Tal av republikens president Tarja Halonen vid avslutningsfesten med anledning av programmet för information om klimatförändringen 16.3.2007

(med reservation för ändringar)

Visst har människor diskuterat vädret, även om britterna har ansetts vara mästare på det. Vädrets växlingar har varit viktiga för såväl jordbruket som sjöfarten. De har satt sin prägel på människors klädsel, boende och det dagliga livet i övrigt. Naturfenomen som att regnet kommer i tid och andra efterlängtade eller skrämmande fenomen återspeglas på ett vidare sätt i religion och kultur. Människan har av hävd vetat att hon lever i intensiv växelverkan med naturen. Missuppfattningen att människan är herre över naturen har lett till mycket skada.

Äldre människors konstateranden om att somrarna inte längre är som förut har fått en ny klang i vår tid. Vanliga människor har insett att de lever mitt i en klimatförändring. Experternas rapporter bekräftar detta. FN:s klimatpanel och Sterns rapporter har nu övertygat även skeptikerna. Jordens klimat värms upp, havsytan stiger och glaciärerna och inlandsisen smälter snabbare än tidigare. Många extrema väderfenomen har blivit fler och intensivare.

Det är naturligt att fråga sig vad detta beror på och vem som är orsaken till detta. Svaren på frågorna har blivit bekanta för er och för allt fler människor över hela världen. Människan är till största delen orsak till den höjning av temperaturen som skett efter mitten av 1900-talet. En god nyhet är att människan även kan åstadkomma positiva förändringar. Resultat kan inte nås genast, men åtgärder måste vidtas genast om vi vill påverka situationen.

Lyckligtvis vill allt fler människor vara med och påverka. De har insett att även om alla människor inte är ansvariga för den negativa utvecklingen, så lider alla av de skadliga konsekvenserna. Jorden är gemensam och det är bara tillsammans som vi kan rädda den.

Jag tror att det håller på att ske en avgörande förändring i människors åsikter. Tidigare frågade man varför man skulle bry sig och påstod att det innebär en konkurrensnackdel att ansluta sig till Kyotoavtalet. Det hade naturligtvis varit bättre om alla länder hade anslutit sig till Kyotoprotokollet som godkändes 1997. De länder som anslöt sig kunde likväl inleda hejdandet av klimatförändringen och framförallt påskynda andra länder att ta sitt ansvar efter 2012.

Jag har också själv sett många positiva exempel på hur åsikterna har förändrats. Klimatfrågor diskuteras - ofta i anslutning till energimål - på nästan alla politiska möten på hög nivå. Medborgarorganisationerna har ju länge arbetat aktivt.

I näringslivet håller en liknande utveckling på att ske. Under det berömda ekonomiska toppmötet Economic Forum i Davos i januari var klimatförändringen huvudtemat. I Asien, i Delhi i Indien, hölls lite tidigare TERI-institutets toppmöte om hållbar utveckling i vilket även många företrädare för näringslivet – nu även finländare - deltog. Mötet i Delhi var mycket positivt eftersom Indien inte hör till de länder som undertecknat Kyotoavtalet.

Åsikterna har förändrats också i många andra länder som hittills varit skeptiska till klimatförändringen. I USA förs just nu en livlig diskussion om klimatpolitiken, och aktiviteten har varit stor i synnerhet i de olika delstaterna. Vid mitt besök i Australien kunde jag märka den oro de senaste årens rekordtorka skapat. Också Kinas senaste femårsplan omfattar ambitiösa mål för bättre effektivitet i energianvändningen.

Klimatförändringen är ett gemensamt problem: den påverkar oss alla och bekämpandet av den lyckas bäst om alla hjälps åt. Internationella avtal och FN spelar därför en nyckelroll. Med tanke på människorna är det lättare och billigare att vidta åtgärder i tid än att skjuta upp dem. Det är lättare att genomföra stora förändringar stegvis än att förändra produktionsstrukturerna på en gång. Avtalsperioden för Kyotoprotokollet upphör 2012, och därför strävar man efter att skapa en stor gemensam vilja att agera före det.

Europeiska unionen har ställt upp som mål att begränsa den höjning av jordens medeltemperatur som beror på människan till två grader jämfört med den förindustriella perioden. För att uppnå målet krävs att våra samhällen övergår till helt nya produktionssätt och konsumtionsvanor. Här belönas föregångarna. Det behövs ny teknologi som föregångarna kan sälja även på nya marknader. Medlemsländerna i Europeiska unionen är kunskapssamhällen och de kan vara till nytta för alla.

Europeiska rådet drog i början av månaden upp Europas riktlinjer för den framtida internationella klimatpolitiken. Målet är klart: det behövs ett världsomspännande avtal som inbegriper olika medel och som alla länder förbinder sig till med hänsyn till sitt ansvar och sin förmåga. Detta innebär i klartext att alla utvecklade länder skall förbinda sig på ett sätt som motsvarar deras inflytande. De – och alltså också vi – skall även bära ansvar i framtiden. Samtidigt måste utvecklingsländerna delta i åtgärderna enligt sin egen utvecklingsnivå.

EU:s eget mål är att minska utsläppen av växthusgaser med 20 procent från nivån år 1990 före år 2020. Ett alternativt mål är att minska utsläppen med 30 procent före år 2020 om övriga industriländer förbinder sig till motsvarande utsläppsminskningar. Europeiska rådet avtalade även om att öka användningen av förnybar energi. Andelen förnybara energikällor av EU:s totala energikonsumtion skall höjas till 20 procent före år 2020. Ländernas andelar fastställs senare utgående från ett förslag av kommissionen i år.

Och hur är det med oss finländare då? Vårt eget ekologiska fotspår är relativt sett rätt stort. Orsakerna till detta har ni skolelever säkert diskuterat under den tid kampanjen pågått. Finland är ett nordligt, glest bebyggt land, och en del av vår industri är mycket energikrävande. Däremot är det finska samhället relativt rikt och medborgarna relativt högt utbildade. Vi kommer nog att klara oss.

Klimatförändringen påverkar i mer vidsträckt omfattning hela jordklotet. Tyvärr visar prognoserna att de allvarligaste konsekvenserna kommer att drabba utvecklingsländerna, trots att de i relativt liten mån bidragit till att skapa problemen. Detta beror helt enkelt på utvecklingsländernas geografiska läge. Den utbredda torkan hotar deras vattentillgångar och försvårar matproduktionen på områden som redan nu lider av vattenbrist. Detta medför humanitära problem som i sin tur ger upphov till social oro och eventuellt också säkerhetspolitiska problem.

Utvecklingsländerna har också mycket sämre beredskap att möta problemen än industriländerna. De behöver alltså vårt stöd för att kunna anpassa sig till denna nya utmaning som ställer hinder för deras utveckling. Men det krävs inte bara anpassning. Utvecklingsländerna skall också ha rätt till välstånd. Största delen av invånarna i utvecklingsländerna lever under existensminimum. (Mer än en halv miljard människor saknar fortfarande tillgång till elektricitet. Energiförbrukningen kommer oundvikligen att öka i utvecklingsländerna. Förhoppningsvis kommer den höjda levnadsstandarden att ge allt fler människor en chans till en tillvaro som vi betraktar som människovärdig.)

Samtidigt måste utsläppen av växthusgaser hållas inom rimliga gränser. Här kan industriländerna och utvecklingsländerna samarbeta. Vi som bor i de utvecklade länderna har bättre resurser att utveckla den teknologi och de nya lösningar som behövs, och att se till att de kan tas i bruk globalt.

* * *

De val vi gör som individer är betydelsefulla. Det fina med detta är, att vi alla har möjlighet att påverka. Vilka val vi träffar när vi bygger hus eller köper bil eller hushållsmaskiner har konsekvenser flera år framöver.

Programmet för information om klimatförändringen har upplyst oss om dessa frågor. Programmet har bidragit till att sprida kunskap om vad klimatförändringen innebär. Det har också gett oss vägledning i vad var och en av oss kan göra hemma, på arbetsplatsen, i skolan och på fritiden.

Som ett led i informationsprogrammet har människor förbundit sig till små vardagliga handlingar genom vilka de för sin del kan bidra till att bromsa klimatförändringen. Själv har jag lovat att alltid släcka elektriska apparater när jag inte använder dem, och att undvika att lämna apparater i beredskapsläge.

När jag funderade på mitt eget löfte märkte jag att jag måste vara initiativrik också i min närmiljö. Vissa saker gör man nämligen bättre tillsammans. Ni har kanske också märkt samma sak. Samtidigt som man beslutar att inte längre tvätta mattorna i havet kan man ta initiativ till organiserandet av en kommunal plats för mattvätt. Liknande situationer kan växa fram exempelvis på arbetsplatser, i skolor, bostadsaktiebolag och idrottsföreningar. Vi skall föra idéerna vidare och låta dem flöda fritt!

Idag känner vi vårt ansvar som finländare, och vi är också medvetna om betydelsen av vårt eget agerande. Informationsprogrammet bidrar till att öka vår miljömedvetenhet. För min egen del vill jag varmt tacka och lyckönska alla dem som deltagit i detta projekt. Vi har tagit ett viktigt steg framåt.