Tal av republikens president Tarja Halonen vid öppnandet av den 192:a försvarskursen 25.1.2010

Under de två senaste årtiondena har vår uppfattning om säkerhet och om hoten mot säkerheten förändrats betydligt. I dag uppfattas säkerheten allt tydligare som en bred helhet. Utöver militär beredskap innefattar den också beredskap inför olika störningar i vår gemensamma vardag, som bara kan hanteras genom samarbete mellan samhällets alla sektorer.

Med bakgrund i den nordiska samhällsmodellen är det en självklarhet för oss att samhället präglas av ömsesidigt beroende, och vi accepterar det ömsesidiga gemensamma ansvar som följer av detta. Både det ömsesidiga beroendet och det gemensamma ansvaret har ökat i takt med internationaliseringen. Det som händer på annat håll påverkar också vårt eget samhälles funktioner. Samtidigt binder våra internationella relationer och medlemskapet i olika organisationer oss till samarbete med andra länder. Det är både givande och krävande.

Att totalförsvar är utgångspunkten syns också vid försvarskurserna. Kursprogrammets omfång, och framför allt den breda kompetensen som kursdeltagarna representerar, visar att det är hela samhällets uppgift att klara av kriser och ha beredskap att hantera dem.

Finland är fortfarande ett tryggt land. Vi måste emellertid oupphörligt värna om vår säkerhet, med beaktande av såväl förändringarna här hemma som den globala utvecklingen. Säkerhet är något som berör oss alla, och för att garantera den behövs ett brett samarbete. Därför bör det råda ett så brett samförstånd som möjligt om hur säkerheten i Finland ska utvecklas.

I syfte att säkerställa denna konsensus - som också har varit föremål för kritik - har vi under årens lopp utvecklat olika mekanismer. Sedan 1995 har man i Finland utarbetat säkerhets- och försvarspolitiska redogörelser. Jag bär mitt eget ansvar i denna process genom att jag antingen som utrikesminister eller president har varit med om att utarbeta samtliga redogörelser.

I redogörelserna har man från första början utgått ifrån ett brett säkerhetsperspektiv. Den senaste redogörelsen blev klar i fjol. I den bedöms det att Finland inte kommer att utsättas för militär påtryckning eller bruk av militära maktmedel annat än i samband med en mer utbredd internationell konflikt. Finlands säkerhet byggs genom den egna utrikespolitiken, internationellt samarbete, nationell beredskap och ett trovärdigt försvar.

För ett trovärdigt försvar krävs det vilja att försvara det egna landet. Utgångspunkten är allmän värnplikt, effektiv utbildning, en väl uppbyggd truppstruktur och sådana vapensystem som behövs för att försvara hela landet. För att bygga upp och upprätthålla allt detta krävs ett mycket långsiktigt arbete.

Utvecklandet av den allmänna värnplikten togs i redogörelsen upp som ett mål för fortsatt arbete. I enlighet med detta har man tillsatt en utredningsgrupp med uppgift att utreda hur en väl fungerande värnplikt kan säkerställas samt vilka samhälleliga effekter värnplikten har.

Redan i samband med beredningen av redogörelsen framhöll jag hur viktigt det är att man vid sidan av utvecklandet av värnplikten också dryftar en motsvarande utveckling av civiltjänsten. Vardera tjänstgöringen har ju som mål att förbättra krisberedskapen i vårt samhälle. Jag hoppas på fördomsfrihet i dessa utredningar. Både de internationella och de nationella hotbilderna är av sådant slag att det kunde vara ändamålsenligt att exempelvis i det inledande skedet kombinera utbildningsperioderna, varefter de militära och civila tjänstgöringsperioderna skulle fortsätta separat.

Med utgångspunkt i den senaste säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen har man också tillsatt en kommitté med uppgift att på ett övergripande sätt utreda samhällets beredskap för olika störningar eller kriser. Dessutom tillämpas för närvarande TSVF, den nationella strategin för tryggande av samhällets vitala funktioner, som också ligger till grund för ett kommittéarbete.

* * *

Under kursens gång kommer ni att bekanta er med de hot som ingår i en bred syn på säkerhet. Till dessa hör förutom väpnade konflikter också bl.a. extrem fattigdom, terrorism, smittsamma sjukdomar, hot mot livsviktiga samhällsfunktioner såsom eldistribution och datanät samt naturkatastrofer. Det internationella samarbetet håller på att etableras som ett vedertaget sätt att hantera dessa hot - som exempelvis i samband med tsunamin i Sydostasien för fem år sedan eller jordbävningen i Haiti för två veckor sedan, för att nämna ett par av de största.

På längre sikt måste vi också ha beredskap för kriser som beror på klimatuppvärmningen och dess konsekvenser: stigande havsnivåer, allt mer frekventa stormar, torka, minskad matproduktion och hungersnöd. Vid klimatkonferensen i Köpenhamn i december ställde det internationella samfundet som mål att mildra klimatförändringens effekter. Tyvärr kunde man inte ännu enas om bördefördelningen. Det är oerhört viktigt att man får till stånd ett avtal. I alla händelser måste vi redan nu förbereda oss på en ökning av olika extrema fenomen som har samband med klimatförändringen, och på konsekvenserna av dem.

Utöver detta har man varit tvungen att omvärdera en av de traditionella hotbilderna inom militär säkerhet, nämligen mellanstatliga krig. Väpnade konflikter är allt oftare interna, men de kan likväl ha betydande regionala eller globala konsekvenser.

Att kriserna har blivit mer mångfasetterade än tidigare måste beaktas också i våra fredsbevarares utbildning. Utöver att soldaterna tvingas delta i avvärjandet av fientligheter måste de också bidra till att stödja krissamhällenas egna säkerhetssystem - i synnerhet genom utbildning - samt skydda civila.

När denna treenighet, detta ”hybridkrig”, tas som utgångspunkt bör vi i vår militära krishantering ha beredskap för olika uppgifter. Att Finland deltar i internationell krishantering innebär både att vi skapar säkerhet här hemma och att vi bär vårt internationella ansvar. Jag har själv många gånger tänkt - ibland också högt - att vi borde göra en ännu mer ingående utvärdering av vår egen kompetens innan vi sänder våra trupper till krisområden. Vi bör ha en klar uppfattning om vilka slags uppdrag just de finska soldaterna är bäst lämpade för.

Som helhet omfattar krishantering utöver rent militära uppdrag också olika slags uppgifter inom den civila krishanteringen, utvecklingssamarbete samt ett urval medel som kan användas för att bygga upp samhället på lång sikt. Det räcker inte att den internationella hjälpen täcker det akuta skedet i krisen. Hjälpen måste också inbegripa mångsidigt stöd för samhällsstrukturen. Jag är övertygad om att Finland har stor kompetens, och mycket att bidra med, i synnerhet när det gäller att förbättra kvinnors och flickors ställning.

Finska fredsbevarare deltar för närvarande i operationer under FN:s, EU:s och Natos ledning på västra Balkan, i Afghanistan och i Afrika. I många fall är våra partner i det praktiska fältarbetet de övriga nordiska länderna eller länder som deltar i Natos fredspartnerskapsprogram, exempelvis Irland.

Afghanistan är ett aktuellt exempel på hur såväl det internationella samfundet som Finland strävar efter ett tackla kriser på ett helhetsbetonat sätt. Vårt mål är inte enbart att öka antalet trupper, utan vid sidan av detta vill vi också öka de civila insatserna och utvecklingshjälpen i landet. Hur vi ska lyckas med detta är säkert en fråga som också ni kommer att få fundera över under denna kurs.

* * *

Såväl den nationella som den internationella politiken ska omfatta beredskap att lösa kriser. Ännu bättre vore det ändå om vi kunde förhindra att kriser uppstår. Ekonomin har stor betydelse för den övriga samhälleliga utvecklingen. Världen berörs fortfarande i högsta grad av den ekonomiska krisen. Den internationella utvecklingen tyder på att vi gör klokt i att göra en omvärdering av de centrala aktörerna. Världsekonomins kontinentalplattor är i rörelse. De asiatiska ländernas och i synnerhet Kinas betydelse har ökat till den grad att Kina redan betraktas som den viktigaste globala aktören vid sidan av USA.

Samtidigt har referensgrupperna inom den multilaterala verksamheten börjat omformas. G8-gruppen, som består av de åtta ledande industriländerna, har redan i praktiken ersatts av en bredare G20-grupp som också inbegriper de ledande utvecklingsländerna. Genom samarbete mellan de tjugo länderna har man bl.a. lyckats komma överens om åtgärder för att mildra effekterna av den globala ekonomiska krisen.

Det viktigaste ’G’:t ska emellertid G192 vara, d.v.s. Förenta Nationerna som är det centrala forumet för det multilaterala samarbetet. FN:s säkerhetsråd bär det primära ansvaret för frågor som gäller internationell fred och säkerhet.

Medlemskapet i Europeiska unionen stärker Finlands säkerhet, och Finland är starkt engagerat i unionens gemensamma mål. Samtidigt bör vi sörja för att våra intressen beaktas i unionens beslutsfattande. När nu Lissabonfördraget har trätt i kraft har unionen möjlighet att i väsentlig grad stärka sin roll som internationell aktör, även om utrikes- och säkerhetspolitiken - i motsats till exempelvis handelspolitiken - också i det nya fördraget fortfarande drivs mellan regeringar.

Att stärka det regionala samarbetet hör till såväl EU:s som Finlands egna mål. Ett av den finska utrikes¬politikens självklara prioritetsområden är att främja stabilitet i Nordeuropa. I vår politik betonar vi vikten av såväl det nordiska samarbetet som samarbetet med Ryssland och de baltiska länderna. "God grannsämja" är fortfarande två viktiga ord i Finlands utrikespolitik.

Vare sig det rör sig om politiska utmaningar eller exempelvis utmaningar som hänför sig till miljöskyddet i Östersjön är det viktigt att vi möter de gemensamma utmaningarna genom samarbete alla länder emellan. Nästa månad hålls ett toppmöte för Östersjöområdet i Helsingfors. Vid mötet förväntas kuststaterna och de sammanslutningar och företag som är verksamma i dem göra åtaganden för att rädda vår gemensamma marina miljö.

Stabiliteten och säkerheten i Finlands närområden och hela Östersjön håller på att utvecklas i en positiv riktning. Alla länder i Nordeuropa samarbetar, både bilateralt och i multilaterala fora såsom OSSE, Europarådet, EU och NATO-Rysslandsrådet.

Rysslands säkerhetsinitiativ, som syftar till att få till stånd ett juridiskt bindande säkerhetsavtal för Europa, dryftas som bäst inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. Finland är öppet för förslag som bidrar till att stärka säkerheten inom hela OSSE-området och till att främja demokratin och förverkligandet av de mänskliga rättigheterna och rättsstaten.

Som en följd av klimatförändringen förväntas situationen i de arktiska områdena utvecklas i en ny och intressant riktning som kan få både ekonomiska och säkerhetspolitiska konsekvenser. Utnyttjandet av olje- och gastillgångarna i området samt öppnandet av nya transportleder erbjuder möjligheter till ökat samarbete. Konkurrensen om naturtillgångarna kan emellertid också leda till konflikter. Det är viktigt att också Finland i riktlinjerna för sin politik i de arktiska områdena betonar vikten av samarbete mellan samtliga länder i området.

* * *

Denna vinter ordnas många evenemang där man minns vinterkrigets slut för 70 år sedan. Det är viktigt att känna till och minnas historien. Också då var nationens enhet en avgörande faktor.

Även i dagens globaliserade värld är ömsesidigt förtroende och vilja att samverka faktorer som skapar säkerhet. De byggs lättast upp i fredstid. Demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstaten samt ekonomisk stabilitet och social rättvisa skapar den grund som hjälper oss att klara oss igenom undantagsförhållanden.

Jag önskar er en intressant och givande kurs och hoppas att ni knyter många nya bekantskaper.