I Gullranda-diskussionerna frågades det vart EU är på väg 

Foto: Juhani Kandell/Republikens presidents kansli

Foto: Juhani Kandell/Republikens presidents kansli

Europeiska unionens framtid och trovärdighet väckte livlig debatt bland paneldeltagarna under förmiddagens andra diskussion.

Elina Ravantti, chef för Rundradions utrikesredaktion och diskussionsledare, bad paneldeltagarna bedöma hur man om tjugo år, år 2036, kommer att minnas det nuvarande EU.

Enligt Teija Tiilikainen, direktör för Utrikespolitiska institutet, har EU:s utveckling hittills styrts av en stark strävan till integration, men man har inte klarat av att komma överens om bördefördelningen. ”Den ömsesidiga solidariteten är en fråga som aldrig har lösts.”

Enligt Tiilikainen kommer unionen också i fortsättningen att snubbla på solidaritetsfrågan, om man inte kan få till stånd en bred politisk sämja i saken. ”Ekonomi- och finanskrisen samt flyktingkrisen skulle kräva en definition på vad som avses med solidaritet mellan alla medlemsländer.”

Nationalistiska tongångar med i diskussionen

Enligt Markku Jokisipilä, direktör för Centret för riksdagsforskning vid Åbo universitet, är EU:s ödesfråga unionens förmåga att förnya systemet och välja de viktigaste områdena där man vill fördjupa samarbetet.

”EU har gjort sig till en onödigt enkel måltavla för kritikerna. EU-länderna måste på nytt överväga sitt förhållande till nationalismen. På toppen av EU måste det finnas en vilja att erkänna att den nationella horisonten existerar”, sa Jokisipilä och uppmanade EU-eliten till en konstruktiv diskussion med de nationalistiska parterna. 

Centerns europaparlamentariker Paavo Väyrynen bedömde att den sannolika framtida utvecklingen för EU är splittring i stället för ett tätare samarbete. ”Den federalistiska ideologin har lett in EU i en återvändsgränd. Den snabba utvidgningen av EU år 2004 ledde till en djup konflikt, när EU-samarbetet samtidigt fördjupades, men endast i fråga om vissa områden och länder.”

Samlingspartiets riksdagsledamot Kai Mykkänen bedömde att det slutligen är den ekonomiska utvecklingen som avgör hurdan unionen är om tjugo år.

”I Europa finns det vinnare och förlorare i den globala ekonomin. Det återstår att se hur de olika EU-länderna lyckas förnya välfärdsstaten.”

Tiilikainen betonade att EU:s trovärdighetsproblem delvis är en myt, även om kritikernas syn, att unionen är handlingsförlamad, har framhävts under flyktingkrisens tid. ”Enligt opinionsmätningarna åtnjuter flera EU-institutioner ett högre förtroende än de nationella institutionerna i flera medlemsländer”, påminde Tiilikainen.

Migrationen förändrar EU

Publiken var intresserad av att höra hur flyktingkrisen påverkar EU:s framtid och om de nordiska länderna har en gemensam modell för hur situationen med asylsökande ska hanteras. 

”Humanismens gräddklick har i ett enda slag strukits av EU i och med flyktingkrisen. Man bör notera att de skärpta tongångarna också påverkar diskussionen om EU-ländernas medborgares migration”, bedömde Mykkänen.

Paneldeltagarna dryftade också en gemensam nordisk modell vid hanteringen av migrationen och integrationen. Vid diskussionen frågades det också vad man borde göra med sådana migranter som inte får asyl men som inte heller vill åka tillbaka till sina ursprungsländer.

Utmanande vid hanteringen av migrationen var den snabba förändringen av situationen, som de stela EU-institutionerna inte kunde reagera snabbt på: ”Den akuta krisen hanterades och riktlinjerna för en långsiktig politik drogs upp. Det är utmanande”, konstaterade Jokisipilä.