Foto: Juhani Kandell/Republikens presidents kansli
Det är en glädje att se er alla här i kväll. Situationen är bekant, denna middag är ju en årlig tradition. Men traditioner, precis som gemenskaper och institutioner, lever i tiden. De är lika starka som de delfaktorer de består av.
Bland oss finns igen många nya ambassadörer som har anslutit sig till den diplomatiska kåren under det senaste året. En del av er överlämnade sitt kreditbrev så nyligen som i går. Jag vill önska er och era familjer varmt välkomna till Helsingfors. Jag hoppas att ni blir aktiva medlemmar av vår gemenskap.
Den här tiden av året vaknar Finland till liv. Ljuset övervinner mörkret. Våren tar över efter den långa vintern. Vi kan lita på att naturen tar hand om skiftet. Årstiderna byts. Tiden gör sitt och allt vi behöver göra är att vänta. Då det gäller internationella relationer har vi däremot inte lyxen att bara kunna vänta på att säsongerna byts. Mörkret skingras inte av sig självt. Om vi vill påverka händelseförloppet måste vi skrida till verket. Vår gemensamma uppgift – som medlemmar av det internationella samfundet – är att säkerställa att ljuset övervinner mörkret.
När vi tittar på världen 2018 ser vi att det finns gott om jobb att ta itu med. Det finns gott om mörker. Det förödande kriget i Syrien är ett särskilt skakande exempel på det. Allt det mänskliga lidande som kriget har orsakat är outhärdligt. Så småningom har det också börjat gå upp för oss hur stor fara kriget utgör för internationell fred och säkerhet. Om krisen utvidgas kan den leda till okontrollerbara och oförutsägbara globala följder. Det är vårt gemensamma ansvar att hitta en lösning på krisen.
I Finland firade vi i fjol vår hundraåriga självständighet, men under de första månaderna av detta år har vi erinrat oss den dystraste perioden i vår historia. Det har inte varit lätt att återuppliva minnet av de blodiga händelserna under inbördeskriget 1918. Men jag är stolt över att vi som nation har lyckats göra det. Det vittnar om den samhörighet och resiliens som har gjort Finland till det land det är i dag.
En genomgång av minnena av inbördeskriget har i själva verket hjälpt oss att begrunda även händelserna efter 1918. Med en så ohygglig utgångspunkt är det förvånande hur snabbt finländarna tillsammans har lyckats finna en väg framåt och överkomma oenigheterna. Våra institutioner som bygger på demokrati och rättsstatsprincipen hade en viktig roll i återhämtningen. Institutionerna kunde dock ge utnyttjas som stöd endast tack vare att finländarna åter hade börjat se sig själva som medlemmar av samma gemenskap.
Våra erfarenheter av Finland efter 1918 stärker min tilltro till att det internationella samfundet under de kommande åren har positiva möjligheter. Att ta fasta på dem kräver dock aktiva åtgärder. Önsketänkande hjälper oss inte långt på traven. Vi måste kalla saker vid deras rätta namn och erkänna det faktum att det internationella samfundet för tillfället inte befinner sig i gott skick. Oförmågan att uppnå gemensamma lösningar är påtaglig. Detta gäller såväl Förenta nationernas säkerhetsråd som andra institutioner som bildar den internationella ordningen sådan vi känner den. Det vore dock ett misstag att endast skylla på institutionerna för dagsläget. Det är vår uppgift som medlemmar av dessa institutioner att få dem att fungera. Och de kan fungera endast om vi börjar se oss själva som en gemenskap där samarbetet ger alla något.
Det finns ingen genväg till känslan av gemenskap. För att bygga upp den behöver vi en dialog. Och dialogen kan inte begränsas enbart till dem som redan från förut är av samma åsikt. En diskussion betyder inte att man godkänner motpartens åsikter i alla frågor. Men den kan bidra till att finna gemensamma intressen bland motsättningarna. Det gäller att ta vara på chansen till dialog i stället för att undvika samtal. Små, praktiska steg kan vara effektivare än stora gester.
Finland arbetar beslutsamt för att öka dialogen såväl i bilaterala relationer som i multilaterala organisationer. För närvarande vill vi särskilt ta vara på vår ställning som ordförande i Arktiska rådet. Det pragmatiska samarbetet i den arktiska regionen har tills vidare undgått de negativa effekterna av det skärpta internationella klimatet. Så bör det vara även framöver. Det är bättre för oss alla om Arktis inte blir ett område för motsättningar.
Kanske vi rentav kunde vara lite mer ambitiösa. Varför skulle vi inte kunna vända på utvecklingen och sprida det internationella samfundet ett budskap om det positiva klimatet i det arktiska samarbetet? Detta kunde lysa upp världen på samma sätt som norrskenen lyser upp himlen i Lappland.
I denna anda vill jag avsluta och höja en skål för dialog och känslan av gemenskap. Jag hoppas kunna räkna med er när vi under de närmaste åren tillsammans efterstävar en ljusare framtid.