Republikens president Sauli Niinistös tal vid ambassadörsmötet den 24 augusti 2021

Foto: Matti Porre/Republikens presidents kansli
Kuva: Matti Porre/Tasavallan presidentin kanslia

Ärade beskickningschefer, mina damer och herrar!

Under de senaste dagarna och veckorna har vi följt med de dramatiska händelserna i Afghanistan. Svårigheter var visserligen att vänta när den utländska närvaron i landet minskade. Men den fart med vilken talibanrörelsen tog kontroll över landet överraskade oss alla. Än är det för tidigt att se hela bilden. Men redan nu är det uppenbart att de plötsliga vändningarna har stora konsekvenser. Både konkreta och symboliska, både omedelbara och långvariga.

Den främsta frågan är naturligtvis den akuta mänskliga nöden och oron för framtiden inom Afghanistans gränser. Kvinnors och flickors ställning liksom också andra utsatta människors ställning skapar stor oro. Vi har ett särskilt ansvar för säkerheten för de lokalt anställda som har gjort det möjligt för oss att agera i Afghanistan under de senaste åren.

Det är emellertid inte bara Kabulregimen som har kollapsat i Afghanistan. Det som har hänt leder hela västvärlden till frågor av mer omfattande och grundläggande natur. Om detta är resultatet av två decennier av enorma ansträngningar, hur ser då framtiden ut för stora internationella krishanteringsinsatser, särskilt sådana som i allt större utsträckning försöker bygga upp nationer och omforma samhällen? Vilken är västvärldens förmåga att främja sina värderingar globalt? Och finns det ens längre vilja till det? Och vad innebär allt detta för världsordningen?

* * *

Läget i Afghanistan återspeglar oundvikligen också stormaktskampen. Knappast något land, Kina lika lite som Ryssland, vill se en islamistisk extremiströrelse ta över makten i deras närområden. De är knappast heller likgiltiga för territoriell stabilitet. Men såväl i Peking som i Moskva har man säkert redan tolkat att Afghanistans öde visar att Förenta staterna och resten av västvärlden inte lyckas exportera sina värderingar. Oavsett om tolkningen av västvärldens svaghet träffar rätt eller inte, är det svårt att skingra misstankens skugga.

Även Förenta staterna ser på världen i ett stormaktsperspektiv. När Förenta staternas president Joe Biden besökte Europa i juni ägnade han påfallande mycket uppmärksamhet åt Kina vid alla sina möten. Allt större förhoppningar och krav ställs på de allierade och deras partnerländer också i detta avseende. Ett annat tecken på att Förenta staternas huvudmotståndare har bytts ut är att mötet mellan president Biden och president Putin verkar ha varit relativt konstruktivt. Även om det inte rådde någon stor enighet, var det nog ett möte med likasinnade. Den minsta – men för stunden tillräckliga – gemensamma nämnaren tycktes vara en vilja att undvika en ständig skärpning av relationerna mellan länderna. Att detta kan ses som en av de positiva nyheterna under det gångna året berättar mycket om den tid vi lever i.

Förenta staternas snabba – och även något självrådiga– tillbakadragande från Afghanistan har väckt frågor i Europa. Men har vi noterat EU:s osynlighet under de senaste veckornas kris? Jag har redan länge uttryckt min oro över hur Europa har tappat mark jämfört med andra maktcentra. Att de två största EU-medlemsländerna står inför val kommer ingalunda att göra det lättare för unionen att förbättra sin position under det kommande året. Tysklands erfarna förbundskansler Angela Merkel lämnar efter förbundsdagsvalet i september ett stort tomrum som det kommer att ta tid att fylla. Presidentvalet i Frankrike i vår, mitt i det franska EU-ordförandeskapet, gör att president Macron kommer att koncentrera sig på inrikes frågor.

För närvarande bereds ett dokument som ska vara ett rättesnöre för EU:s säkerhet och försvar, en så kallad strategisk kompass. Det behövs förvisso en debatt om Europas roll i världen. Jag har själv upprepade gånger efterlyst en sådan. Men en kompass är inte till stor nytta, om vi inte ens är på kartan. Verkligheten kör snabbt förbi varje hårt omdöme och välment uttalande. För att kunna agera på eget initiativ under det ökande trycket i stormaktspolitiken behöver Europa ha egen kraft. Kraft i sin tur kräver enighet, beslutsamhet, engagemang i en gemensamt vald linje och förmåga att skrida till handling. Just nu råder det tyvärr stor brist på allt detta i EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.

* * *

År 2025 har det gått femtio år sedan Konferensen för säkerhet och samarbete i Europa (KSSE) samlades i Helsingfors. Det finns givetvis förväntningar på Finland när det gäller festligheterna kring jubileumsåret. Enligt min mening lönar det sig att tackla dessa förväntningar på ett ambitiöst sätt. Inte bara genom att minnas det förgångna, utan genom att blicka in i framtiden.

Låt oss börja med Helsingforsdeklarationen, alltså slutakten från 1975 års KSSE-konferens. Dess tio principer bekräftades på nytt i Parisstadgan 1990. Dessa principer utgör fortfarande den bästa grunden för hela den europeiska säkerhetsordningen. Betydelsen av principerna har inte försvunnit, även om man under årens lopp har både utmanat dem och brutit mot dem. Som jag sade i går i Kiev vid invigningen av Krimplattformen måste vi även i fortsättningen orubbligt försvara dessa gemensamma åtaganden.

Som värd för det ursprungliga mötet har Finland ett särskilt ansvar för Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), för dess framtid och principer. Vi skulle vara en naturlig OSSE-ordförande under jubileumsåret. När OSSE:s generalsekreterare Helga Maria Schmid senare i veckan besöker Helsingfors kommer vi säkert att diskutera detta.

Vår föresats att bära vårt ansvar får inte bli en resursfråga. Om vi klarade av ordförandeskapet 2008, varför skulle vi inte göra det också om fyra år? Och just nu finns det en vilja att ta ansvar, inte bara att ordna ceremonier: inom OSSE finns det ett stort behov av att bekräfta Helsingforsprinciperna och återställa hela organisationens funktionsförmåga.

* * *

Uppgiften som ordförande i OSSE är i sig krävande. Men vi får ändå inte nöja oss med enbart Helsingforsdeklarationen. I en tid där spänningarna och de gemensamma problemen bara ökar behöver hela världen, inte endast OSSE-området, det som vi kallar för Helsingforsandan. För femtio år sedan var det uttryckligen Helsingforsandan som samlade stormakterna till samma bord för att föra en dialog med varandra, trots meningsskiljaktigheter.

Nu är stormaktskonstellationen en annan, men behovet av dialog desto större. Världen håller på att delas upp i block, vilket kan vara förståeligt. Men i sista hand måste vi kunna föra en dialog över blocken. Att svara på de utmaningar som gäller krig och fred, klimatförändringar, förlusten av biologisk mångfald, pandemier och ny teknik lyckas bara om vi agerar tillsammans. Det handlar om våra gemensamma mänskliga skyldigheter. Det handlar om vilken värld vi lämnar åt kommande generationer. Om vad var och en av oss kan göra för att vårt arv ska vara hållbart, både för naturen och för mänsklighetens välfärd. För att vi ska kunna bära detta ansvar krävs vilja att bygga upp förtroende, att försöka finna gemensamma nämnare, hur små de än må vara.

Med utgångspunkt i detta, att bygga upp förtroende, har jag föreslagit att Helsingforsandan ska återupplivas på global nivå. Om initiativet lyckas kan det till och med resultera i ett toppmöte i Helsingforsanda, ett möte som är klart avskilt från OSSE och där stats- och regeringscheferna från olika världsdelar är tillräckligt brett representerade. Resultatet skulle kunna vara ett åtagande om gemensamma förfaranden och metoder för att uppfylla våra mänskliga skyldigheter.

Nu är det bra att sondera terrängen för att se hurdant gensvar idén väcker på ett allmänt plan. En öppen dialog kristalliseras nämligen så småningom till en uppfattning om vad var och en anser vara möjligt respektive omöjligt. Positiv respons skapar grund för att gå vidare till nästa fas. Och redan före det: ju mer vi talar om Helsingforsandan, desto mer kommer den att bli verklighet.

Under de senaste månaderna har jag fört denna dialog med flera av mina kolleger. Diskussionerna har varit mycket uppmuntrande, från Berlin till Moskva, från Washington till Peking. Under hösten kommer jag vid flera tillfällen att kunna fortsätta och fördjupa denna diskussion. Jag hoppas nu, bästa ambassadörer, att även ni för Helsingforsandans budskap vidare i era stationeringsländer och är lyhörda för de tankar det väcker.

* * *

Kampen mot klimatförändringen är en av våra viktigaste mänskliga skyldigheter. Helsingforsandan lämpar sig även för att ta itu med denna utmaning. En färsk rapport från Internationella klimatpanelen (IPCC) gav oss en viktig påminnelse om de fakta som vi redan känner till så väl. De klimatförändringar som orsakas av människan har stor spridning, framskrider snabbt och blir bara starkare. Vi kan inte längre stoppa utvecklingen helt och hållet, men vi kan inte heller fortsätta så här. Det krävs omedelbara åtgärder.

Jag har själv länge talat om den arktiska regionen som en indikator på klimatförändringen. Risken för att hela världen går förlorad i och med att vi förlorar Arktis ökar alltjämt. Vi här i norr kan identifiera problemet, och dessutom föreslå lösningar på det. Lösningsmodellerna måste konkretiseras. Det är till exempel lätt att påvisa den omedelbara effekten av att bekämpa sotutsläpp. Det bör också noteras att det finländska näringslivet i allt större utsträckning ser anpassningen till klimatförändringen som en möjlighet, inte bara som ett hot. Denna attityd efterlyser jag nu av alla.

De globala dimensionerna är uppenbara. Finland kan inte ensamt bekämpa klimatförändringen. Men för att vi ska vara trovärdiga i våra yttranden och kunna kräva kraftfullare åtgärder av dem som orsakar större utsläpp måste vi själva göra något. Situationen kräver handlingar, inte bara mål. Den kräver att vi lever som vi lär. När jag som Finlands representant i början av november deltar i högnivåmötet under FN:s klimatkonferens i Glasgow måste jag kunna peka på konkreta bevis på nya klimatåtgärder också hos oss.

* * *

Många hoppas att vetenskapen och tekniken ska rädda oss. Coronapandemin har visat att denna förhoppning inte är helt ogrundad. Även om vi har upplevt många besvikelser och bakslag under de senaste 18 månaderna, är det bra att komma ihåg att vi aldrig tidigare lika raskt har lyckats få grepp om en pandemi. I synnerhet utvecklingen av vacciner har varit oerhört snabb. Samtidigt har vi fått uppleva styrkan i det gränsöverskridande samarbetet inom det globala vetenskapssamfundet. Samarbetet har fungerat över nationella och ideologiska gränser.

Den snabba utvecklingen inom vetenskap och teknik medför inte enbart tekniska lösningar. Den formar ekonomier och omvälver samhällen och påverkar oss alla på djupet. Det är inte bara näringarna, utan hela vårt liv som är i snabb förändring. Ny teknik möjliggör mycket gott, men nu börjar vi också se de problem och hot som omvälvningen för med sig.

Ingen klarar av dessa utmaningar ensam. Det behövs ett omfattande globalt samarbete. Samarbetet försvåras dock av att tekniken är oskiljbart kopplad till den pågående tävlingen mellan stormakterna. Tekniken är både tävlingsarenan och en av de främsta drivkrafterna i tävlingen. Det pågår en kapplöpning om vems teknik och vems standarder som blir dominerande. Detta är en svår situation för ett litet land som Finland som stöder sig på öppen ekonomi och samarbete.

Problemet berör hela Europa. Hela kontinentens framtid hänger på om Europa kan vara i framkanten för den tekniska utvecklingen. Om vi inte hålls med i utvecklingen kommer vårt globala inflytande att minska ytterligare. Om vi inte förstår teknikens betydelse på djupet och i vid bemärkelse har vi inte heller mycket att bidra till internationella diskussioner. Vi måste inse sambandet mellan teknik och utrikespolitik mycket bättre än för närvarande. I arbetet med att öka denna förståelse har ni, ärade ambassadörer, en viktig uppgift.

* * *

De mänskliga skyldigheter som jag nämnde tidigare inbegriper naturligtvis också de mänskliga rättigheterna. Att försvara de mänskliga rättigheterna har länge varit en väsentlig del av vår utrikespolitik. Nu verkar det vara klart att Finland i oktober kommer att väljas till medlem i FN:s råd för mänskliga rättigheter för de följande tre åren. Detta ger oss en plattform som vi noga måste ta till vara. Det är lätt att formulera skarpa uttalanden, men svårare att åstadkomma en verklig förändring. Det senare kommer att vara det verkliga måttet på hur vi lyckas i vår människorättspolitik.

Det spänningsfält som råder mellan mänskliga rättigheter och migration har på sistone fått mig att återkomma till det tal som jag höll vid öppnandet av riksmötet 2016. Det var många som ogillade min hänvisning till det djupa dilemmat i våra värderingar –  huruvida gamla avtal lämpar sig för helt andra omständigheter. Våra standarder utsätts för en hård prövning. Det är inte de enskilda invandrarnas fel. Men migrationen utmanar EU att utmana sina egna principer. Förmår vi när det kommer till kritan hålla fast vid människorättskonventionerna, såsom vi intalar oss själva? Och om inte, vad händer då? Vi har redan sett Europa skydda sig med taggtråd och push back-åtgärder. Principerna har genom ett tyst medgivande gett vika för extensiva tolkningar.

Dilemmat ser åter ut att accentueras nu då det finns tydliga tecken på att migrationen även från andra håll än Afghanistan kommer att öka. Dessutom har vi nyligen fått bevittna hur Belarus synnerligen cyniskt utnyttjar migrationen för att utöva påtryckningar på Litauen och hela Europa. Redan nu har det under ledning av Tyskland och Frankrike inletts en diskussion om hur vi denna gång kunde undvikas en upprepning av de utvecklingsförlopp som ledde till krisen 2015. Även Finland bör aktivt delta i denna diskussion. Det gäller att hitta en godtagbar balans mellan principer och realiteter. Någon perfekt lösning finns inte.

Det vore trevligare om vi inte tvingades ta ställning till motsättningar. Men alltid är det inte trevligt att fatta beslut och ta ansvar. I sista hand måste vi alla försvara det finländska samhället.