Det är en stor glädje för mig att nu för tredje gången delta i detta forum. Jag vill tacka president Putin, den ryska regeringen och alla arrangörer som är värdar för detta evenemang. Efter Salechard 2013 och Archangelsk 2017 hålls forumet nu i S:t Petersburg, och därmed närmare oss nordiska länder än någonsin förut. Och särskilt glad är jag över att få dela scenen här i dag med så många nordiska kolleger.
Vi lever i osäkra tider i internationella relationer. Konfrontation och rivalitet verkar vara på uppgång.
Som en utväg hör man ofta människor betona vikten av dialog. Dialog ses helt riktigt som ett sätt att minska spänningar, hantera risker och återupprätta förtroende. Men alltför ofta blir det inget mer. Vi talar om dialog istället för att inleda en. Det är svårt att föra en dialog utan att faktiskt träffa sin samtalspartner.
Jag övertygad om att frågor som rör Arktis ska diskuteras mellan stats- och regeringschefer. Ansikte mot ansikte, i en äkta dialog. Detta är bakgrunden till Finlands initiativ att sammankalla det första arktiska toppmötet.
När vi sonderade reaktioner på vår idé i fjol fick vi lovande signaler från alla parter. Men sedan ändrades våra planer på grund av spänningar som uppstod långt ifrån Arktis. Det är bra att traditionen med åtminstone dessa forum fortsätter. Även om det naturligtvis inte ersätter idén om ett toppmöte.
* * *
För mig är klimatförändringen fortfarande det största bekymret i den arktiska regionen. Å ena sidan hör vi här i norr till de första som känner av förändringen. Arktis värms upp dubbelt så snabbt som resten av världen i genomsnitt. IPCC-rapporten från i höstas visar att Arktis är ett av de mest utsatta systemen på vår planet.
Å andra sidan har det som händer i Arktis direkta konsekvenser för resten av världen. Smältningen i Norra ishavet accelererar den globala klimatförändringen.
Vi måste bryta den onda cirkeln. Vi har redan dröjt för länge med att vidta åtgärder. Den goda nyheten är att vi vet vad som behöver göras. De två huvudpunkterna i den globala lösningen är i själva verket mycket enkla.
För det första måste vi snabbt minska mängden nya koldioxidutsläpp i atmosfären. Klimatavtalet från Paris är en bra grund för detta, även om vi fortfarande behöver höja vår ambitionsnivå. Den senaste tidens antydningar om att våra ryska värdar planerar att ratificera Parisavtalet är mycket välkomna.
För det andra måste vi avlägsna tidigare koldioxidutsläpp från atmosfären. En hållbar användning av våra skogar här i norr kan spela en nyckelroll för att skapa bättre kolsänkor globalt.
Utöver koldioxid finns det emellertid också andra faktorer som bidrar till klimatförändringen. En av dem är sot, och sot är särskilt ödesdigert för den arktiska havsisen. När svart sot faller på den vita isen, påskyndar det omedelbart smältningen. Å andra sidan har en minskning av sotutsläppen en lika omedelbar positiv effekt.
Vid en annan tillställning i morse där Finland var en av värdarna förde experter från regeringar, vetenskapsvärlden och företag fram två lovande sätt att ta itu med sotutsläpp i Arktis. Det ena är att modernisera föråldrade värme- och elkraftverk. Det andra är att satsa på ren och hållbar sjöfart. Dessa insatser ger inte fördelar endast för klimat och hälsa. De är också ekonomiskt förnuftiga.
* * *
Som ni alla vet har Finland under de två senaste åren varit ordförande i Arktiska rådet. Under vårt ordförandeskap har vi gjort vårt bästa för att se till att Arktis förblir en möjligheternas region. Med våra prioriteter – miljöskydd, kommunikation, meteorologi och utbildning – har vi efterlyst pragmatiskt samarbete för ömsesidig nytta.
Vårt ordförandeskap slutar om fyra veckor, när utrikesministrarna från alla de åtta medlemsstaterna i Arktiska rådet träffas i Rovaniemi. Efter det överlåter vi ordförandeskapet till Island. Två år därpå är det Ryssland som står näst i tur. Tillsammans måste vi fortsätta att göra bästa möjliga användning av denna exceptionella samarbetsram.
Under hela sin existens har Arktiska rådet varit ett forum för konstruktiv dialog. Denna anda är inte på något sätt självklar i den nuvarande internationella situationen. Att vi har lyckats upprätthålla dialogen i Arktiska rådet under de senaste åren är en anmärkningsvärd prestation. Det är också ett bra mål för framtiden. Spänningar utanför den arktiska regionen får inte sprida sig till Arktiska rådet.
Men om vi vill höja ambitionsnivån bör vi sträva efter att göra mer än att bara skydda arbetet i Arktiska rådet från externa kontroverser. Vi kan också använda det som ett positivt exempel för andra, som en modell för att minska spänningar på annat håll. Som arktiska nationer vet vi att små, praktiska steg på ömsesidigt fördelaktiga områden kan bidra till att bygga förtroende, också när det fortfarande råder stora oenigheter på andra områden.
Om vi finner sätt att stärka samarbetet mellan Arktiska rådet och andra regionala organ kan vi föregå med ännu bättre exempel. Barents euroarktiska råd, Arktiska kustbevakningsforumet och partnerskapen inom EU:s nordliga dimension bidrar alla på ett värdefullt sätt till en fungerande arktisk förvaltning. Ett aktivare informationsutbyte mellan dem och Arktiska rådet vore till nytta.
* * *
Arktiska regionen själv är givetvis inte heller immun mot spänningar. Det står klart för oss alla att det finns ett växande strategiskt och ekonomiskt intresse för Arktis. När de naturliga och politiska klimaten förändras, ser många aktörer nya möjligheter i regionen. Av dessa aktörer är alla inte arktiska, per definition.
Det betyder likväl inte att alla nya aktörer kommer till regionen med enbart själviska avsikter. Men när fältet blir trängre ökar risken för konfrontation. I första hand menar jag konfrontation med den känsliga naturbalansen i den arktiska miljön. Tyvärr kan vi inte heller utesluta möjligheten till konfrontation inom maktpolitiken.
Frågor om hård säkerhet har alltid hållits utanför dagordningen i Arktiska rådet. Det har varit avsiktligt, och det är delvis hemligheten bakom rådets framgång. Det finns ingen orsak att ändra rådets mandat.
Men det att dessa frågor utesluts från Arktiska rådets agenda får dem ju inte att försvinna. Därför måste de arktiska staterna tillsammans hitta andra sätt att ansvarsfullt ta itu med problemen. Återigen är dialogen central. För att minska spänningar, hantera risker, återupprätta förtroende. Det kan fungera bara om vi talar med varandra.