Ärade ambassadörer, bästa åhörare,
för jämt hundra år sedan, sensommaren 2014, hade Europa plötsligt dragits in i ett storkrig. Diplomatin kunde inte förebygga kriget. Den kunde inte heller stoppa den krisspiral som snabbt förvärrades. Efter övermodet kom förödelsen. Ett världskrig var inte ens nog.
Denna historiska händelseserie är bra att hålla i minnet när vi i dag diskuterar världen omkring oss och Finlands utrikespolitik. De gamla frågorna inom säkerhetspolitiken, de yttersta frågorna, har inte försvunnit någonstans. Krisen i Ukraina är en våldsam påminnelse om att säkerhet – ens för en hel nation – inte är något självklart eller en förvärvad rättighet. Inte ens i Europa.
Det brinner i öst, hit färdas röken, diktade Yrjö Jylhä år 1938, tydande tidens tecken. Röken från eld kommer nu från östra Ukraina. Konflikten är regional, men den påverkar hela Europa och även den internationella politiken överlag. Den påverkar även oss.
Orsakerna till och följderna av de händelser som har lett till denna kris kommer att redas ut ännu länge. Det viktigaste just nu är att hindra att elden sprider sig och att släcka den. Och därefter, på längre sikt, att bygga upp säkerheten på nytt. Om någon funderar på vilket alternativet är till denna utvecklingsgång, så finns det goda skäl till att fundera.
Finlands ståndpunkt i fråga om händelserna i Ukraina har varit klar ända från krisens början. Vi fördömer kränkningarna av Ukrainas territoriella integritet och suveränitet. Vi har varit med om att ställa EU:s sanktioner för att påverka Ryssland. Vi kan inte jäva oss från ansvaret i fråga om vilka principer som tillämpas när man löser konflikter i Europa. Och vi kan inte nöja oss med att i praktiken skydda våra egna intressen när man bryter mot våra gemensamma värderingar.
Vi representerar väst och den västliga värdegrunden. Men vår utrikespolitik kan inte endast bygga på ståndpunkter och principer som meddelas i olika riktningar. Det är också skäl att överväga vad vi vill och kan göra i praktiken. Och sedan också försöka göra det.
Jag anser det klart att det finns ett behov av att upprätthålla en dialog mellan de olika aktörerna. Det är inget annat än diplomati. Och diplomati är nödvändigt om man vill förstå de olika parternas synpunkter och handlingar mitt under krisen. Det är också nödvändigt om man tänker ta steg mot en fredlig lösning. Detta var utgångspunkten för min resa till Ryssland och Ukraina för två veckor sedan. Självfallet har vi inte gjort eller gör detta arbete ensamma, utan som en del av en helhet. Vår verksamhet stöder mer omfattande internationella strävanden att lösa konflikten.
Vi fick en närmare uppfattning om Rysslands och Ukrainas ståndpunkter och tänkande. Det finns en viss grund för en lindring av krisen, men detta garanterar ännu ingenting. Inte ens det att situationen inte ytterligare kan förvärras. Processen är mycket sårbar, något som också den senaste tidens händelser visar. Men när en officiell dialog nu etableras, såsom för en dryg vecka sen i Berlin och i dag i Minsk, har åtminstone vissa steg framåt tagits. Situationen bör ändå bedömas på nytt efter mötet i Minsk.
Det är viktigt att inse att krisen i Ukraina inte kan lösgöras från ett större sammanhang. Med detta avser jag relationen mellan Ryssland och väst. Också denna relation har dragits in i en spiral av misstroende och motsatsförhållande. Konflikten i Ukraina är både orsaken till och följden av denna större kris. Utmaningen för diplomatin är därför större nu, större än endast i fråga om Ukraina. Och det räcker inte att man endast talar i konkreta ordalag, utan även principiella frågor måste tas upp. Lösandet av konflikten är därför en svår process också för EU.
Allt sedan mars har vi fått höra många slags bedömningar och gissningar om Rysslands tillvägagångssätt och planer. En del har också hunnit dra slutsatser och i en säker ton gett snabba rekommendationer om åtgärder.
Jag bedömer dock att detta endast är början till en allvarligare internationell diskussion om den klyfta som uppstått mellan väst och Ryssland. Hur krisen i Ukraina utvecklas i fortsättningen är ännu okänt. Det behövs en djup bedömning, också en självkritisk sådan. Vi bör också lyssna på de röster som varnar för att tvärt störta in i ett nytt kallt krig, utan att titta åt sidan och utan att stanna upp för att tänka. Man trillar ju nog snabbt ner i gropen, men att komma upp är sedan en helt annan sak.
Verkningarna av krisen i Ukraina sträcker sig till Finland framför allt genom denna större bild, motsättningen mellan Ryssland och EU och den säkerhetspolitiska osäkerheten. Svaret måste därför också vara mer övergripande. Som EU-medlemmar bör vi framför allt sträva efter att unionen ska kunna handla mer övergripande både när det gäller att lösa krisen och för att förhindra mer genomgripande konsekvenser.
Inget militärt hot riktas mot Finland. Situationen i våra närområden är stabil. Finland är emellertid inget säkerhetsvakuum. Vi har inte ens råd att bli ett sådant. Detta sörjer vi för såväl nationellt som internationellt.
Konflikten i Ukraina har i många länder väckt oro och diskussion om den egna försvarspolitikens tillräcklighet. Det största trycket riktas utan tvivel på de länder som inte har sett till sitt eget försvar. Finland hör inte till dessa länder. Vi har ju aldrig uteslutit möjligheten att militära maktmedel används i Europa. Vi har därför velat upprätthålla ett trovärdigt nationellt försvar, och vi har inte satt tyngdpunkten på krishantering.
Vi måste även i fortsättningen sörja för ett trovärdigt försvar. Försvarsmakten har genomfört betydande besparings- och effektiviseringsbeslut. Nu har vi emellertid redan nått en punkt där mindre inte kan vara mer. Därför är det skäl att i fortsättningen öka försvarets resurser, så att både nödvändiga tilläggsbehov och hot på längre sikt kan täckas.
Det är inte bara en fråga om pengar. I och med hybridkriget har krigsföringens former delvis blivit helt nya. Gränsen mellan egentligt krig och annan kraftpåverkan blir mer diffus. Cyber- och informationskrigets metoder får allt större vikt. Man kanske för krig, men befinner sig nödvändigtvis inte i krig. Samtidigt håller konflikternas snabbhet att nå nya dimensioner, såsom vi såg på Krim.
Detta ställer en beredskap som grundar sig på traditionella hotbilder inför nytt tryck. Tack vare ett handlingssätt som betonar en stark övergripande säkerhet och ett nära samarbete mellan de olika myndigheterna är Finlands utgångspunkter inte alldeles dåliga i detta. Men även hos oss är man tvungen att noggrannt och kontinuerligt bedöma försvaret både i fråga om kapacitet och beredskap.
Det är förståeligt att man, när Europas säkerhetspolitiska stabilitet rubbas, i Finland också diskuterar militärt samarbete och militär allians. Denna diskussion är på sin plats och en sådan förde vi också under Gullranda-diskussionerna i somras.
Redan för ett år sedan konstaterade jag för er att Finlands försvar inte kan läggas ut på entreprenad. Om man inte själv vill bära sitt ansvar hittar man knappast heller några andra frivilliga för att bära det. Å andra sidan finns det inte heller någon trovärdig modell för ett ”eremitförsvar”. Redan den moderna tekniken dikterar detta. Det internationella samarbetet och byggandet av ett nätverk som stöder detta är en naturlig modell för moderna försvarslösningar.
Vi har tillsammans med statsrådet beslutat utarbeta en helhetsöversikt över det säkerhetspolitiska samarbetet. I den kommer olika samarbetsalternativ att bedömas ingående, t.ex. EU:s säkerhets- och försvarspolitik, Nato, det nordiska försvarssamarbetet Nordefco och bilateralt partnerskap exempelvis med Sveriga och Förenta staterna. I översikten bedöms vårt samarbetsnätverk ur ett bredare perspektiv.
Det handlar således inte om någon särskild Nato-utredning. Vårt Nato-samarbete utvecklas oberoende av detta. Vi håller tillsammans med Sverige på att uppdatera vårt Nato-partnerskap mer anpassat till den nya tiden. Förhoppningsvis bekräftas detta vid Natos toppmöte i Wales nästa vecka. Även Nato själv lever i en tid av klara förändringstryck, där vikten av det egna territoriets försvar ökar. I översikten kan man i sinom tid bedöma i vilken riktning organisationen utvecklas.
Möjligheten till en militär allians genom ett medlemskap i Nato kvarstår även i fortsättningen som ett alternativ i vår säkerhetspolitik. I diskussionen om detta är det skäl att försöka komma ihåg helhetsbilden, också den som den stränga läromästaren dvs. historien, ger om säkerhetspolitikens och särskilt stormaktspolitikens djupare strömningar. Frågan om ett Natomedlemskap kan inte endast bedömas genom att lista plus och minus, som vid kalkylering. Man ska inte heller endast se till juridiken och reglerna, för inte är ju Nato någon tingsrätt.
Europeiska unionens säkerhets- och försvarspolitik har inte utvecklats som vi önskat. Det finns många skäl till detta. Men hoppet lever ännu. Det finns ett politiskt åtagande. Det finns bestämmelser om ömsesidigt bistånd och solidaritet. Satsningarna inom de närmaste åren hänför sig till krishantering, prestationsförmåga och ett stärkande av försvarsmaterielssamarbetet. Denna grund har i synnerhet vi, inte något skäl att förringa. Snarare bör vi efterlysa ett nytt samarbete och vara med och bygga det.
På lång sikt ser jag det som en självklarhet att Europa måste se sig för på ett helt annat sätt än hittills när det gäller säkerhetsfrågor. Trycket till detta växer. Redan av den orsaken att det också brinner i unionens södra grannskap, inte endast i det östra. Proportionerna av den turbulens som följde på den arabiska våren i Nordafrika och Mellanöstern och dess verkningar på Europa känner vi ännu inte till. De blir åtminstone inte mindre än i Ukraina, snarare tvärtom, såsom utrikesministern visst konstaterade här i går. Europa tampas således med en svår utmaning, som oron för den inre säkerheten ytterligare accentuerar. Svaret på detta måste vara ett närmare samarbete och större satsningar.
Bästa vänner, Finlands utrikesförvaltning – vi alla – arbetar och verkar i en tid som skiljer sig från den som vi redan hann vänja oss vid. Jag har fått erfara att ni har svarat på utmaningarna på ett återhållsamt, uppoffrande och effektivt sätt. En särskild ära tillkommer alla de anställda vid utrikesförvaltningen som i svåra situationer och under hårt tryck har orkat och klarat sig fint.
Tack!