Republikens president Sauli Niinistös tal på ambassadörsmötet den 20 augusti 2019

Tasavallan presidentti Sauli Niinistö Suurlähettiläskokouksessa.

Ärade beskickningschefer, bästa kolleger!

Världspolitikens stora frågor är starkt närvarande denna vecka här i Helsingfors. Med det avser jag inte endast de diskussioner som av tradition förs här med anledning av ambassadörsmötet. För min egen del inleds höstens besöksutbyte i morgon, när Rysslands president Putin kommer på besök. Och redan i går hade vi tillfälle att utbyta åsikter med Irans utrikesminister som besökte oss.

Serien av intressanta möten fortsätter om några veckor med ett arbetsbesök till Ukraina där jag träffar president Zelenskyi. På höstens program står också en hel del annat. Låt mig ta tillfället i akt och dryfta de internationella relationernas nuläge, även den finländska utrikes- och säkerhetspolitikens innersta väsen.

* * *

För fyra år sedan, när vi tog våra första steg i samarbetet med den föregående regeringen, citerade jag J.W. Snellman i mitt tal här på ambassadörsdagarna. Tankarna från 1863 förtjänar att upprepas åter en gång. ”Endast i ungdomens fantasier verka nationerna för mänskligheten genom att uppoffra sig för varandra”, skrev vår nationalfilosof. Och fortsatte: ”I verkligheten lever varje nation för sina intressen, och skall så leva.”

Inför 2020-talet kan dessa teser å ena sidan förefalla ytterst föråldrade. Att göra en skarp skillnad mellan mänskligheten och nationen är inte meningsfullt, och inte ens möjligt. I sin text fäste Snellman visserligen avseende vid deras ödesgemenskap. Numera är sambandet mellan de två starkare än någonsin. Vi står inför en uppsjö av besvärliga globala problem, och ingen stat kan lösa dem ensam. Och visst har sambandet också en positivare sida: globaliseringen har inte enbart spridit problem; den har också gynnat mänskligheten och gett fördelar även till dem som tidigare stått utom räckhåll för dem. Att vi strävar efter det gemensamma bästa, tillsammans med andra parter, när sådana finns till hands, tjänar även vårt eget bästa.

Mitt i den eskalerande stormaktskampen och den förfallande  internationella ordningen är Snellmans statsklokhet å andra sidan aktuell på ett helt nytt sätt. ”En nation bör lita endast på sig själv” är den övertygelse han är känd för. Att erinra sig om denna tanke är på intet sätt trångsynt, exkluderande nationalism. Snarare tidlös realism. I sista hand är det bara vi själva som kan svara för vår säkerhet och välfärd, ingen annan. Alla arbetar dock inte för det gemensamma bästa.

* * *

Med denna konflikt är vi tvungna att leva. Världen påverkas samtidigt av motsatta krafter. De som för nationer samman, och de som driver dem isär. Tyvärr verkar de senare allt oftare få övertaget.

Vi ska naturligtvis göra allt vi kan för att vända denna trend. ”Den regelbaserade ordningen” och ”det internationella samarbetet ” – dessa ord och uttryck betonar vi i våra yttranden, inte bara för att ge prov på vår moraliska renlärighet. Om de fungerar betjänar de direkt både hela mänsklighetens och vårt eget intresse. Att försvara dem orubbligt kräver förutom ord också konkreta handlingar. Lyckligtvis finns det också likasinnade som försvarar samarbetet sida vid sida med oss.

Vårt eget inflytande på den politik som utövas av andra, må så vara tillsammans med våra partner, är dock begränsat. Därför måste vi förbereda oss också på en oönskad framtid. En framtid där institutioner och samarbetsmekanismer fortsätter att urholkas och maktpolitiken och motsättningarna trappas upp ytterligare.

Oavsett om förhållandena är gynnsamma för oss eller inte kvarstår det viktigaste målet för Finlands utrikes- och säkerhetspolitik. Det är att stärka vår internationella ställning och att trygga vår säkerhet. Det kan vi allra bäst göra genom vårt eget agerande. Att vi lyckas med det är en indikator på att vi lyckats med vår politik.

Resultaten inom utrikespolitiken ska inte förväxlas med instrumenten för utrikespolitiken. Att höra till en allians eller en grupp av länder är inget självändamål, utan ett medel. Initiativ, möten och yttranden är inte mål i sig, utan medel. Det avgörande är vilka resultat vi uppnår med dessa medel. Leder de till önskade förändringar eller inte? Stärker de vår internationella ställning och vår säkerhet eller inte?

* * *

Som ni mycket väl vet har det globala läget blivit ytterst instabilt. Det finns både pågående och spirande konflikter på olika håll i världen, från Ukraina till Syrien, från Persiska viken till Koreahalvön. Det som är nytt i situationen efter det kalla krigets slut är att nu sträcker sig stormaktskampen allt öppnare ut på alla kontinenter.

Definitionen av begreppet stormakt beror på perspektivet. Inom ekonomin är Förenta staterna och Kina i en klass för sig och jättar  jämfört med Ryssland. De slutliga konsekvenserna av de åtstramade handelspolitiska relationerna mellan dem kan vi än så länge bara gissa oss till. Inom geopolitiken har jordklotet emellertid inte enbart två poler. Med sin militära och politiska styrka har Ryssland utan tvekan visat sig vara den tredje stormakten. Denna triangel – med Washington, Peking och Moskva i vart sitt hörn – sätter nu sin prägel på hela det internationella säkerhetsläget.

Spänningarna mellan stormakterna begränsas inte endast till krisområden. Från de tre hörnen riktas ett allt kraftigare och motstridigt tryck på Europeiska unionen, som befinner sig mitt i triangeln. Trycket börjar synas också i EU-medlemsländerna.

Mitt i denna triangel blir det i fortsättningen allt svårare för oss att behålla vår internationella ställning, för att inte tala om att stärka den. Den triangel som omger oss kan ändra form eller position överraskande snabbt. För att bevara vår egen rörelsefrihet krävs det att vi mycket noggrant ger akt på denna dynamik.

Oberäkneligheten ökar dels på grund av att inte ens stormakterna är immuna mot interna konflikter. Valåret närmar sig i Förenta staterna. I Moskva och Hongkong synliggörs motsättningarna av de pågående demonstrationerna. Följderna är än så länge okända, men på något sätt kommer ledningen i respektive land ofrånkomligen att påverkas.

Att kunna föra en direkt dialog med alla tre hörn i triangeln är i detta läge oerhört värdefullt för oss. I diskussionerna kan vi inte få en stormakt att ändra sin övergripande strategiska linje. Men i andra frågor kan det emellertid ibland finnas rum för påverkan.

En dialog ger oss alltid bättre förutsättningar att förutse stormakternas nästa steg, och att samtidigt maximera vår egen reaktionsförmåga. Och framför allt ger en dialog oss tillfälle att direkt föra fram våra egna ståndpunkter och att säkerställa att det inte råder något tvivel om vår  position. På samma gång kan det uppkomma situationer där vi kan främja dialogen mellan stormakterna.

* * *

Jag skulle betydligt hellre vilja rita upp bilden av världspolitiken som en fyrhörning än en triangel. En bild där Europeiska unionen är en likvärdig global aktör bland de andra stormakterna. Som en del av en inflytelserikare union skulle också vår egen ställning stärkas. Dessvärre motsvarar EU:s geopolitiska och säkerhetspolitiska anseende  tills vidare inte dess ekonomiska styrka.

Låt mig säga det en gång för alla: jag stöder kraftigt en stärkning av EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, även om detta skulle innebära en inskränkning av republikens presidents befogenheter. Vi har all orsak att kämpa för en gemensam europeisk röst, för gemensamma europeiska åtgärder i egenskap av såväl ordförandeland som ordinarie medlem.

I fortsättningen måste vi också försäkra oss om att Storbritannien förblir en oskiljaktig del av det europeiska säkerhetssystemet även efter sitt utträde ur EU. Detta kräver kreativa lösningar, i synnerhet om det faktiskt blir ett avtalslöst utträde. Själv har jag börjat fundera på om artikel 42.7 Lissabonfördraget på något sätt skulle kunna utvidgas till att gälla Storbritannien även efter landets utträde ur EU. Skyldigheten att ge stöd och bistånd är ju ett ömsesidigt åtagande mellan medlemsstaterna, inte unionspolitik.

I denna stund kan vi emellertid inte bygga vår egen säkerhet på något som ännu inte finns. Därför grundar sig vårt västliga samarbete förutom på vårt EU-medlemskap även på ett brett spektrum olika relationer som kompletterar varandra. Detta omspänner allt från Nato-partnerskap till multilaterala och bilaterala arrangemang såväl med Förenta staterna som med europeiska länder. Under Gullrandadiskussionerna i somras kallades detta visst för något som kunde beskrivas som vår utrikespolitiska väv. Vad man än vill kalla det får det sätt på vilket vi har byggt upp denna helhet allt som oftast mycket positiv uppmärksamhet i internationella sammanhang. Även detta befäster vår internationella position.

* * *

Som jag redan nämnde tidigare skuggas alla delar av vår värld av öppna frågor som gäller stormaktstriangeln. Vårt eget närområde utgör inget undantag. Östersjön verkar komma i skymundan när stormakternas intresse nu koncentreras på den arktiska regionen.

Oron över säkerheten i den arktiska regionen var vid sidan om klimatförändringen den andra orsaken till vår strävan att tidigare i år arrangera ett toppmöte mellan länderna i Arktis. Vår vilja och beredskap att ordna mötet var ett av medlen för vår utrikespolitik, inte ett mål i sig. Trots att det på grund av stormaktsspänningar tills vidare inte har varit möjligt att sammankalla ett arktiskt möte har behovet av ett sådant inte försvunnit.

Ett möte mellan samtliga åtta arktiska länder är förknippat med vissa svårigheter. I frågor som gäller den arktiska regionen verkar det vara enklast att föra samman den grupp som består av likasinnade nordiska länder. Under de senaste åren har samarbetet mellan Finland och Sverige som känt intensifierats i rent ut sagt förbluffande takt. Utöver det är det säkert nyttigt att etablera nya kontakter också med vår gemensamma granne Norge. Därför har jag sammankallat ett inofficiellt möte i början av september mellan statsministrarna, försvarsministrarna och inrikesministrarna i Finland, Sverige och Norge. Avsikten är att för första gången i denna sammansättning skapa rum för att under fria former utbyta tankar om säkerhetspolitiken.

* * *

Samarbetet med den nya regeringen har under sommarens lopp kommit igång utan problem. Inga förändringar är att vänta i de strategiska riktlinjerna för vår utrikes- och säkerhetspolitik. Vissa nya aspekter för regeringsskiften visserligen alltid med sig. Det nuvarande regeringsprogrammet har två tydligt framträdande fokusområden: Afrika och klimatförändringen. Synnerligen viktiga helheter båda två. I samband med gårdagens ministeranföranden diskuterade ni redan vartdera ämnet ingående. Jag nöjer mig alltså med att helt kort kommentera de två frågorna med särskild hänsyn till genomslag och resultat.

Nu när Afrika och utvecklingspolitiken ligger högt på regeringens agenda, skulle jag gärna se att man förutom vid metoder också fäster uppmärksamhet vid effekter och resultat. Själv understöder jag också på detta område ett ökat sameuropeiskt engagemang. Det pågående EU-ordförandeskapet erbjuder Finland möjlighet till detta.

Målet att göra de nationella åtgärderna mer konsekventa är förstås en bra början, men ännu viktigare vore det att säkerställa att EU-medlemsländerna och de aktörer som finansieras av dem inte driver en rentav motstridig politik ovetande om varandra. Genom att bättre samla sina krafter inom utvecklingspolitik och Afrikapolitik skulle de europeiska länderna redan med de nuvarande resurserna säkerligen kunna få större genomslag. Samtidigt skulle EU:s utrikespolitiska inflytande och anseende på den i framtiden allt viktigare afrikanska kontinenten öka.

När det gäller klimatförändringen har regeringens ambitiösa mål fått mycket beröm ute i världen. Jag instämmer: dessa mål tål verkligen att visas upp internationellt. Ganska snart efterfrågas dock konkreta åtgärder. Första gången sker det i slutet av september när jag i samband med FN:s generalförsamling deltar i ett klimattoppmöte sammankallat av generalsekreterare Guterres.

Inom klimatpolitiken är exempel mycket kraftfulla. Vi kan kräva mer av andra först är vi själva har visat att vi klarat utmaningen. Det räcker alltså inte med att ställa upp mål. Det krävs bevis på att målen också har uppnåtts.

* * *

Ärade ambassadörer, spänningarna i världspolitiken och trycket på det internationella avtalssystemet har redan fått somliga att dystert tala om slutet på diplomatin. Själv är jag starkt av annan åsikt. Ju svårare omständigheterna blir, desto mer behövs skicklig diplomati.

För er som är proffs i branschen är det ingen nyhet att skicklig diplomati innebär både offentligt och dolt arbete. Det finns tid och rum för vardera varianten. I vissa situationer är det viktigt att höja profilen och att vara synlig. I andra kan det vara klokare att diskret föra fram sin sak bakom kulisserna.

Det betyder inte att vi undviker svåra frågor, utan att vi koncentrerar oss på resultat som är viktiga för oss. Om vår internationella ställning och säkerhet – eller till exempel människorättssituationen på annat håll världen – förbättras av att vi kritiserar andra offentligt, så är det utan vidare värt att göra det. I allmänhet torde vi dock nå bättre resultat genom att agera på annat sätt.

Ju svårare omständigheterna i omvärlden blir, desto värdefullare blir den finska diplomatin för Finland. Det är en uppgift ni kan vara stolta över. Jag vill önska er alla styrka i ert viktiga arbete.