Ärade generalguvernör, ärade rektor, mina damer och herrar
Våra två nordiska nationer, Kanada och Finland, är mycket engagerade i Arktis. Skyddet av dess unika miljö och dess befolknings välbefinnande ligger oss varmt om hjärtat.
Att vi träffas här i Rovaniemi är ett tecken på stadens betydelse för våra gemensamma arktiska strävanden. När det gäller miljösamarbetet i Arktis banade Rovaniemiprocessen i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet väg för inrättandet av Arktiska rådet i Ottawa 1996. När det gäller vetenskapligt samarbete spelar Lapplands universitet, som vi många gånger har hört, en central samordnande roll bland arktiska universitet och forskningsinstitutioner.
Detta är en bra grund för det som vi har framför oss. Det finns nämligen ett akut behov av fler gemensamma insatser. För att ta itu med de största globala utmaningarna vi står inför, klimatförändringarna och förlusten av biologisk mångfald, krävs ett allt närmare samarbete mellan våra beslutsfattare och forskare.
Vi vet alla sedan länge att Arktis är det område där klimatförändringarna är mest omedelbara och mest dramatiska. De senaste vetenskapliga rönen understryker ytterligare det faktum att detta område står i centrum för klimatnödläget. Förra året bekräftade den amerikanska administrationen att de sju varmaste åren i Arktis sedan 1900 har varit de sju senaste åren.
Liksom många andra har jag vant mig vid att säga att Arktis värms upp minst dubbelt så snabbt som resten av världen. Men de senaste studierna av en grupp finländska klimatforskare tyder på att den rätta faktorn faktiskt ligger närmare fyra. I sin artikel i Nature framhåller de att sedan 1979 har Arktis värmts upp nästan fyra gånger snabbare än jordklotet över lag.
* * *
I den diskussion som följer härnäst kommer vi att få höra mer från experter om hur allt detta redan påverkar naturen och människorna i Arktis. Det är oerhört viktigt att grundligt analysera den nuvarande situationen. Men jag hoppas att vi också kan fokusera på framtiden och söka vägar framåt.
Klimatförändringarna utmanar den rika biologiska mångfalden i Arktis på oförutsedda sätt. Hela arter sprider sig norrut och försöker anpassa sig i en takt som är alldeles för snabb för evolutionen. Den goda nyheten är att internationella mål och EU:s mål för biologisk mångfald innebär en allt starkare skyldighet för länder att skydda de arktiska ekosystemen. I detta avseende vill jag gratulera Kanada till den mycket lyckade FN-konferensen om biologisk mångfald i Montreal i slutet av förra året.
När vi talar om att begränsa klimatförändringarna är det naturligtvis fortfarande nödvändigt att minska utsläppen. Samtidigt bör vi ägna mer uppmärksamhet åt att uppnå negativa utsläpp. Att arbeta med våra kolsänkor, särskilt våra skogar, på ett hållbart sätt är en del av ekvationen. Den tekniska utvecklingen för innovativa lösningar för att avskilja och lagra koldioxid är också intressant. Här skulle den finska och kanadensiska forskningen och våra näringsliv kunna arbeta ännu närmare tillsammans.
Som ett indirekt resultat av Rysslands anfallskrig har projekt för grön övergång i de nordliga regionerna tagit fart. Dessa projekt kan skapa välbehövliga möjligheter, arbetstillfällen och välfärd. De påfrestningar de innebär för naturen, naturresurserna och ursprungsbefolkningar måste naturligtvis bedömas noggrant. Slutsatsen är att om vi gör detta på rätt sätt kan Arktis bli en region med en konkurrensfördel för att testa ny teknik och nya lösningar.
Vi kommer snart att få höra mer om ursprungsbefolkningens nyckelroll i regionen. Låt mig tillägga att Finlands nya klimatlag innehåller bestämmelser om ett samiskt klimatråd. Detta organ, som är ett av de första i sitt slag i världen, har till uppgift att ta fram kunskapsunderlag och stödja beredningen av nationell klimatpolitik med utgångspunkt i främjandet av ursprungsbefolkningens kultur.
* * *
Jag har ofta sagt att förlorar vi Arktis, förlorar vi världen. Våra mål för klimatet och biologisk mångfald är med rätta ambitiösa. Vi har ingen tid att förlora. Målen måste omsättas i handling – inte i morgon, inte nästa år, inte efter nästa valperiod. Det måste ske nu.
Jag kan inte tänka mig bättre partner än Finland och Kanada för att kavla upp ärmarna och börja arbeta tillsammans med detta. Tidigare i veckan lärde generalguvernören mig ett viktigt ord på sitt modersmål inuktitut: ”ajuinnata”. Det tycks vara mycket likt det finska ordet ”sisu”. Det står för beslutsamhet, att aldrig ge upp. Det är precis vad vi behöver för att rädda Arktis och för att rädda världen. Att aldrig ge upp.