Jag blev nyligen tillfrågad om vad alma mater, eller universitet i allmänhet, allra först får mig att tänka på. Trappor, svarade jag, att gå upp för trapporna till universitetet är alltjämt en själslig upplevelse för mig – ni vet känslan – att närma sig steg för steg något som väcker respekt. Det är som att än en gång gå upp för kunskapens trappa, fri från räcken.
I dag är det fest. Åbo universitet har i hela hundra års tid med framgång utfört sin uppgift inom forskning, bildning och fostran. Från första början har universitetet haft sin egen särskilda identitet, nu skulle det väl kallas image, och att skapa en sådan är alltid förknippat med utmaningar.
För det första svarade inrättandet på en önskan om ett finskspråkigt universitet i ett självständigt Finland. Språket, i synnerhet vetenskapens språk, går inte att byta ut i ett svep – tröskeln har varit enormt hög. För det andra grundades universitetet inte av en regent, staten, kyrkan eller någon annan institution. Det var privatpersoner: mer än 20 000 personer deltog i medborgarinsamlingen för att grunda universitetet. Viljan till kunskap har varit stark.
När vi i dag har samlats till fest firar vi med tacksamhet den övertygelse och beslutsamhet med vilken en grupp eldsjälar grundade vårt universitet.
Ja, med tanke på att vi är i Egentliga Finland är det väl inte så konstigt att Åbo – arbetets och kunskapens boning – fick sitt finspråkiga universitet. Och visst ligger det något i landskapssångens ord: Kungliga Akademien i Åbo grundades här för 380 år sedan. Detta kunskapens frö gav erfarenheter och traditioner att värna om – ett förflutet som alltid ger en jämförelsegrund för nuet. Allt detta gav upphov till ”Ett fritt folks gåva till fri vetenskap”. Fri – det är ett stort ord, två gånger.
Det finns efterfrågan på kunskap. Nu, i en snabbt föränderlig värld, ökar efterfrågan i allt snabbare takt. Många efterlyser en lösning på de aktuella stora utmaningarna. Hur kan vi till exempel förhindra klimatförändringen eller bemästra coronviruset? Finns det nya innovationer för att stimulera ekonomin eller hur kan vi garantera informationssäkerheten inom 5G?
Andra oroar sig för hur det är med kontakten människor emellan. Såsom just nu: varför ser vi vrede och raseri på sociala medier, hur kan vi förhindra mobbning i skolan, trygga samhällsfreden, hantera migrationen eller avsluta krigen? Och otaliga andra frågor och förhoppningar. Frågorna är svåra och svaren inte lätta att hitta.
Det viktiga är att vi fortsätter att ställa frågor och frågar just dem som forskar och söker svar med vetenskapliga metoder. Enligt en färsk vetenskapsbarometer litar en klar majoritet av finländarna på vetenskapen och värdesätter den högt.
Fältet för kunskap och information har dock blivit allt mer utmanande. Mängden information och människor som förmedlar information har ökat kraftigt. Samtidigt sprids information och åsikter allt snabbare och i slagkraftiga ordalag. Själva informationen kan bli lidande av detta. Det finns inte tid att ta reda på bakgrunden och det senaste händelseförloppet bakom företeelser, medan en slagkraftig formulering gör saken enklare eller ensidigare.
Även mottagarna har problem med informationsflödet – enstaka rubriker eller slagord fastnar i minnet, men informationskällan glöms lätt bort. Ett kraftigt påstående i ett twitterflöde väcker kanske först misstankar hos läsaren, men om några dagar har källkritiken försvunnit och kvar finns bara en minnesbild av att ”ja, det där har jag ju hört förut”.
På öppna plattformar är det lätt att föra fram halvsanningar; endast fakta som stöder den egna attityden lyfts fram, andra lämnas bort. Ett kapitel för sig är de informationsflöden där det inte finns en tillstymmelse till sanning.
Evidensbaserad kunskap och vetenskap är motkrafter till förvirring och ovisshet. Men det är svårt att lansera den evidensbaserade informationen med one-liners och rafflande rubriker. Fakta talar för sig själv, men får fakta tillräcklig synlighet?
Det är lätt att uppmuntra forskarna att vara mer synliga, men också vi andra kan göra mycket. Ju oftare vi med information spräcker bubblan, desto starkare blir kunskapen.
Det är på sin plats att lyfta fram betydelsen av kunskap. Helsingin Sanomat gjorde det när tidningen under sitt jubileumsår betonade sanningens betydelse. Kunskap var även temat för självständighetsdagens mottagning på Presidentens slott. Jag tror att ämnet kommer att upprepas också på många andra arenor.
Åbo universitet har varit lärosäte för tiotusentals vetenskapsidkare och studerande. Nu omfattar den akademiska gemenskapen nästan 25 000 medlemmar.
Universitetet sätter sina spår i var och en, inte bara i form av instrumentellt lärande eller många minnen. Den akademiska friheten är en viktig fostrare för de studerande. Det är frihet när man ganska snart inser att man bär ansvar, för sig själv. Och när man bär sitt ansvar, ökar förtroendet för ett självständigt tänkande och den egna verksamheten.
I Finland har universiteten självstyrelse som tryggar vetenskapsidkarnas frihet. På senare tid har resultaten av den vetenskapliga forskningen ibland ifrågasatts. Kritik är alltid välkommen, men det är ingen idé att ens försöka slå en boja kring friheten. Det finns bara ett budskap att tillföra denna debatt: utan frihet finns det ingen vetenskap, ingen forskning och därmed ingen kunskap.
”Universitetet har till uppgift att uppfostra individer som kan skilja en levande sanning från den ytliga sanningen i ekonomisk reklam eller politiska och samhälleliga övertygelser”. Detta sade rektor Tauno Nurmela i sitt öppningsanförande för sextio år sedan. För Nurmela var universitetet inte ett hus, utan ett ideal och en tanke.
Att känna igen levande sanning är om möjligt ännu mer aktuellt nu än då. Framtiden kan i dag se utmanande ut och det är svårt att förutse den. Låt oss trösta oss med att man alltid har varit tveksam inför framtiden. Och det har gått bra.
Vår framtid är allt mer beroende av kunskap och kompetens. Jag önskar Åbo universitet, den akademiska gemenskapen och samarbetsparterna ideal, tanke och framgång när ni bygger framtiden!