Hälsningstal hållet av republikens president Tarja Halonen vid Finlands Dövas Förbund rf:s 100-årsjubileum 2.10.2005

(med reservation för ändringar)

Den döve bildhuggaren Albert Tallroth, som grundade Finlands Dövas Förbund, var en man långt före sin tid. En kungstanke för Tallroth var att ”de döva skall hjälpa sig själva och inte vänta sig att få allt färdigt serverat av de hörande". Det moderna medborgarsamhället utgår också från att det vid sidan av den i sig nog så viktiga statliga och kommunala representativa demokratin behövs direkt deltagande av medborgarna själva för sitt eget och sina medmänniskors väl. Grunden för en genuin, levande och utvecklingsduglig demokrati läggs när människan själv motiveras till handling.

Detta kan låta som en självklarhet, men ser man närmare på samhällets olika minoriteters historia är det en helt annan bild som framträder. I enlighet med en grundläggande regel för demokrati - jämlikhet - är det i sista hand majoriteten som bestämmer, och majoriteten bär också ansvaret för deras väl som blir i minoritet. Därutöver har man på alla områden varit tvungen att fästa särskild uppmärksamhet vid att trygga minoriteternas ställning. Demokratin, de mänskliga rättigheterna och rättstaten är intimt sammankopplade.

Alla människor behöver i något skede av sitt liv vård och omsorg. Detta är en av det moderna välfärdssamhällets principer. Frågeställningarna handlar inte bara om den mycket omtalade resursfördelningen, utan respekten för de mänskliga rättigheterna och jämlikhetsfrågor måste också beaktas. Det blir väldigt lätt så, att vården och omsorgen också utgör ett försök att kontrollera eller omyndigförklara förmånstagaren.

Teckenspråkiga dövas möjligheter att delta i samhället är ett klassiskt exempel på minoritetsrättigheternas utveckling. De teckenspråkigas ställning har varierat mycket, just beroende på teckenspråkets status i samhället. Strax efter att Finlands Dövas Förbund grundats började man hos oss liksom i de övriga europeiska länderna anse att teckenspråket var skadligt, bl.a. för att det uppmuntrade de döva till samverkan sinsemellan. Under flera årtionden var det förbjudet att använda teckenspråk i undervisningen av döva barn. Efter andra världskriget förbättrades teckenspråkets ställning så småningom när det samhälleliga klimatet i fråga om minoriteter förmildrades. Det var dock först under 1960-talet som man inom ramen för människorättsaktivismen och ett mer liberalt samhälleligt klimat överlag samt aktivismen bland de döva och teckenspråksforskningen började ställa krav på att teckenspråket skulle ges legitimitet i samhället. Härifrån var steget dock ännu långt till den nuvarande grundlagen.

Samhället har definierat de döva som svårt handikappade. Detta anger en skillnad mellan majoriteten och minoriteten och anger också att det kan vara svårt för minoriteten att klara sig i ett samhälle som är planerat med tanke på majoritetens behov. De dövas utveckling från att ha kallats dövstumma till att ha en teckenspråkig identitet har tagit mer än 100 år. Vi ser alltså hur svårt det varit att förstå och förverkliga minoritetsrättigheter.

Ni har berättat att hela processen och den identitetsdebatt som förts alltid haft samband med språket. De döva har insett att teckenspråket och språkliga rättigheter är förutsättningar för att de döva skall kunna utvecklas, växa och delta i samhället som likvärdiga medborgare. Utan teckenspråket kan varken de mänskliga rättigheterna, de grundläggande fri- och rättigheterna eller några andra rättigheter tillgodoses för de dövas vidkommande. Nu tryggas vars och ens rätt att använda sitt eget språk som en grundläggande fri- och rättighet i Finlands grundlag.

De döva hade själva rätt. Teckenspråkets förbättrade ställning under de tre senaste årtiondena har klart ökat de dövas möjlighet till deltagande och gett dem bättre tillgång till samhällelig service och information. Fortfarande har dock inte de språkliga rättigheterna på långt när förverkligats i den omfattning som förutsätts i grundrättigheterna. Ändå läggs grunden för individens intellektuella utveckling och bildning i samband med undervisningen på det egna språket. Via det egna språket och den egna kulturen kan individen växa till mångspråkighet och lära sig förstå och värdesätta andra kulturer. Jag hoppas ni har entusiasm och djärvhet att göra detta.

Utvecklingen i vårt eget land och på andra håll i världen påverkar såväl de teckenspråkigas som övriga medborgares liv. Den moderna informationsteknologin har inneburit genomgripande förändringar i fråga om de dövas kommunikationskultur, inlärning, deltagande, språkbruk och möjligheter till växelverkan med andra. Utvecklingen inom teknologin har raserat det ena kommunikationshindret efter det andra och skapat nya former för växelverkan och också nya nätverk för globalt informationsutbyte. Låt oss tillsammans se till att jämlikheten i dess olika former stärks genom denna utveckling, både hos oss och på andra håll i världen.

* * *

Jag vill lyckönska Finlands Dövas Förbund för dess internationella verksamhet. Denna verksamhet är omfattande, med kontakter inte bara till närområdena utan också till de mest fjärran länder. Förbundet har stött Dövas Världsförbunds verksamhet och har i snart 20 års tid bedrivit utvecklingssamarbete. I detta arbete är det viktigt att fästa uppmärksamhet vid rådande missförhållanden och att kunna stå till tjänst med både den information och det kunnande som krävs för att få till stånd en förbättring. Lika viktigt är det att visa att ett bättre liv är möjligt i praktiken och att berätta om framgångar som kan inspirera andra.

Jag vill också framföra mina lyckönskningar med anledning av Dövas Världsförbunds konferens, vilken avslutades igår. Under konferensen dryftades olika sätt att få de mänskliga rättigheterna att förverkligas bättre och i större omfattning. Det är ytterst viktigt att man fäster uppmärksamhet både vid att få till stånd tidsenliga nationella och internationella avtal och vid att avtalen följs. Jag hoppas att också ni i ert arbete särskilt beaktar kvinnornas, de ungas och barnens behov.

Till sist vill jag för såväl statsmaktens som mina egen del framföra mina varmaste lyckönskningar till den ärevördiga 100-åringen och önskar förbundet krafter i vardagens arbete. Låt mig här citera författarinnan Maria Jotuni, som var verksam vid den tid då ert förbund grundades: "Den som inte tror på en bättre värld får heller aldrig se en sådan födas".