vanligt att kvinnor och män förvärvsarbetar, råder det fortfarande på många branscher en skarp indelning i kvinnojobb och mansjobb. Arbetsmarknadens segregation enligt kön märks också i lönerna, varför man ofta föreslår som lösning att man avskaffar segregeringen. Det kan emellertid inte vara den enda vägen till jämställd lön. Till exempel många av välfärdssamhällets tjänster sköts i praktiken av kvinnor. Som samhälle måste vi därför fråga oss själva hurudant arbete vi uppfattar som värdefullt. I regeringsprogrammet har man skrivit in ett mål om att före 2015 minska skillnaden mellan kvinnors och mäns lön så att den är högst 15 procent - bra. Detta mål bör emellertid bara betraktas som ett delmål: också en löneskillnad på 15 procent ät fortfarande väldigt stor.

En annan stor jämställdhetsfråga i arbetslivet gäller kvinnors möjligheter att göra karriär. Enligt en utredning som Centralhandelskammaren nyligen offentliggjorde är det mångomtalade glastaket en realitet. Även om kvinnornas styrelseplatser har ökat finns det fortfarande väldigt få kvinnor som är verkställande direktörer eller med i affärsverksamhetens ledning. Resultatet är deprimerande med tanke på både kvinnorna och företagen. Det visar att all kompetens inte utnyttjas. Ett sådant slöseri med resurser är särskilt frustrerande under ekonomiskt svåra tider. För det handlar om slöseri: de företag som har både män och kvinnor i ledningen har varit de mest framgångsrika.

Det viktigaste är en attitydförändring. För detta ansvarar både kvinnor och män. Det är också klart att förebilderna har en stor betydelse. Kvinnor i ledande ställning kan genom sitt eget exempel uppmuntra andra kvinnor att modigt anta utmaningar. När antalet kvinnliga chefer ökar minskar småningom förhoppningsvis samtidigt den onödiga osäkerhet i fråga om de egna kunskaperna och färdigheterna som kvinnor så ofta upplever. Flickor kan uppmuntras att välja sådana utbildningsområden som de själva är intresserade av, också sådana, där kvinnor traditionellt har varit i minoritet.

Det nordiska välfärdssamhället kan med god fog kallas för kvinnans bästa vän. Genom olika samhälleliga tjänster och stödstrukturer har man strävat efter att göra det möjligt för båda föräldrarna att delta i arbetslivet fullt ut. Som samhälle kan vi underlätta sammanjämkningen av arbete och familj genom att ge bättre stöd åt såväl mammorna som papporna som föräldrar och genom att se till att kostnaderna för föräldraskap fördelas jämnare mellan kvinno- och mansdominerade branscher. Både män och kvinnor måste ha möjlighet att finna en balans mellan arbetsliv och privatliv.

* * *

Vi bör inte heller begränsa vår verksamhet bara till vårt eget land. Samarbete behövs såväl inom Europeiska unionen som globalt. Jag är mycket glad över att också Litauens president Dalia Grybauskaitė är bland de inbjudna gästerna här i dag. Hon har tidigare som medlem av EU-kommissionen ansvarat för ekonomisk planering och budget, och jag är övertygad om att hon kan bidra med nya infallsvinklar i diskussionen om kvinnans ställning, speciellt ur ett europeiskt perspektiv.

Många allvarliga globala utmaningar, som till exempel extrem fattigdom och de problem som klimatuppvärmningen för med sig, påverkar mest kvinnornas liv och möjligheter. I väpnade konflikter är det civilbefolkningens, i praktiken i synnerhet kvinnors och barn ställning som är svagast, och de utsätts ofta för grymt våld.

Vi bör emellertid inte se kvinnor enbart som föremål för handlingar, som offer. Kvinnor måste också ges möjlighet att delta fullt ut i uppbyggnaden av sina egna samhällen. Förutsättningen för äkta demokrati är jämställdhet mellan könen. Kvinnorna har också en viktig roll i främjandet av hållbar utveckling. Hälften av mänskligheten är helt enkelt för mycket att lämnas utanför beslutsfattandet.

Förenta nationerna har varit en föregångare när det gäller att stärka kvinnors ställning. Många FN-organ och FN-instrument, till exempel CEDAW och UN Women, arbetar för att förbättra kvinnornas mänskliga rättigheter. Under de senaste åren kvinnorna fått mer internationella leningsposter. Förhoppningsvis får vi snart också för första gången se en kvinna utnämnd till FN:s förmedlare eller fredsförhandlare.

Jag vill lyckönska det 100-åriga Kvinnoorganisationernas Centralförbund för det viktiga arbetet för jämställdhet och rättvisa och önska framgång i kommande utmaningar.

 

Skriv ut
Bookmark and Share
Detta dokument

Uppdaterat 29.10.2011

© 2012 Republikens presidents kansli Mariegatan 2, 00170 Helsingfors, tel: (09) 661 133, Fax (09) 638 247
   Information om webbplatsen   webmaster[at]tpk.fi