Republikens president Tarja Halonens Ahtisaari-föreläsning vid Jyväskylä universitet 13.11.2006

Finlands utrikes- och säkerhetspolitik

Det är en stor glädje och ära att vara här i Jyväskylä och hålla en föreläsning som bär min företrädare president Martti Ahtisaaris namn. En föreläsning som bär hans namn är ett fint sätt att hedra denna internationellt ansedda politikers och diplomats långa och förtjänstfulla arbete.

Jag tackar också arrangörerna – Keski-Suomen Henkisen Maanpuolustuksen Liitto, Jyväskylä stad, Jyväskylä universitet och dagstidningen Keskisuomalainen – för att ni har ordnat denna föreläsning, som har blivit en årlig tradition och ett intressant forum för viktiga utrikespolitiska och internationella frågor.

Vår utrikespolitiska omgivning och våra utrikespolitiska linjeval har varierat under tidernas lopp. Syftet med vår utrikespolitik har dock alltid varit att främja Finlands säkerhet och finländarnas välfärd.

Under olika tidsperioder har Finlands utrikes- och säkerhetspolitik fått mångahanda benämningar för. Det har talats om ”aktiv neutralitetspolitik”, ”Paasikivi-Kekkonen-linjen”, ”militär alliansfrihet”, ”Ahtisaari-Lipponen-linjen” och till och med om ”Halonen-Tuomioja-linjen”. En del av namnen är kanske mer lyckade än andra. Avsikten har delvis varit att åskådliggöra, men delvis har benämningarna varit föremål för en politisk agenda.

Utrikespolitiska ståndpunkter och riktlinjer förändras långsamt. Det är ändå bra att komma ihåg att våra egna prioriteringar, eftersom det är fråga om utrikespolitik, också beror på förändringar i den omgivande världen. Efter att det kalla kriget upphörde har historieforskarna gjort olika bedömningar om de olika turerna i vår efterkrigstida utrikespolitik. Historieforskning är alltid intressant. Den berättar både om den tidsperiod som är föremål för forskningen och om forskarens egen tidsperiod och dess värderingar. Som helhet betraktad har vår utrikes- och säkerhetspolitik efter krigen varit resultatrik. Vårt land har under svåra förhållanden lyckats bevara sin självständighet och sin handlingsfrihet. Samtidigt har vi kunnat bygga upp ett fungerande välfärdssamhälle som i sin tur har stärkt vår internationella prestige. Jag vill i detta sammanhang tacka och uttrycka min högaktning för mina företrädare, som har haft en betydelsefull roll i bedrivandet av en framgångsrik utrikes- och säkerhetspolitik.

Hur ser den värld ut där vi i dag definierar vår ställning och vår utrikes- och säkerhetspolitik?

Den allmänna uppfattningen och krig och fred har förändrats. Fred ses i dag som ett mycket vidare begrepp än enbart som frånvaro av krig. Fred betyder utveckling, mänsklig trygghet, respekt för mänskliga rättigheter, demokrati och mycket mer än så. Samtidigt ser vi tydligare än förr vilket stort hinder krig och andra väpnade konflikter är för utveckling. Hotet om ett storkrig har krympt avsevärt jämfört med tiden för det kalla kriget, även om eventuella sammanstötningar mellan civilisationer fortfarande debatteras.

Hoten är på ett annat sätt än förr globala. Största delen av de väpnade konflikterna är interna och majoriteten av offren civila – kvinnor och barn. De är i sig stora tragedier. Dessutom finns det en risk att också de interna konflikterna blir ett hot, inte bara mot säkerheten i grannländerna utan i hela regionen. Likaså är den ökade mängden och spridningen av vapen av olika slag än en gång en allvarlig utmaning.

I takt med att hoten förändras förändras också sätten att bygga säkerhet och förhindra otrygghet. Dagens globala säkerhetsproblem har att göra med klimatförändringen och andra miljöfrågor, som snabbare än vad experterna på klassisk säkerhetspolitik hade trott också har utvecklats till dagspolitiska frågor, till exempel energikriser. Smittsamma sjukdomar, människors legala och illegala rörlighet från ett land till ett annat och utrotning av fattigdomen är frågor som ofta tas upp vid olika konferenser. För att möta dessa utmaningar och problem behöver vi ett multilateralt internationellt samarbete som kunde koordineras av Förenta nationerna med dess olika organisationer. Stärkandet av detta samarbete börjar vara akut.

Globaliseringsutvecklingen utanför kongressalarna fortsätter. Effekterna av globaliseringen ses dock i vidare bemärkelse än förr. Det är inte fråga om enbart ekonomisk verksamhet, utan globaliseringens effekter överallt i samhället, den så kallade sociala dimensionen, förstås nu bättre. Detta i sin tur ökar trycket på mer konsekventa internationella åtgärder till exempel i fråga om handels- och utvecklingspolitiken.

Stormakterna är fortfarande stormakter, även om situationen är en annan än under det kalla kriget. USA:s ledande ställning har ytterligare framhävts trots att betydelsen av multilateral politik har ökat. Det kaotiska läget efter Sovjetunionens sönderfall håller på att omformas. Ryssland har blivit starkare både politiskt och ekonomiskt. Betydelsen av stora utvecklingsländer som Kina, Indien och Brasilien har ökat markant. Förändringen syns särskilt tydligt i världshandelsorganisationens förhandlingar.

Västeuropas ställning har också förändrats och jag återkommer till detta senare i mitt tal.

Det finns tecken på att Europeiska unionen och Finlands politik i förhållande till unionen för första gången på länge kan bli ett valtema i vårens riksdagsval. Det kommer att bli intressant att jämföra de olika partiernas åsikter om den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen, som för två år sedan antogs med stor majoritet i riksdagen.

I redogörelsen definieras Finlands säkerhets- och försvarspolitiska handlingslinje på följande sätt: Finlands handlingslinje bygger på ett trovärdigt nationellt försvar, ett fungerande samhälle och en konsekvent utrikespolitik samt på en stark internationell roll och en aktiv verksamhet som medlem i Europeiska unionen. Till handlingslinjen hänför sig att bära ansvar för den internationella säkerheten och stabiliteten samt för en fredlig förändring i enlighet med gemensamma värderingar och principer.

Jag var själv med och beredde redogörelsen och godkände den tillsammans med regeringen. Enligt min åsikt är den fortfarande aktuell i sina huvuddrag och utgör en bra bas för den nya riksdagen att ta ställning till den nya redogörelsen som planeras 2008. Jag vill ändå med redogörelsen som utgångspunkt i dag ta upp några centrala frågor som gäller Finlands utrikes- och säkerhetspolitik.


Enighet är styrka i utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken

I Finland har man av tradition eftersträvat en så stor enighet som möjligt i fråga om utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken. Detta har varit sunt bondförnuft. Som stat kan Finland bara ha en ståndpunkt. Diskussioner och olika åsikter talar om demokrati, men utomstående parter följer naturligtvis också noga med hur etablerad ståndpunkten verkar med tanke på framtiden. När en åsikt får ett så brett stöd som möjligt får landets representant ett starkare bemyndigande.

Redogörelseförfarandet har visat sig vara ett bra sätt att dra upp riktlinjerna för Finlands utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. Redogörelseförfarandet betonar den verkställande maktens, republikens presidents och statsrådets, ansvar i beredningen av riktlinjerna, samtidigt som det egentliga godkännandet av riktlinjerna underställs folkrepresentationen.


"God grannsämja" är fortfarande en hörnsten i vår utrikespolitik

Säkerheten och välfärden i Finland har alltid varit förenade med säkerheten och välfärden i Europa, framför allt i norra Europa. Genom att värna om vår egen säkerhet främjar vi säkerheten på hela kontinenten, och ju bättre Europas säkerhet är, desto bättre är det också för oss själva.

För hela det finländska samhället är det i vår tid av aktivt umgänge utmärkt att relationerna till alla våra grannar är goda. Med grannar avser jag hela närområdet. Det stärker också vårt lands internationella ställning.

Det nordiska är en väsentlig del av Finlands historiska ursprung och samhälleliga identitet. Det nordiska samarbetet spelar därför fortfarande en viktig roll både inom ekonomin och inom många samhällssektorer som gör livet lättare för människorna i Norden. Lagstiftningarna i de nordiska länderna ligger mycket nära varandra, oavsett om det gäller arbetslivet, den sociala tryggheten, kulturpolitiken eller andra områden. Alla nordiska länder har sin egen utrikespolitik och sina egna bundsförvanter. Trots det har vi ett omfattande samarbete, också inom den fredsbevarande verksamheten och i utvecklingssamarbetet. Den gemensamma nordiska politiken syns och framhävs i FN och i Baltikum. Detta skapar en ny dimension och nya möjligheter för vårt traditionella samarbete.

Ryssland är den största av våra grannar. Ryssland är också en viktig påverkande faktor, både regionalt och globalt. Det är inte så länge sedan Sovjetunionen föll sönder och Ryssland slog in på en ny väg. Ryssland har som mål att genomföra mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstaten samt att utveckla en effektiv marknadsekonomi. Framsteg har gjorts, men det finns också mycket kvar att göra. Utvecklandet av rättsstaten är både för medborgarna och för näringslivet av primär betydelse, men också människorna måste lära sig att respektera varandras avvikande åsikter.

Rysslands utveckling är naturligtvis ryssarnas egen sak och ligger i deras eget intresse. Vi utomstående kan stödja en positiv utveckling genom att ha ett så omfattande umgänge som möjligt med Ryssland. Samarbete innebär diskussion om problem i öppen anda, men också samarbete när det gäller att lösa problemen.

Europeiska unionen behöver Rysslands partnerskap. Miljön, energin, människornas rörlighet över gränserna, Europas stabilitet och säkerhet samt åtgärderna mot terrorismen är goda exempel på innehållet i ett strategiskt partnerskap.

Utvecklandet av det strategiska partnerskapet mellan EU och Ryssland har varit ett av huvudtemana under vårt ordförandeskap. Diskussionen mellan EU-ländernas ledare och president Putin om partnerskap och energi i Lahtis förra månaden var mycket lyckad. I slutet av nästa vecka besöker president Putin Finland. Utöver det bilaterala besöket ordnas samtidigt ett toppmöte mellan EU och Ryssland där förnyandet av programmet för den nordliga dimensionen firas.


Medlemskapet och verksamheten i Europeiska unionen är den viktigaste delen av Finlands utrikes- och säkerhetspolitik

Finland anslöt sig för drygt tio år sedan till Europeiska unionen. Detta medlemskap var startskottet för en ny era i Finlands internationella relationer. Unionen är en värde- och säkerhetsgemenskap vars medlemsantal vid ingången av nästa år uppgår till 27. Medlemskapet i unionen har främjat Finlands och finländarnas säkerhet och välfärd samtidigt som det har stärkt vår internationella ställning.

Finland har varit en aktiv och samarbetsvillig medlem. Vi har varit med om att ta i bruk den gemensamma valutan samt om att utveckla den inre marknadens funktion, den ekonomiska konkurrenskraften, unionens sociala dimension, den gemensamma utrikespolitiken och unionens krishanteringsförmåga. Vårt mål i detta arbete har varit både att främja vår egen välfärd och säkerhet och samtidigt också att stärka den gemensamma europeiska välfärden och säkerheten. Unionens mervärde ligger uttryckligen i att den är en gemenskap. Genom att agera som en gemenskap når vi ett bättre resultat än om varje medlemsland agerade på egen hand.

Medborgarnas förtroende kan vinnas och bevaras genom att vi fattar beslut som berör medborgarnas vardag och erbjuder medborgarna verkliga framtidsutsikter. På globaliseringens utmaningar för människorna och hushållen i Europa svarar man bäst genom en konkurrenskraftig union som också har en stark social dimension. I Finland har vi lyckats förena konkurrenskraft med välfärdssamhället. Samma sak måste göras på EU-nivå. Att utveckla den inre marknaden så att den verkligen är en fungerande hemmamarknad för EU är också viktigt. Ekonomin måste växa på ett sätt som är hållbart och som främjar sysselsättningen.

En bättre värld är säkrare också för européer. I utvecklandet av unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik har framsteg gjorts. Vi är i stor utsträckning ense om värderingar och mål, men i det praktiska samarbetet finns fortfarande mycket som kan förbättras. Målet under vårt ordförandeskap är uttryckligen att effektivisera och förenhetliga unionens yttre åtgärder. Vi kan vara nöjda med vårt effektiva agerande under Libanonkrisen.

Finland har allt från början av sitt medlemskap aktivt deltagit i utvecklandet av unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Vi deltar också i fortsättningen fullt ut när det gäller att utveckla och genomföra unionens gemensamma säkerhets- och försvarspolitik. Ett konkret exempel är vårt deltagande i två snabbinsatsstyrkor, varav den tysk-holländsk-finländska beredskapsstyrkan rycker in om en och en halv månad. Syftet med dessa styrkor är att vid behov få internationella krishanteringsstyrkor till ort och ställe mycket snabbare än hittills. Situationen kommer i detta avseende att vara mera krävande än hittills.

Man ska dock inte inbilla sig att invecklade problem kan lösas på ett hållbart sätt endast genom denna verksamhet. Traditionell militär krishantering behövs fortsättningsvis. I konflikter och framför allt när det gäller att inleda återuppbyggnadsarbetet behövs också civila åtgärder. Finland och Sverige har konsekvent betonat sambandet mellan civil och militär krishantering och har med goda resultat varit initiativtagande när det gäller att inkludera civil krishantering i unionens uppgifter. Här har EU stakat ut riktningen för andra internationella aktörer.

Trots Europeiska unionens gemensamma utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik kommer framtidens historiker kanske att säga att EU:s viktigaste och mest betydelsefulla insats för fred och stabilitet har varit dess utvidgning. Utvidgningen har stabiliserat vår egen världsdel och också stärkt unionen som internationell aktör.

Även om någon kan påstå att det i Europa råder en viss utvidgnings- och integrationströtthet, har Finlands ståndpunkt när det gäller en fortsatt utvidgning hela tiden varit den samma. Europeiska unionen måste vara öppen för alla europeiska stater som uppfyller kriterierna. Unionen måste tillämpa samma principer på alla kandidatländer. Kriterierna för medlemskap omfattar respekt för demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstaten. Religion däremot hör inte till kriterierna.


Finland ansöker för närvarande inte om medlemskap i NATO

I 2004 års säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse behandlas NATO i flera olika sammanhang. Den centrala linjen är i all sin enkelhet följande: ”En ansökan om medlemskap i alliansen kommer att kvarstå som en möjlighet inom Finlands säkerhets- och försvarspolitik också i fortsättningen.” Vi anser alltså inte att det är aktuellt att ansöka om medlemskap, men vi utesluter inte möjligheten att göra det i framtiden.

Vi har ett fungerande samarbete med NATO. Vi deltar i fredsbevarande operationer under NATO:s ledning samt i programmet för partnerskap för fred och utvecklar vår militära krishanteringsförmåga enligt kriterier som uppställts av NATO. NATO värdesätter Finlands insats som ett pålitligt partnerland.

Vårt deltagande i krishanteringsoperationer, övningar eller i programmet för partnerskap för fred under ledning av NATO betyder inte att Finland gradvis skall bli medlem av NATO. Jag anser det viktigt att vi själva bevarar en tydlig skillnad mellan samarbete av det nuvarande slaget och medlemskap, eller ens ett förhållande som liknar medlemskap. Därför anser jag det till exempel inte möjligt att Finland ingår en allmän politisk förbindelse att delta i NATO:s snabbinsatsstyrkor, om styrkorna över huvud taget öppnas för partnerländerna. Att genom särskilda beslut delta i enskilda operationer med olika slags styrkor är en annan sak. Beslut om deltagande i sådana operationer fattas på samma sätt som hittills.

Med tanke på den senaste tidens diskussion kan det vara bra att konstatera att frågor som har att göra med Finlands utrikes- och säkerhetspolitik nästa gång behandlas i större omfattning i samband med 2008 års redogörelse. Det är naturligt att olika frågor som gäller både inrikes- och utrikespolitiken diskuteras, framför allt inför ett val, men det är också klokt att respektera gemensamt fattade beslut.


Förhållandet till USA är viktigt både för Finland och för EU

Förhållandet till USA är viktigt för Finland och vi vill aktivt utveckla våra relationer. Också i vår egenskap av ordförandeland har vi aktivt verkat för att främja förbindelserna mellan EU och USA. Under vårt ordförandeskap ordnades efter flera års paus ett möte på politisk nivå om miljöfrågor, och inom kort ordnas ett gemensamt möte i rättsliga och inrikes frågor i Washington.

Ett stärkt samarbete mellan Europa och USA är mycket välkommet när det gäller att möta många världsomfattande utmaningar. Som ett exempel nämner jag miljöpolitiken. Det behövs också samarbete mellan Europa och USA när det gäller att lösa kriser.


Att vara med och bära det globala ansvaret är en väsentlig del av Finlands utrikes- och säkerhetspolitik

I dagens värld går säkerhet och välfärd hand i hand. En rättvisare värld är också en tryggare värld. Att ”förbättra världen” är både rättvist och ligger i Finlands intresse.

För att vi skall kunna bygga en bättre värld behövs fungerande och effektiva multilaterala institutioner och arrangemang. Detta gäller framför allt Förenta nationerna, vars ställning när det gäller att främja fred, mänskliga rättigheter och utveckling är unik. Finland fortsätter sitt aktiva arbete som medlem av FN och gör sin egen insats för att utveckla organisationens verksamhet.