Republikens president Sauli Niinistös nyårstal den 1 januari 2020

Foto: Riikka Hietajärvi/Republikens presidents kansli

Medborgare!

Vi befinner oss i början av ett nytt decennium. 2010-talet var en tid av snabba förändringar. Förändringstakten kommer att öka ytterligare, men vi själva påverkar riktningen.

Livet såväl ute i världen som i Finland har präglats av oro, instabilitet och kortsiktighet. Vi måste nu skapa motkrafter mot dessa. Vi behöver mer fred, stabilitet och långsiktighet.

* * *

I slutet av året häpnade jag över när någon i en intervju i London beskrev människors delade brexit-åsikter med orden ”vi har lärt oss att hata varandra”. När en fråga, hur betydande den än är, väcker hat mot den som tänker annorlunda, går vi i en dålig riktning. En kultur av hat kommer vi inte långt med. Den slår ned oss.

Jag känner en växande oro över hur vi i Finland bemöter varandra. Det handlar om respekt för varandra, i sista hand om upprätthållande av samhällsfreden. Och därmed om vår säkerhet.

Vårt sätt att diskutera har förändrats snabbt. Allt mer sällan hör man människor som är oeniga försöka uppnå samförstånd. Allt oftare ser man de befintliga skiljelinjerna bli starkare. Det är ”vi” på denna sida som har rätt och ”de” på den andra som har fel.

När det inte längre finns en vilja att föra en äkta dialog, ökar mängden missförstånd. När information är av betydelse bara då den tjänar ens egen agenda, skapas det utrymme för halvsanningar, även lögner.

Vi måste få slut på denna utveckling. Det är inte bara fråga om att diskussionsklimatet ska bli trevligare. På spel står också den viktigaste faktorn för Finlands framgång. Att förstå varandra.

Förståelse behöver inte betyda samstämmighet. I vårt land har det alltid funnits utrymme för olika åsikter. Det är tillåtet att tvista om frågor. Det kan till och med rekommenderas. Men att ringakta och underskatta andra löser inga tvister. Vi är bättre än så.

* * *

Samhället måste se till att alla kan leva tryggt och i lugn och ro. Finland är ett tolerant och öppet samhälle, ett föregångarland även i detta avseende. Men det finns också ondska i världen, och den kan inte utplånas enbart med välvilja. Om vi vill hålla fast vid det goda måste vi nogsamt värna om det. Detta har jag även menat med uttalandena om lagstiftningen gällande terrorism.

Ryggraden i vår samhällsstruktur är dess servicesektor. De människor som i sitt arbete verkställer den demokratiska viljan. Alltför många av dem utsätts dagligen för trakasserier, hot, påtryckningar, till och med våld. I dag är de igen tvungna att möta dem som i går trakasserade dem. Arbetet är inte längre bara professionellt krävande, utan också psykiskt tungt. Om de som har hand om omsorg, utbildning och säkerhet utmattas, riskeras hela samhällets funktion. Det har vi inte råd med.

Trakasserikampanjer och hatretorik är nyare begrepp i den allmänna debatten. Vår lagstiftare har dock varit förutseende. Till exempel är hets mot folkgrupp samt gärningar som kränker individens ära, frid eller integritet redan nu straffbara. Den som begår ett brott ställs till svars för det. Där finns inget samband med yttrandefriheten, än mindre med begränsningar av den.

I Finland har vi, med rätta, betonat minoriteternas rättigheter och skyddat dem. Individens okränkbarhet är densamma för alla. Oberoende av till vilken befolkningsgrupp de upplevs höra. Och vi är alla individer.

* * *

När det gäller inrikespolitiken och parlamentarismen har det uppstått ett nytt fenomen. Ingen regering har under detta årtusende suttit hela valperioden ut. Den regering som nyligen inledde sin verksamhet är den nionde och statsministern den åttonde i ordningen sedan 2003. Den tidigare, invanda rytmen att regeringen sitter hela perioden ut har förändrats så att genomsnittet ligger på under två och ett halvt år. Vid första anblicken kan detta anses vara en följd av en bräcklig parlamentarism eller en orolig politisk situation.

Så är det dock inte. Ingen regering har fallit på grund av en interpellation. Inte en enda gång har det uppstått ett politiskt dödläge. Snarare tvärtom. En regering som avgått mitt under perioden har snabbt följts av en ny, med nästan samma program och sammansättning. Bortsett från att statsministern bytts ut.

När statsministern utför sina uppgifter är kraven höga. Och statsministern som person är hela tiden under lupp. Som statsrådets frontfigur är statsministern i fokus när det gäller att inför allmänheten och de egna leden svara för lösningar som alla inte tycker om. Om populariteten eller understödet samtidigt försvagas, ökar trycket. Ett enskilt fel eller misslyckande kan bli avgörande.

Jag vill än en gång påpeka att statsrådets arbete är kollegialt. Beslut fattas tillsammans och ansvaret bärs tillsammans. Detta obestridliga gemensamma ansvar har fått mindre uppmärksamhet. Men att komma ihåg det kan både minska statsministerns börda och vara till stöd i arbetet.

Arbetsro behövs också i politiken. Politiskt drama uppstår snabbt, politiska resultat tar sin tid.

* * *

Klimatförändringen är ett stort hot. Kan den åtgärdas? Vi har verktygen, men finns det användare? Var och en har satt upp mål, Finland i täten. Det är bra. Men mål är inte ännu handlingar.

Även hos oss är det få som känner till ”Helsinki Principles” – Helsingforsprinciperna. De är närmare konkreta handlingar än målen. För under ett år sedan kom ett antal finansministrar under Finlands ledning – nu är de redan över 50 – överens om att klimatpåverkan ska beaktas i alla budget- och investeringsprojekt. Också bland storföretagen sprider sig liknande idéer snabbt.

Förändringen utgår från de stora: staterna och företagsjättarna. Men också vi snart åtta miljarder mer eller mindre konsumerande människor är en stor drivkraft.

* * *

Det instabila världsläget visar inga tecken på stabilisering. I en värld som blir allt mer komplicerad stiger kravnivån för vår egen utrikespolitik.

I sin utrikespolitik gör Finland sitt yttersta för fred, stabilitet och långsiktighet. Genom att arbeta för det gemensamma bästa tar vi vårt eget ansvar för världen och främjar samtidigt Finlands eget intresse.

I sista hand är dock var och en sin egen lyckas smed. En klar utgångspunkt för Finlands utrikes- och säkerhetspolitik bör fortfarande vara att trygga vår egen ställning. Det gör ingen annan.

* * *

I år har det gått ett kvarts sekel sedan vi blev medlemmar i Europeiska unionen. EU är fortfarande den viktigaste källan till ekonomisk välfärd och stabilitet för Finland.

Särskilt viktigt är att den europeiska säkerhetsdebatten äntligen går framåt. Samarbetet har bara börjat, men det ligger i vårt intresse att det fortsätter.

Under den tilltagande konkurrensen mellan stormakterna har den nya EU-kommissionen velat beskriva sig själv som ”geopolitisk”. Bra så. Endast en stark union kan vara jämlik vid sidan av Förenta staterna, Kina och Ryssland, som betonar sin styrka.

Europa är visserligen redan en stormakt inom handel, ekonomi, vetenskap och teknologi. Dessa områden kan styra morgondagens geopolitik. Som en del av Europa deltar vi också i detta.

* * *

Människan har alltid trott på framtiden. Haft fel ibland, men sedan åtgärdat sina misstag. Och lyckats.

Jag önskar er alla ett gott nytt år och Guds välsignelse.