Tal av republikens president Tarja Halonen vid öppnandet av Ålands lagting den 1 november 2004

Ärade talman, värderade lagtingsledamöter

Under den gångna sommaren har man på Åland firat 150-årsminnet av slaget vid Bomarsund under Krimkriget. Det fredsavtal som ingicks i Paris år 1856 och som avslutade kriget har fortfarande stor betydelse för Åland. De krigförande länderna Ryssland, Storbritannien och Frankrike kom då överens förutom om fredsvillkoren, även om Ålands demilitarisering.

Öarnas exceptionella internationella ställning stärktes ytterligare år 1921 genom konventionen om Ålandsöarnas icke-befästande och neutralisering, som kom till på initiativ av Nationernas Förbund. I det fredsfördrag som slöts i Paris och som avslutade andra världskriget bestämdes att Åland skulle förbli demilitariserat.

I september gav statsrådet till riksdagen en utrikes- och säkerhetspolitisk redogörelse, och behandlingen av denna pågår ännu i riksdagen. Enligt redogörelsen syftar Finlands säkerhetspolitiska linje till att främja vårt lands självständighet och finländarnas säkerhet och välfärd. Detta mål når vi genom att bedriva en konsekvent utrikespolitik, aktivt ta del i det internationella samarbetet och upprätthålla en trovärdig nationell försvarsförmåga som ett alliansfritt land.

I redogörelsen behandlas inte Ålands särställning, eftersom det inte har skett några förändringar och några sådana inte heller har övervägts. Detta har uppmärksammats både på Åland och bl.a. i riksdagen under remissdebatten om redogörelsen. Ålands ställning behandlades inte heller i den tidigare redogörelsen från år 2001.

Jag anser det vara självklart att Finland respekterar Ålands folkrättsliga ställning. Statsrådets redogörelse innehåller inga riktlinjer eller ställningstaganden som på något sätt skulle förändra den.

Republikens presidents uppgifter och maktbefogenheter förändrades i betydande grad genom den nya grundlag som trädde i kraft år 2000. Revideringen ändrade dock inte förhållandet mellan presidenten och landskapet Åland. I självstyrelselagen för Åland finns närmare bestämmelser om detta förhållande.

Med stöd av Finlands grundlag och självstyrelselagen för Åland har landskapet Åland en vidsträckt och stark egen behörighet, med vilken landskapet utövar lagstiftande och verkställande makt oberoende av Finlands riksdag och regering. Ålands lagting och Ålands landskapsregering och i riket riksdagen och statsrådet har karakteriserats som på sätt och vis parallella strukturer. Först republikens president som statsöverhuvud kombinerar dessa maktutövningssystem, som fungerar oberoende av varandra.

Republikens president har rätt att förordna att en landskapslag skall förfalla i sin helhet eller till någon viss del, om presidenten finner att lagtinget har överskridit sin lagstiftningsbehörighet eller att lagen rör rikets inre eller yttre säkerhet. Presidentens vetorätt är juridisk till sina grunder och garanterar således att självstyrelsen förverkligas enligt Finlands grundlag och Ålands grundläggande författningar. Grunderna för vetorätten, liksom också beslutsprocessen, respekterar självständigheten i landskapets politiska beslutsfattande så vidsträckt som möjligt.

Om republikens presidents behörighet och uppgifter har noggrant föreskrivits i lag. Utöver dessa inverkar också andra faktorer på skötseln av presidentuppdraget. Jag har under årens lopp bekantat mig med Åland och dess invånare. Jag värdesätter samarbetet och vill för egen del också i fortsättningen stöda landskapets utveckling och särdrag.

När Finland anslöt sig till Europeiska unionen tryggades Ålands ställning genom ett protokoll till anslutningsfördraget. Under medlemskapet i unionen har man från åländsk sida framfört oro och missnöje över att behörighet överförts till unionen och inflytande koncentrerats till rikets politiska organ.

I juni i år trädde en ändring av självstyrelselagen för Åland i kraft. Genom den förbättrades landskapets möjligheter att delta i beredningen av nationella ställningstaganden till beslut som fattas inom EU. Landskapets inflytande stärktes i frågor som enligt självstyrelselagen faller inom området för landskapets behörighet.

Enligt de nya bestämmelserna skall statsrådet se till att landskapets ståndpunkter så långt som möjligt blir beaktade när Finlands ställningstaganden utformas. Strävan bör vara att landskapets och rikets ståndpunkter i första hand samordnas. Om detta inte är möjligt skall Finlands representanter på begäran av landskapet delge även landskapets ståndpunkt när Finlands ståndpunkter presenteras i Europeiska unionens institutioner.

Jag är glad för att denna reform slutligen kunde godkännas och sättas i kraft. Förutom lagstiftningen måste också praxis för samverkan utvecklas. När riksdagens grundlagsutskott behandlade reformen av självstyrelselagen framförde den synpunkter på hur den nationella behandlingen av unionsärenden bör utvecklas. Det är viktigt att man i beredningen av de nationella ställningstagandena bedömer sakens betydelse även ur åländsk synvinkel och att man utreder landskapets ställningstaganden. Förutom att de politiska beslutsfattarnas synpunkter måste samordnas måste man se till att tjänstemännens dagliga samarbete fungerar.

Den fördjupade och utvidgade integrationen i Europa måste beaktas också på Åland och eventuellt också i självstyrelselagstiftningen. Fördraget om en grundlag för Europa och slutakten i samband med det undertecknades förra veckan. Målet är att till riksdagen och lagtinget överlämna en proposition om godkännande av fördraget under nästa år.

Landskapsregeringen har nu framställt önskemål om att självstyrelselagen bör ändras till följd av EU:s nya konstitutionella fördrag. Lantrådet och justitieministern kommer inom kort att träffas för att tillsätta en arbetsgrupp. Det är klart att vi måste se över gällande lagstiftning och behoven att ändra den – framför allt är det fråga om de nationella parlamentens ställning. Det är viktigt att Ålands lagting i tid får förhandsinformation i EU-frågor och att lagtinget kan delge Finlands riksdag sina synpunkter. Hur detta skall ske i praktiken och vilka lagändringar som eventuellt behövs bör arbetsgruppen undersöka närmare.

Ålands självstyrelse har reviderats under åren. Revideringarna har inneburit att självstyret har utvidgats genom att landskapets befogenhet har utökats. Den takt i vilken reformerna har gjorts och utökningen av självstyrelsen har kanske inte alltid motsvarat ålänningarnas förväntningar. Det är dock fråga om en process där det behövs samförstånd mellan både riket och ålänningarna.

Den gällande självstyrelselagen för Åland har ändrats fyra gånger sedan den trädde i kraft 1993. När lagen ändrades senast var beredningen lång och delvis besvärlig. Så behöver det inte alltid vara. – I samband med anslutningen till EU gick beredningen smidigt och de behövliga ändringarna kunde genomföras mycket snabbt.

Genom den senaste ändringen av självstyrelselagen infördes också ett klart och tydligt stadgande om att bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter, samt om frågor som enligt grundlagen eller självstyrelselagen i övrigt hör till området för lag, enbart kan utfärdas genom landskapslag. Denna bestämmelse betonar parlamentets, dvs. Ålands lagtings ställning som lagstiftare.

Ålands självstyrelse samt tryggandet av de språkliga rättigheterna för den svenskspråkiga befolkningen i landskapet och den svenskspråkiga kulturen är saker som vi internationellt sett kan vara stolta över. De förpliktar både rikets och landskapets invånare, och i synnerhet deras politiska beslutsfattare, till ett ansvarsfullt arbete vid utvecklandet av självstyrelsen.

Fram till de senaste åren har det i Finland funnits endast få utlänningar och invånare med utländsk bakgrund. Vi har våra traditionella nationella minoriteter, såsom de svenskspråkiga, samerna och romerna. Vi arbetar kontinuerligt för att stärka toleransen, men det räcker inte, utan var och en måste själv intressera sig för medmänniskornas kulturer, som berikar våra liv.

Det är viktigt att alla finländare känner sitt lands och Ålands historia, liksom också de faktorer som har lett till landskapets särställning och kulturella utveckling. Svenskans ställning i landskapet är i grunden en annan än i riket. Jag har själv uppmärksammat svenskans ställning och omsättandet av de språkliga rättigheterna i praktiken inom riket. Det faktum att svenskan blivit ett valfritt ämne i studentskrivningarna har inte ändrat på skyldigheten och rättigheten att lära sig språket.

Det är speciellt oroväckande om ett avvisande förhållningssätt till svenskan och den svenskspråkiga kulturen får fotfäste. En sådan utveckling skulle uppenbarligen inte kunna undgå att avspeglas både i språkkunskaperna och i umgänget mellan finskspråkiga och svenskspråkiga.

Man måste också se till att de finska läroanstalterna, inklusive högskolorna, lockar åländska studerande. Det är i vårt gemensamma intresse att så många ålänningar som möjligt lär sig agera också i det finska beslutsfattningssystemet. Samarbetet förutsätter både vilja och ömsesidigt kunnande.

Ärade talman och bästa ledamöter av lagtinget

Jag önskar er välgång i ert arbete för rikets och landskapets bästa samt förklarar härmed lagtingets arbetsår öppnat.