Tal av republikens president Tarja Halonen vid en festmiddag för diplomatkåren i presidentens slott 17.4.2007

Det är en stor glädje för mig och min make att välkomna Er alla till denna festmiddag för diplomater som ackrediterats i Finland. För oss har denna tradition blivit ett tecken på att våren har kommit till Finland.

I år infaller middagen vid en särskilt intressant tidpunkt. Vi har precis haft riksdagsval i Finland, och eftersom vi i år i vårt land firar den allmänna och lika rösträttens och enkammarriksdagens hundraårsjubileum är detta val ett jubileumsval. Jag är väldigt glad över att 84 kvinnor blev invalda i riksdagen, vilket är mer än någonsin tidigare i Finlands historia. Mera oroande är det i jämförelse med de övriga nordiska länderna låga valdeltagandet, d.v.s. 67,9 procent - i synnerhet som denna sjunkande trend pågått redan i tjugo års tid.

I övermorgon utses i Finland en ny regering. Jag hade ett välfungerande samarbete med både den avgående regeringen och den föregående riksdagen. Jag är övertygad om att det goda samarbetet kommer att fortsätta också under den nya perioden. Vår styrka i synnerhet när det gäller vår utrikes- och säkerhetspolitik ligger i att vi eftersträvar största möjliga samstämmighet, och i detta arbete har presidenten, statsrådet och riksdagen var och en sin egen uppgift.

* * *

Europeiska unionen har under de senaste åren i snabbt tempo utvidgats och breddat sitt samarbete. När unionen nu omfattar hela 27 medlemsländer behöver den ett nytt konstitutionellt fördrag, som till väsentliga delar bibehåller innehållet och den känsliga balansen i det fördrag som redan utarbetats. (Då spelar det ingen roll vad fördraget kallas.) I detta sammanhang vill jag framföra Finlands stöd för ordförandelandet Tysklands ambitiösa plan för att utverka ett nytt fördrag.

EU:s auktoritet uppstår givetvis ändå i främsta hand ur praktisk verksamhet. Även om unionen är en värdegemenskap kan åsikterna gå isär i enskilda frågor. För att vi skall kunna enas om en gemensam ståndpunkt krävs en öppen debatt och vilja att arbeta tillsammans för att finna lösningar. Det ökade samförståndet på utrikes- och säkerhetspolitikens område har lett till att EU:s globala roll har stärkts. Det är uppenbart att det internationella samfundet nu också förväntar sig aktiva insatser från unionens sida.

Dessa förväntningar fick vi finländare sannerligen leva upp till i somras när Libanonkrisen bröt ut under de första dagarna av vårt EU-ordförandeskap. EU förblev enig och unionen kunde bidra till att striderna avbröts. EU var den första att bidra med humanitär hjälp i området och medlemsstaternas fredsbevarare utgör UNIFIL-operationens ryggrad.

EU har förbundigt sig att också fortsättningsvis stöda FN och samtliga parter i området i syfte att skapa stabilitet och säkerhet i Mellanöstern.

Förtroendet måste också byggas på medborgarsamhällsnivå. Jag tror att chansen att nå en hållbar lösning ökar om kvinnorna aktivt involveras i fredsprocessen. FN:s kvinnoorganisation UNIFEM är med i ett projekt som syftar till att stärka dialogen mellan israeliska och palestinska kvinnor. Jag har själv tillsammans med några andra kvinnliga ledare understött detta initiativ.

Samarbete mellan olika organisationer är viktigt också för Europa. Jag hoppas på ett allt tätare samarbete mellan Europeiska unionen, Europarådet och OSSE. Det sistnämnda är Finland ordförandeland för år 2008. Också inom den internationella krishanteringen behöver samarbetet mellan olika organisationer utvecklas. Både Europeiska unionen och Nato har exempelvis projekt för utvecklandet av beredskapen för s.k. snabbinsatser. Också i den verksamheten vore det mycket önskvärt med bättre samordning, så att vi kan undvika överlappande funktioner.

* * *

Klimatförändringen är ett gemensamt problem: den påverkar oss alla och bekämpandet av den lyckas bäst om alla hjälps åt. Det är lättare och billigare att vidta förebyggande åtgärder än att agera för sent. Avtalsperioden för Kyotoprotokollet upphör 2012, och vi måste sträva efter att skapa en stor gemensam vilja att agera före det. Ett första möte om dessa frågor hålls i FN redan i höst.

Jag anser att vi har anledning till försiktig optimism. I mina egna möten och samtal med kolleger har jag kunnat se positiva tecken på att åsikterna har förändrats. Klimatfrågor diskuteras - ofta i anslutning till energimål - på nästan alla politiska möten på hög nivå.

Medborgarorganisationerna har redan länge arbetat aktivt. Nu tas klimatfrågor upp också på möten inom näringslivet. Såväl i de länder som omfattas av Kyotoprotokollet som i områdena utanför det börjar man skapa beredskap att vidta åtgärder.

Europeiska rådet drog i början av mars upp Europeiska unionens riktlinjer för den framtida internationella klimatpolitiken. Målet är klart: det behövs ett världsomspännande avtal som inbegriper olika medel och som alla länder förbinder sig till med hänsyn till sitt ansvar och sin förmåga. Detta innebär i klartext att alla utvecklade länder skall förbinda sig på ett sätt som motsvarar deras inflytande.

EU:s eget mål är att minska utsläppen av växthusgaser med 20 procent från nivån år 1990 före år 2020. Ett alternativt mål är att minska utsläppen med 30 procent före år 2020 om övriga industriländer förbinder sig till motsvarande utsläppsminskningar. Europeiska rådet avtalade även om att öka användningen av förnybar energi. Andelen förnybara energikällor av EU:s totala energikonsumtion skall höjas till 20 procent före år 2020. Ländernas andelar fastställs senare i år. Vi hoppas att EU:s aktivitet kommer att utgöra ett sporrande exempel.

Alla länder har rätt att utvecklas. Samtidigt måste utsläppen av växthusgaser hållas inom rimliga gränser. Jag är övertygad om att industriländerna och utvecklingsländerna kan arbeta tillsammans för att hejda den globala klimatförändringen. Vi som bor i de utvecklade länderna har bättre resurser att utveckla den teknologi och de nya lösningar som behövs, och att se till att de kan tas i bruk globalt - och det måste vi också göra. Men då måste alla ha vilja att åstadkomma en förändring. Samarbetets tid är här.

* * *

Jag vill än en gång tacka Er, ärade medlemmar av diplomatkåren, för ett utmärkt samarbete. Jag hoppas att ni vid sidan av era många internationella uppdrag har möjlighet att ta del i de evenemang som ordnas i år med anledning av för Finlands historia viktiga händelser, såsom 90-årsjubileét av Finlands självständighet och jubileumsåret till minne av att det förflutit 450 år sedan skaparen av det finska skriftspråket Mikael Agricolas död.

Jag vill höja en skål för Er och för det internationella samarbetet.