Republikens president Tarja Halonens öppningstal vid ett seminarium om våld mot kvinnor i Finland den 8 april 2008

De mänskliga rättigheterna angår oss alla – såväl män som kvinnor, men i praktiken uppfylls dessa rättigheter inte jämlikt. Vi vet att kvinnor runtom i världen har en svagare ställning än män. Det här beror på många olika faktorer, bl.a. en svagare ekonomisk ställning samt traditioner och kulturfaktorer som gör det svårare för kvinnor och flickor att utnyttja sina rättigheter fullt ut.

Mycket ofta utsätts kvinnor också för olika slag av våld, både psykiskt och fysiskt. Detta kvinnors utanförskap har bidragit till att våldet mot kvinnor förringas. Det är dock fråga om brott mot de mänskliga rättigheterna, som förekommer i alla länder. Situationen är densamma även hos oss här i Finland – i ett land som i många avseenden anses vara ett föregångsland när det gäller jämställdheten mellan könen.

Förekomsten och omfattningen av det våld som utövas mot kvinnor är knappast längre någon nyhet för oss. Vi är i dag i högre grad beredda att medge att vi har ett problem än ännu för några år, eller årtionden sedan, när våld i parrelationer ansågs vara en privatsak. Vi har delvis lyckats bryta muren av tystnad och skam. Det är ett stort framsteg, men det är ännu inte tillräckligt. Vi måste sträva efter att eliminera våld som ett medel att lösa konflikter mellan människor, och erbjuda bättre metoder.

Finland är ett land med mycket våld. Antalet personer som dör till följd av våld är stort i vårt land, i Finland begås det dubbelt så många brott mot liv per invånare som i Europeiska unionens medlemsländer i snitt. Det här gäller också för brott mot liv som riktas mot såväl kvinnor som män. Det våld som kvinnor respektive män utsätts för är dock klart könsrelaterat; män utsätts oftast för våld på gatan, kvinnor igen i nära relationer.

Enligt olika enkäter har våldet mot kvinnor knappast alls minskat i vårt land under de senaste tio åren. Det bör dessutom noteras att kvinnor nuförtiden allt oftare utsätts för våld eller hot om våld på arbetsplatserna – i allmänhet från kunder eller patienter. I statistiken över våld kan även noteras en annan trend som fått mycket offentlighet, nämligen att också kvinnor börjat använda fysiskt våld.

Numera blir männen allt oftare utsatta för våld i parrelationer - eller kanske de nuförtiden är mer benägna att tala om det än tidigare. Enligt statistiken är det dock fortfarande mycket mer sannolikt att kvinnor utsätts för våld i parrelationen än män. I cirka 90 procent av det antal våldsdåd i parrelationer som polisen fått kännedom om riktas våldet mot kvinnor, och i 80 procent av fallen med dödlig utgång är offren kvinnor.

* * *

Våld är aldrig en privatsak, inte ens om det sker mellan närstående eller t.o.m. inom hemmets väggar. Inte heller finns det några enkla förklaringar till våldet. Parrelaterat våld mot kvinnor förekommer i alla socialgrupper, och det är särskilt unga kvinnor som drabbas. Ingen åldersgrupp är dock automatiskt skyddad mot våld.

Signaler – om än svaga – om förändringar i kvinnors beteende är oroväckande. Det här får åtminstone mig att dra den slutsatsen att det biologiska könet inte i sig - inte heller när det gäller män – predestinerar till att använda våld. Däremot är det möjligt att inlärda könsrollsmönster tillåter eller förbjuder bruk av våld. Det här är något som vi givetvis måste ta i beaktande i vår strävan att göra slut på våldsamt beteende hos människor. Ilska är naturligt, men det sätt som den tar sig uttryck i är inlärt. Våld är alltid ett brott, och vi måste kraftigt ta ställning mot användningen av våld.

Våld skadar alltid, men i synnerhet om förövaren är någon som står offret nära, en make, en maka eller någon annan kär människa. I barnfamiljer blir antalet offer dessutom fler, eftersom barnen lider även om våldet inte direkt skulle riktas mot dem. Enligt undersökningar har misshandeln av barn dessutom ökat. Det finns också en risk för att föräldrar överför till sina barn ett inlärt beteendemönster med våld som ett sätt att lösa konflikter.

Våld i parrelationer handlar snarare om en process än om enskilda händelser; återkommande slag, hot och andra handlingar som upprätthåller en atmosfär av rädsla. Gemensamma familjeangelägenheter såsom hem och barn gör det svårare att lämna en relation som kännetecknas av våld. En kvinna kan kanske tiga för att skydda sin våldsamma make och familjens rykte. Inte heller omgivningen lyckas nödvändigtvis sporra dessa kvinnor att själva ta upp problemet. Offret kanske också känner skuld och skam, och vill därför inte be om hjälp.

Våld är ett stort hälsoproblem. Mänskligt och ekonomiskt sett är dess kostnader enorma. Enligt undersökningar beräknas kostnaderna uppgå till 91 miljoner euro per år i Finland. Ju allvarligare slag av våld det rör sig om, desto större är kostnaderna. Genom att hjälpa offret och genom att förhindra att våldet upprepas sparar man pengar, lidande och tårar.

* * *

Europarådet har startat en kampanj om att stoppa våld mot kvinnor. Finland var initiativtagare till denna kampanj år 2005, och har aktivt deltagit i kampanjen hela tiden. Kampanjens syfte är att väcka regeringarna, parlamenten och de regionala beslutsfattarna i de olika länderna och få dem att arbeta för eliminering av våldet mot kvinnor. Det är viktigt att erkänna att könsrelaterat våld existerar och att finna effektiva metoder att eliminera och förebygga det. Att uppmuntra och hjälpa offren, att ställa gärningsmännen till svars och att ändra attityderna så att vi inte godkänner våld som ett medel att lösa konflikter mellan människor har en nyckelroll i denna fråga.

Europarådets kampanj avslutas i juni, men arbetet fortsätter naturligtvis även efter detta. Europarådet dryftar som bäst lagstiftningsåtgärder för att förebygga våld mot kvinnor. Europeiska rådets kommissionär för mänskliga rättigheter och Europarådets Task Force to Combat Violence Against Women har engagerat sig i utarbetandet av en bindande konvention om våld mot kvinnor. Enligt ett ställningstagande av Task Force förra veckan ska konventionen vara en juridiskt bindande människorättskonvention om våld mot kvinnor, d.v.s. inte bara om våld i hemmet.

Och Finland då? Vi har verkligen all orsak att vara med även i fortsättningen. Finland har också förbundit sig till minskande av våld mot kvinnor genom att underteckna FN:s CEDAW-konvention om avskaffande av alla former av diskriminering av kvinnor. I internationella konventioner har man föreslagit att staterna antar nationella handlingsprogram för att minska våldet mot kvinnor. Även Finland skulle behöva ett handlingsprogram av detta slag, där man samlar konkreta men för närvarande splittrade åtgärder i syfte att förebygga våld.

I slutet av 1990-talet gjorde man i Finland ändringar i lagstiftningen för att kunna inverka på våldet mot kvinnor. Några av Europarådets medlemsländer har straffbestämmelser som skyddar kvinnor som blivit offer för återkommande underkuvande och våld. Även här i Finland har man dryftat en revidering av lagstiftningen i detta avseende. Enligt de uppgifter jag fått kommer seminariets program att innehålla mera djupgående anföranden om detta ämne.

* * *

Väestöliitto har nyligen inlett en kampanj för hemfrid som syftar till att påverka människornas attityder så att ingripande och förebyggande av våld i parrelationer ses som något som angår oss alla som medmänniskor. Som offer i en våldsspiral – och naturligtvis även som förövare – är det svårt att se problemet klart och orka söka hjälp. Vi bör sträva efter att skapa en atmosfär där offren vågar tala utan att skuldbelägga sig själva eller skämmas över sin situation.

Människor som brukar våld måste ställas till svars för sina gärningar, men de måste också få stöd och lära sig ett beteende som inte är våldsamt. Jag hoppas att ni under seminariet har möjligheter att fördjupa er i och utbyta information om olika sätt att förebygga våld i parrelationer.

* * *

Bekämpandet av våld mot kvinnor i parrelationer är allas vår gemensamma sak. Jag önskar både seminariet och de pågående kampanjerna all framgång.