Tal av republikens president Tarja Halonen vid Finlands Juristförbunds 60-årsfest 16.11.2004

Finland har en stark legalistisk tradition. Land skall med lag byggas, sade man redan på medeltiden. Det förpliktar rikets beslutsfattare, men i olika uppgifter ställer det också stora krav på tjänstemannakåren i allmänhet och juristkåren i synnerhet. Rättsstatens betydelse har med tiden blivit allt större i takt med att samhället blivit mer komplext och det internationella samarbetet ökat.

I översikten ”Oikeusolot 2004”, som offentliggjordes förra veckan, redogörs för medborgarnas uppfattning om de rättsliga institutionernas verksamhet och möjligheterna att använda sig av rättsliga medel. Översikten ger en allmän bild av den finska rättens tillstånd och av hur medborgarnas möjligheter att få rättvisa förverkligas. Ett av de viktigaste föremålen för undersökningen var medborgarnas uppfattning om och erfarenheter av rättsväsendet.

Enligt översikten åtnjuter vårt lands rättsväsen ett stort förtroende bland medborgarna. Två tredjedelar av svarspersonerna uppgav att de har rätt stort eller mycket stort förtroende för rättsväsendet. Av de institutioner som undersöktes vann endast polisen och försvarsmakten större förtroende bland medborgarna.

En europeisk jämförelse visar att finländarna hyser stort förtroende för rättsväsendet. Förtroendet är också klart högre än i EU-länderna i medeltal. Vi är också i detta avseende typiska nordbor.

Medborgarna visar betydligt lägre förtroende för statliga tjänstemän - endast 39 procent litade rätt mycket eller synnerligen mycket på tjänstemännen. Ändå är en relativt stor del av tjänstemannakåren jurister, i synnerhet de äldre tjänstemännen. Medborgarnas förtroende för de politiska beslutsfattarna, regeringen och riksdagen, var å andra sidan inte heller så högt. Med tanke på rättsstaten och demokratin ger dessa siffror en tankeställare.

Vi jurister är säkerligen också själva beredda att medge att rättsstaten aldrig blir fullständig. Samhällsutvecklingen och medborgarnas ökade förväntningar ställer alltid nya krav på den. Men är det så att medborgarnas förtroende för lagen och för de myndigheter och domstolar som tillämpar den håller på att smulas sönder? I så fall, varför?

Jag vågar trots allt påstå att vi befinner oss i en relativt god ställning. Tjänstemannakåren generellt, inklusive juristerna, är förtjänta av vår uppskattning. Våra tjänstemän är i allmänhet ärliga. I den internationella korruptionsforskningen, t.ex. i den jämförelse som Transparency International gjort, placerade sig Finland igen en gång lägst på listan, dvs. som det minst korrumperade landet. Även öppenheten och effektiviteten i verksamheten tål en jämförelse. En annan sak är sedan att information om oegentligheter, eller misstankar om sådana, offentliggörs i högre grad än tidigare. Detta påverkar allas trovärdighet. Det är t.o.m. så, att oegentligheter som förekommit på övrigt håll i världen gör att man frågar sig om något sådant också är möjligt hos oss.

Både här och på annat håll har man haft misstankar om att rättsväsendet och tjänstemannakåren fjärmar sig från vanliga människors vardag och rättsuppfattning. Att det gamla nämndemannasystemet har utvidgats också till städerna och att rättegångssystemet också i övrigt har förnyats har sannolikt till en del rättat till orsakerna till missnöjet. Men vissa motstridigheter kvarstår ohjälpligen.

Domstolar som tillämpar lag kan inte inta rollen som lagstiftare. Vår demokrati grundar sig på majoritetsstyre, och därför motsvarar de politiska besluten och lagstiftningen inte nödvändigtvis allas åsikter, åtminstone inte minoritetens. De tjänstemän eller domstolar som är en del av den verkställande makten kan inte heller på något sätt ersätta de resurser som saknas för att uppnå målen.

Domstolarnas straff har av tradition varit föremål för medborgarnas kritik. Jag anser att medborgardebatten om kriminalpolitiken och straffen är viktig. Varken lagstiftaren eller lagtillämparen kan stänga in sig i sin egen värld. Det är dock skäl att komma i håg att vår kunskap om folkets så kallade rättsuppfattning inte alltid är så djupgående och att de mest högljudda inläggen och de största rubrikerna inte nödvändigtvis ger rätt bild av rättsuppfattningen. Domarna måste i vilket fall som helst hålla den gamla domarregeln i minnet: domaren skall icke vara för hastig till att döma, förrän han saken väl begrundat haver, ty en hastig dom är sällan god och rätt.

Man har i tidigare undersökningar närmare granskat faktorer som försvagar medborgarnas förtroende för rättsväsendet. Det är säkert skäl att dryfta frågan, eftersom forskningsresultat visar att personliga erfarenheter av domstolsbehandlingar försvagar snarare än stärker förtroendet för domstolarna.

Det råder en oroväckande allmän uppfattning om att utomstående instanser skulle kunna påverka enskilda domstolsfall. Majoriteten har till och med bedömt att höga tjänstemän, politiker eller näringslivet kan påverka domstolarna. Det är skäl att framhålla domstolarnas grundlagsstadgade oberoende ställning, i synnerhet i och med att också FN:s människorättskommission nyligen ägnade den finländska debatten uppmärksamhet.

Det finländska systemet för grundläggande fri- och rättigheter förnyades i sin helhet i mitten av 1990-talet som resultat av en långvarig lagberedning. Bestämmelserna om grundläggande fri- och rättigheter överfördes i sak oförändrade till den grundlag som trädde i kraft år 2000. Genom reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna lyftes förutom de traditionella friheterna även de grundläggande ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna till grundlagsnivå. Nu ser situationen ut att motsvara medborgarnas uppfattning om rättvisa.

Det praktiska genomförandet av reformerna tilldelas däremot inte samma beröm. Detta visar bl.a. de många klagomål som anförts hos riksdagens justitieombudsman och de beslut som justitieombudsmannen fattat.

De grundläggande sociala och kulturella rättigheterna är speciellt viktiga, uttryckligen eftersom personer i svag ställning behöver dem mest. Om dessa grundläggande fri- och rättigheter inte tillgodoses kan dessa människor inte heller utnyttja sina övriga rättigheter eller fullgöra sina skyldigheter, för att inte tala om att de med egen insats skulle kunna bidra till att bygga vår gemensamma välfärd.

Jag nämner ett exempel. Den under FN lydande människorättskommissionen gav Finland en anmärkning också i fråga om behandlingen av romerna.

Romer har i närmare 500 år bott i Finland. Trots ett idogt arbete mot diskriminering är de romska barnens utbildning betydligt sämre än utbildningen hos majoritetsbefolkningens barn. Det finns säkerligen många slags orsaker till problemen. Läroplikten gäller alla fr.o.m. den höst barnet fyller sju år, fram till att den grundläggande utbildningen tar slut eller i tio år. Enligt grundlagen har var och en dessutom rätt till avgiftsfri grundläggande utbildning, oavsett ålder. Det allmänna skall likaså säkerställa lika möjligheter för var och en att enligt sin förmåga och sina särskilda behov få även annan än grundläggande utbildning.

Vårt skolsystem, som också fått internationellt erkännande, står inför ökade utmaningar. I takt med att befolkningen blir multikulturell blir skillnaderna också större när det gäller elevernas färdigheter och utgångspunkter för skolgången.

Det allmännas skyldighet att tillgodose de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna, dvs. också de kulturella rättigheterna och rätten till social trygghet, innebär en skyldighet vad gäller riktandet av de ekonomiska resurserna. Tillgodoseendet av minoriteternas rättigheter förutsätter proportionellt sett mer resurser än tillgodoseendet av majoritetens rättigheter. Det allmänna skall dessutom övervaka att de mänskliga rättigheterna också tillgodoses i praktiken.

Till de centrala målen med revideringen av grundlagen hörde att stärka de parlamentariska dragen i regeringssystemet och att införliva presidentens maktutövning i den parlamentariska ansvarstäckningen. Reformerna har visat sig vara fungerande i praktiken.

Republikens presidents befogenheter begränsades generellt sett. Ett undantag var att presidentens utnämningsmakt utvidgades till att omfatta alla ordinarie domare. Utvidgningen av utnämningsmakten motiverades med tryggandet av domstolsväsendets oavhängighet och självständighet.

Nästan samtidigt med revideringen av grundlagen reviderades också domarutnämningsförfarandet till andra delar. Beredningen av utnämningen överläts på en särskild domarförslagsnämnd. Målet var att också på detta sätt trygga domstolsväsendets oavhängighet. Ett annat mål var att öppna domarämbetet också för jurister utanför domstolsväsendet. Detta mål har uppenbarligen inte tills vidare förverkligats. Till domare utnämns fortfarande i huvudsak personer som länge arbetat vid domstolarna. De personer som utnämns är otvivelaktigt kompetenta för sina uppgifter, och jag ifrågasätter överhuvudtaget inte deras kunnande.

Att målet inte uppnåtts torde inte bero på systemet, utan på att domstolsväsendet inte har visat sig vara lockande för jurister som visat sin kompetens och yrkesskicklighet på annat håll. Därför bör man målmedvetet fortsätta att arbeta för att öka domarbanans attraktionskraft.

Finlands Juristförbund har firat sitt jubileumsår i arbetets tecken. I dag är det tid för fest. Emottag mina varma lyckönskningar med anledning av de 60 åren, mitt uppriktiga tack för byggandet av det finländska samhället och en väns uppmuntran inför de framtida utmaningarna.