Republikens president Sauli Niinistös nyårstal 1.1.2016

Medborgare,

Jag vill börja med de goda nyheterna, eftersom det är svårare att se dem.  Under året som gick har i synnerhet två bilder fastnat i minnet. Den ena uttrycker glädje  över klimatavtalet i Paris, den andra visar  presidenterna Obama och Putin  när de huvud mot huvud överlägger om en lösning i Syrien.

Bilderna medför ännu ingen lösning vad gäller våra gemensamma fiender, klimatförändringen eller terrorismen, men de är bättre än vad vi kunde föreställa oss.

Många tänker säkert annorlunda och tycker att år 2015 bara har fört med sig en massa bekymmer. Det är sant, att bekymren har blivit synliga, men är det så  att roten till det onda och dåliga finns längre tillbaka i tiden, och att fördämningarna nu bara lossar? Så att vi nu ofrånkomligt ser det som varit dolt eller som vi inte har sett tidigare.

Ur denna synvinkel talar jag i dag om immigration, säkerhet och ekonomi.

Medborgare,

Migrationen överraskade Europa trots att vi redan i åratal hade kunnat följa den väldiga strömmen av människor som tagit sig över Medelhavet. Flyktingskapets karaktär har också förändrats: man lämnar också andra platser än sådana där nödsituation råder. Flyktingskap och folkvandring går nu hand i hand med riktning mot Europa.

I Finland har vi mött sådant som vi aldrig upplevt förr.  Under ett halvt år har över 30 000 flyktingar kommit hit och flyktingströmmen bara fortsätter. En del flyr undan nöd, andra söker något bättre; båda motiven är naturliga och mänskliga. Bakom migrationen finns också utnyttjande, till och med som maktpolitiskt redskap.

En oändlig mängd människor vill komma från olika håll i världen, men vår förmåga att ta hand om dem är begränsad. Jag tror att Sveriges statsminister Löfven sade det väsentliga när han beskrev det som att ”vi har varit naiva”. Sverige har också, på samma sätt som många andra länder, stramat åt sin invandringspolitik. Jag har uppfattat Finlands regerings lösningar så, att vi vill trygga resurserna för att kunna hjälpa dem som lider den största nöden. Då räcker hjälpen endast för dem som kommer för att de är jagade.

Det har uppstått problem också hos oss.

Själv är jag en jurist av den gamla skolan, från en tid då en bensinbomb mot en byggnad där människor kunde befinna sig, enligt lagen rubricerades som mordbrand, och det är det fortfarande för mig. Ett grovt brott. På samma sätt som förföljelse av flyktingar eller hetsande till hat är det. För mycket sådant har skett.

Inte heller har alla som kommer goda avsikter. Vissa har terroristbakgrund och andra gör annat illa. Ett fåtal personers bakgrund och gärningar skapar ogrundad misstro mot alla invandrare.

Oberoende av om en förbrytare är infödd finländare eller invandrare så måste myndigheterna öppet berätta om vad som har hänt och om följderna. Det dämpar känslosvallet och klipper vingarna av de värsta ryktena.

De extrema fenomenen har oroat oss. Jag är ändå övertygad om att finländarna inte i någon större mängd dras till extremt tänkande. Den allmänna atmosfären i Tyskland, vad gäller invandringen har av den tyske prosten Lilie, beskrivits som att ”skepticism och självförtroende står i balans med varandra”. Så är det kanske också i Finland, det finns både tvivlare och sådana som litar på att vi kommer att klara utmaningen.

Jag hänvisar ännu till det gamla talesättet, som fortfarande är aktuellt, det vill säga -  ta seden dit man kommer. Invandring kan aldrig betyda att våra centrala värderingar, demokrati, jämlikhet och mänskliga rättigheter, ifrågasätts.

Bästa finländare,

Vår uppfattning om säkerheten har förändrats. Vi vaknade på allvar till insikt om kriget först när det kom till Europa. Rysslands oacceptabla handlingar på Krim och i Ukraina krossade idyllen om fridens hemvist.

Någon sådan idyll har det inte funnits i Mellanöstern och Nordafrika, där omfattningen av krigshandlingarna är mångfaldig jämfört med Ukraina. Detta driver människor på flykt och det befäster terrorismen.

En nyckelposition har en lösning på krisen i Syrien. Förenta staterna och Ryssland är delaktiga, de utför båda stridsåtgärder på samma front, men delvis mot olika fiendebilder. En sådan situation öppnar farokällor, men skapar också ett tvång till gemensamma lösningar. Om så sker i Syrien, uppstår förhoppningsvis också möjligheter till avspänning på annat håll.

Den skärpta internationella stämningen har också märkts i vår närhet. I Östersjöområdet har både Rysslands och Natos militära närvaro ökat.

I mitt tal i fjol konstaterade jag, att Finland bedriver en aktiv stabilitetspolitik. Centralt med tanke på vår utrikespolitik är vårt förhållande till Sverige och Ryssland, att vi är en del av Norden samt samarbetet både inom Europeiska unionen och med Natoländerna.

Utgångspunkterna för stabilitetspolitiken inom Östersjöområdet är relativt goda. Staterna ställer inga territoriella krav på varandra och det interna politiska läget i staterna är stabilt. Det finns alltså ingen härd som skulle blossa upp av sig själv, även om de mer omfattande spänningarna märks också här.

Finland och Sverige är Natos särskilda partner. Vi utövar tillsammans ett allt tätare militärt samarbete som fungerar bra, och som värdesätts i bägge länderna. Vi kan dock göra mer.

Finland och Sverige är dessutom båda länder som inte hör till någon militär allians. Tillsammans har vi starka band till både väst och öst, och detta ger oss en särställning. Det skapar också möjligheter till ett betydande arbete  för att främja säkerheten och stabiliteten i Nordeuropa.

Det vore logiskt, att vi vidareutvecklade också det utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet. Det ligger i båda ländernas intresse  att sträva efter att främja den samarbetsbaserade säkerheten, som också innefattar en strävan efter att utveckla åtgärder som väcker förtroendet.

Bästa åhörare,

Den internationella spänningen, flyktingskapet och terrorismen gör det svårare att förutspå framtiden. Det är till och med på kort sikt svårt att förutse vad faktorer, som är oberoende av oss, medför.

Min tanke är att vi i Finland inte har någon orsak att möta våren tyngda av ömsesidigt grälande och osämja. Jag vill ännu en gång påminna om  att den samhälleliga enhälligheten är vår bästa resurs.

När det gäller ekonomin har vi upplevt magra år, men några feta år är inte ännu inom synhåll. Vi kommer att leva på kredit en lång tid  trots att korrigerande åtgärder har vidtagits. Under en sådan här tid mäts också vår rättskänsla, nämligen att var och en bär ansvar enligt förmåga och att vi inte nu roffar åt oss utan tryggar framtiden.

Jag vill nämna två detaljer i den ekonomiska debatt som förts. Den ena gäller uppnådda förmåner och den andra priskonkurrenskraften.

En uppnådd förmån är en viktig sak, som mången baserar sin existens och sin framtid på. Förmånerna har förvärvats efter hand, i takt med att de först har tjänats in och sedan fördelats.

I åtanke finns säkert pratet år 2007 om ett ”fördelningsutrymme” på flera miljarder. Med det avsågs något gott som de följande åren skulle föra med sig. Fördelningen gjordes genast på förhand, men det goda blev aldrig verklighet. De fördelade förmånerna tjänades alltså aldrig in, eller med andra ord, förvärvades de inte.

En lakonisk fråga lyder: Kan en uppnådd förmån basera sig på något som aldrig förvärvats?

Man har uppskattat  att denna ”icke-förvärvade förmån” utgör flera procentenheter av de nuvarande problemen, det vill säga,  både underskottet i den offentliga ekonomin och priskonkurrenskraften inom den privata sektorn. Det är också skäl att komma ihåg att de som gynnades  var de som redan tidigare haft de största förmånerna.

Priskonkurrenskraften är ett problem som har identifierats, även om enighet ännu inte har uppnåtts. Det är inte lätt att ge avkall på en förmån och många hyser misstankar om  vem detta sist och slutligen gynnar. Att priskonkurrenskraften förbättras kan inte endast betyda att vinstutdelningsförmågan förbättras. Det vore positivt  om det kunde ingås tillräckligt allmänna eller till och med företagsspecifika förbindelser om  att den erhållna nyttan kommer att användas i enlighet med vad som avtalats, det vill säga till att trygga arbetsplatserna.

Det är bra att dialogen på arbetsmarknaden fortfarande är öppen. Jag uppmuntrar er att nå en uppgörelse. Det är inte bra att möta våren i grälets tecken.

Bästa finländare,

Under slutet av sommaren och under hösten fick jag följa den stora berättelsen om den unga mannen Oscar Taipale och hans små bär. Han plockade hundratals liter skogsbär och gjorde en bra vinst. Detta får en att må bra i själen, och jag gläder mig mycket åt denna berättelse om en pojke som plockar bär och därmed inspirerar sina vänner och många andra att göra detsamma.

Det finns många problem, men också mycket sådant som man kan glädja sig åt. Till exempel att viljan att hjälpa har ökat. Frivilligarbete bland flyktingar eller att erbjuda sina närmaste hjälp med helt vanliga saker, det gläder; dem som får hjälp, dem som erbjuder hjälp, och detta gagnar oss alla!

Jag vill önska er alla ett gott nytt år och Guds välsignelse!