Republikens president Sauli Niinistös tal ”EU:s centrala konkurrenskraft förnyas genom omstrukturering” under ett diskussionstillfälle vid det ekonomiska forumet Boao Forum for Asia den 7 april 2013

Vi européer har åstadkommit mycket. Vi har vant oss vid tanken att vi – vårt samhälle och vårt ekonomiska system – är urtypen och en modell för framgång. Vi har levt i tron att vår livsstil på något sätt av sig själv garanterar framgång och stabilitet.

Vi har gett andra råd om hur man utvecklar en välfärdsstat. Vi har utgått ifrån, att de fattiga ekonomierna blir mer "europeiska" eller "västerländska" när deras välstånd ökar. Jag vill minnas att någon rentav har talat om "historiens slut".

Detta är vad vi har vant oss vid. Men så här kan vi inte längre fortsätta. Vi kan inte handla som om ingenting hade förändrats. För situationen har förändrats. Omvärlden har förändrats, och också vi har förändrats. Historien lever och utvecklas vidare.

***
Den ekonomiska krisen i Europa har lärt oss mycket. För det första har vi lärt oss att bedöma andra på ett nytt sätt. Vi har blivit varse att det finns flera olika vägar till utveckling och framgång. Jag antar också att de andra – som har klarat den ekonomiska krisen bättre än vi – har en annan syn på Europa än tidigare.

Under de senaste åren har nya konkurrenter vuxit fram på marknaden. Många av dem konkurrerar med våra företag och har till och med lyckats gå om oss. Jag vill inte tala om "hot" när det gäller konkurrenterna eller de ökande nationalekonomierna. Vi har lovprisat konkurrensens fördelar och uppmuntrat andra att följa marknadsekonomiska principer. Om vi verkligen vill leva som vi lär bör vi ju bara vara nöjda över att nya konkurrenter träder fram. Det visar ju att vår politik fungerar. Lätt är det inte ändå alltid.

Att ett företag tidigare har gjort bra ifrån sig garanterar inte dess fortsatta framgång. En annan läxa som vi har lärt oss är att detta också gäller stater. Forna framgångar garanterar inte en lysande framtid. Om man är rik kan man kanske klara sig en tid trots dåliga politiska beslut, men till sist sinar kassan.
Dessa två lärdomar är lätta att förstå. Den tredje läxan är mer smärtsam. Europa måste omvärdera och reformera många element och strukturer som hänger samman med den gamla utvecklingsmodell som vi lyft upp som förebild. Detta är i och för sig inte svårt att förstå. Men det är det mycket svårt att acceptera, komma överens och förverkliga den åtgärder som måste göras.

För beslutsfattarnas del förvärras situationen av att Europa står inför en dubbel utmaning. Man måste både hantera den akuta krisen och förbereda sig inför en osäker framtid. Just nu kan det förefalla som om att bemästra den pågående krisen är den svåraste uppgiften. Men det är mycket möjligt att det visar sig vara ännu svårare att bemöta de kommande utmaningarna.

Utan tvivel har det vidtagits många korrekta åtgärder för att rädda Europas ekonomi – och också en del felaktiga sådana. Som helhet bedömd har emellertid den europeiska ekonomiska debatten varit beklämmande och fokuserat på fel saker. Vi grälar om hur vi ska kunna skuldsätta oss ännu mer. Vi debatterar vem eller vilka som ska ansvara för vilka skulder. Det är som om vi stod och valde med vilken hiss åka ned. Detta visar, att vi bara tagit ett första, trevande steg mot att återställa vår konkurrenskraft.

***
I likhet med de europeiska nationalstaterna bygger Europeiska unionen på lagstiftning. Och lagstiftning finns det redan nu alldeles tillräckligt av. Ändå försöker man påverka nuläget genom att stifta nya lagar och införa nya regler. Det är lockande att tro, att strängare regler är vad som krävs för att balansera den offentliga ekonomin. I euroområdet ser vi ju tydligt följderna av den bristande respekten för regler och överenskommelser.

Men reglerna i sig betyder ingenting om det brister i självdisciplin och förtroende. Man kan mycket väl hävda, att vi hade alldeles tillräckligt med regler och tillräckligt bra regler. Men många av oss saknade självdisciplin. Som en följd av detta undergrävdes också förtroendet. Vi kan utarbeta de mest förträffliga regler för oss själva, men om vi inte förmår följa dem är de värdelösa. En gemenskap som bygger på tomma slagord vittras småningom sönder. Och alla våra slagord kommer att prövas av historien.

Jag är övertygad om att vitaliseringen av EU och dess konkurrenskraft inte bara handlar om ekonomi. Ytterst handlar det om politik. Våra ekonomiska problem kan inte lösas med teknokratiska medel eller på lagstiftningsväg, även om det kunde tyckas vara behändigt. Våra problem måste lösas genom demokratiska, politiska förhandlingar inom Europas samhällen och mellan dem. I annat fall äventyras vår sociala sammanhållning och stabilitet, vilket skulle ge upphov till helt nya problem.

Visst är den politiska processen krävande, osäker och ibland också trasslig. Men det är den enda process som leder till legitima och därmed hållbara lösningar. Det är inte fråga om huruvida politiken bör kontrolleras utan om hur den ska kontrolleras.

Hårda fakta bör erkännas, men på samma sätt måste bör vi också erkänna den styrka som Europa har. Europeiska unionen är fortfarande en stormakt när det gäller handel och investeringar. Unionen är världens största biståndsgivare. Många europeiska länder toppar alltjämt den globala statistiken när det gäller konkurrenskraft. Europa är också en betydande högborg för innovation och forskning. Mitt eget hemland Finland och de övriga nordiska länderna har hittills klarat sig ganska bra. Men som jag konstaterade tidigare garanterar detta ingalunda framgång i framtiden.

Jag vill också tillägga att social rättvisa, rättsstaten, demokratin, de mänskliga rättigheterna och miljöskyddet inte utesluter ekonomisk framgång. Dessa är frågor, som varje stat i något skede måste ingripa i, på ett eller annat sätt. Europa har gjort det på sitt sätt, men hur man än närmar sig dessa frågor måste de åtgärdas på något sätt. De är globala frågor som berör oss alla. De är inte enbart européernas egendom. Vi har inget monopol på dem.

***
Om Europa står inför allvarliga utmaningar, hur är det då med de övriga staterna i världen? Fortsätter de framgångsrikas segertåg oavbrutet? Min egen åsikt är att varje stat förr eller senare kommer att vara tvungen att möta svåra tider och lösa allvarliga problem. Det är omöjligt att undgå eller kringgå dem i en värld där allting hänger ihop. Problemen är av olika slag och olika omfattning och utvecklas i olika takt. En del stater kommer att vara tvungen att möta större svårigheter än andra.

Under dessa omständigheter kommer framgångsfaktorerna att vara ihärdighet och en förmåga att anpassa sig till förändringar. Allt fler stater kommer att uppnå åtminstone relativt välstånd, men de mest ihärdiga och innovativa av dem kommer att utgöra den nya överklassen i världen. Europa måste också ovillkorligen sträva efter att upprätthålla och utveckla dessa egenskaper.

Slutligen vill jag framföra att det i grund och botten inte handlar enbart om Europa eller om andra staters växande ekonomier. Det handlar inte om oss och dem, utan om oss alla. Alla blir vi tvungna att hantera globala utmaningar, till exempel klimatförändringen. Ur detta perspektiv är de växande ekonomiernas frammarsch en bra sak. Att antalet ledande ekonomier ökar innebär en positiv utveckling, eftersom vi då har fler stater och företag som förmår skapa de lösningar som vi behöver för att möta hot som berör hela mänskligheten.

***
Vi behöver nytänkande och många reformer för att få till stånd en ny ljusning i de ekonomiska utsikterna för Europa. Vi måste börja med att erkänna situationens allvar, hur motbjudande verkligheten än ser ut. Vi behöver åtgärder och regler, men framför allt behöver vi mod, självdisciplin och förtroende. Dem bör vi bygga upp såväl i våra samhällen som mellan dem genom en politisk process. Samtidigt som vi utvecklar dessa principer måste vi göra våra samhällen och ekonomier mer uthålliga och innovativa, så att vi förmår konkurrera med andra och påverka gemensamma framtid.

Tack.