Republikens president Sauli Niinistös tal vid ambassadörsmötet i Finlandiahuset den 27 augusti 2013

(med reservation för ändringar)

Ärade chefer för de diplomatiska beskickningarna, det är återigen slutet av augusti och vi har samlats här för att begrunda världens gång, hur snabbt tiden går. Denna gång samlas vi i Finlandiahuset, vars marmorväggar för 38 år sedan bevittnade en av de största händelserna i vår utrikespolitik, KSSE-toppmötet. Jag vet att det bland oss ännu finns personer som var med och utförde detta storverk. Bland oss finns det dock ännu fler som borde utföra de kommande storverken. Jag litar på er.

Nu när de ljuva semesterdagarna är över – är det mänskligt och värmande att minnas ljuva dagar av finländska framgångar. Men på minnen kan vi inte leva. Vi är tvungna att ta itu med det arbete och de utmaningar som nu tycks hopa sig framför oss. Formligen från höger och vänster, om en så opolitisk språklig bild tillåts.

* * *

Eftersom man dock vill hålla kvar sommardagarna så länge det går, inleder jag med de Gullrandadiskussioner som ordnades i juni. Jag bjöd in ett hundratal beslutsfattare, sakkunniga och aktiva personer inom utrikespolitiken. Uppgiften var att dryfta Finlands utrikespolitik – fritt, öppet, och förhoppningsvis även genom att lägga åt sidan den egna tjänsterollen. De tjänstemän vid UM som deltog i diskussionerna befriades under den dagen till och med från sitt tjänstemannaansvar. Och samma sak kan göras även i dag i cirka tre kvart framåt från och med nu.

På Gullranda kom man inte fram till någon revolutionerande omvärdering eller insikt. Men enligt min åsikt uppnådde man det viktigaste. Det vill säga det, att olika åsikter – och även olika läger – fick tillfälle att föra en direkt debatt med varandra. Det är nämligen en helt annan sak att övertyga sådana som är av annan åsikt, än att förkunna ordet för likasinnade. Upprepningar och floskler räcker inte i detta fall. Och vi behöver verkligt funderande, eftersom så många gamla svar och till och med frågorna själv börjar bära spår av hårt slitage.

Som förväntat fördes en intensiv diskussion om bokstavskombinationer, och när det gäller Finland verkar EU och NATO ständigt återkomma. Detta är förstås ingen tillfällighet, utan de här två kombinationerna utgör i vårt nationella tänkande i hög grad en del av samma helhet. För vissa är de ett kontinuum av misstag, av vilka bara det ena har hunnit göras. För andra är de steg i en räddningsplan, av vilka bara ett steg har hunnit tas. Gemensamt för båda är att Finlands nuvarande plats inte har setts som helt naturlig. Vi är antingen för långt borta eller för nära.

Jag vågar inte påstå att denna grundkonstellation skulle ha förändrats på Gullranda. Men den fick nya nyanser.

För det första har EU:s roll ändrats. Endast ytterst få förnekar den positiva betydelse EU-medlemskapet har haft. Men allt färre ser i medlemskapet ett svar på allt det som vi nu står inför. Och inte undra på det. Ingen nivå av EU-integration kan betala våra skulder eller börja försörja oss – eller dem. Dessa beslut måste vi själva fatta och också bära ansvaret för. Och om man vill överföra ansvaret, måste man överföra även befogenheterna. Detta är inte Finlands framtid.

I Europa ställer man i rask takt frågor: vad allt ska unionen ha befogenhet att föreskriva om? Innebär allt detta reella fördelar – eller också nackdelar? EU kommer säkert inte att återgå till att vara ett frihandelsområde, men gränserna för nyttan av integrationen börjar vara synliga för allt fler. Det finns inga lätta svar om vad EU:s roll ska vara, än mindre om riktningen.

Finländarnas inställning till EU är i många avseenden kritisk, men representerar samtidigt sunt förnuft och måttfullhet. Det ligger inte i Finlands nationella intresse att stödja vilken integration som helst, men inte heller en disintegration, dvs. ett sönderfall, bådar gott. Man förstår och är medveten om detta. Europa lever i en brytningsperiod, och söker sin plats och riktning. Vi gör bäst i att handla engagerat men vara realister.

I fråga om Nato anser jag att några tankebubblor sprack. En av dem är att ett Natomedlemskap skulle ersätta det att vi håller vårt nationella försvar starkt även i fortsättningen. Det vill säga att om de egna pengarna och den egna viljan tryter så ansluter vi oss, och då är det någon annan som får sköta allt. Vi kan dock inte vara fripassagerare i fråga om säkerheten. Det kan bli en kall skjuts, senast i det skede då konduktören uppenbarar sig. Vi måste alltså själv se till att sköta allt, vare sig vi är med i Nato eller inte.

Mot vår nuvarande Nato-linje – som inkluderar ett tätt Nato-samarbete och även möjligheten att ansöka om medlemskap – riktar sig ofta två former av missnöje. Den ses som att inte kunna välja mellan två alternativ. Somliga anser att man snabbt borde gå med i Nato. Andra anser att man inte ens borde ha dryftat möjligheterna att gå med i Nato – eller åtminstone att det var onödigt.

Jag anser däremot att det är rätt bra att ha flera alternativ att välja mellan. Vår nuvarande position tjänar våra intressen bra för tillfället, när man överväger dem i sin helhet. Vi har handlingsfrihet, valmöjligheter och utrymme att se och handla i olika riktningar. Det finns ingen automatik i fråga om någon riktning. Och som en av mina ärade företrädare varnade, ingenting bör göras som en tidlös abstraktion utan insikt om situationen och tidpunkten. Finland bestämmer sin plats och riktning enligt vad som är bra för landet, med utgångspunkt i de premisser som historien vid den rådande tidpunkten ger oss.

Och denna vår linje innebär inte att vi sitter sysslolösa. Vårt Nato-samarbete är mångsidigt och tjänar direkt även utvecklandet av vårt eget försvar. Deltagandet i Natos luftövervakning av Island som inleds nästa år är ett exempel på detta.

Men det är inte bara fråga om Nato. EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik och det nordiska försvarssamarbetet som Finland är ordförande för i år, är en del av vår samarbetsbaserade säkerhet. Jag hoppas dessutom att den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken kommer att utvecklas i år. Vi har ingen anledning att förringa denna process, utan bör stödja utvecklingen och delta i den på alla tänkbara sätt. Även ett intensivare Weimar-samarbete skulle för vår del vara en intressant möjlighet.

Cybersäkerhet har blivit en allt mer brännande fråga. Problemen i anslutning till den sträcker sig allt längre och djupare. Det är fråga om problem som gäller både den traditionella och den ekonomiska säkerheten. Men vi har fått erfara att den även gäller medborgarnas datasekretess. Det finns säkert ingen som längre blundar för hot mot datasäkerheten. Inte vi heller. Vad vi behöver är att cybersäkerheten stärks nationellt, och ett internationellt samarbete för att ingripa i problemen.

* * *

Det tredje temat som jag noga följde på Gullranda var mänskliga rättigheter. Förhållandet mellan mänskliga rättigheter och andra intressen i utrikespolitiken verkar vara ett bestående tema, även här i Finland. Det är ett tema där det är lätt att synas och höras. Även resultat uppnås lätt, om man ser det som ett resultat att den egna rösten hörs och är nöjd med det. Men utmaningen växer väsentligt om man råkar befinna sig i den situationen att både mänskliga rättigheter och även annat ska främjas samtidigt och även framgångsrikt.

Det är i själva verket huvudlöst att ställa de mänskliga rättigheterna och andra intressen mot varandra. De mänskliga rättigheterna är livsviktiga för oss människor. Om människor inte har någon betydelse, vad har då? Att främja de mänskliga rättigheterna är vårt intresse, också internationellt. Den rätta frågan lyder således vilket förhållandet mellan de mänskliga rättigheterna och våra andra intressen är.

Finland kan inte vara ett land som blint bevakar sina egna intressen utan att bry sig om människorättsfrågor. Finland kan inte heller vara ett land som blint bevakar de mänskliga rättigheterna utan att bry sig om sina andra intressen. Finland kan endast vara ett land som bevakar alla sina intressen, såväl mänskliga rättigheter som andra intressen, på den internationella arenan så klokt och framgångsrikt som möjligt. Därför är en viktig fråga: hur gör man det bäst i varje enskilt fall? Vi måste söka svar på detta.

Även i denna uppgift måste man gestalta förhållandena i vår tid. Vi lever inte längre på 90-talet då vi kunde förvänta oss att andra förr eller senare tillägnar sig våra värderingar eller åtminstone något ditåt. Problemet är ju inte det att man inte uppmärksammar vårt människorätts- och demokratibudskap i tillräckligt hög grad, utan det att många länder anser att budskapet inte träffar rätt. I dessa fall hjälper det inte att trycka på "volume"- eller "repeat"-knappen.

Vi lever i en tid där många länder med auktoritär styrning anser att deras system är bättre både i princip och i praktiken. Vår historia visar en sak, deras visar inte nödvändigtvis samma sak. I bakgrunden ligger ofta vetskapen om att stora förändringar är förbundna med stora risker. Ibland blir de även verklighet. När vi betraktar de tragiska händelserna i Syrien och Egypten är det lätt att förstå denna uppfattning. I synnerhet den fruktansvärda situationen i Syrien och den misstänkta användningen av kemiska vapen har ställt hela det internationella samfundet inför en extrem utmaning.

Även om vi är hur övertygade som helst om våra värderingar, måste vi dock undvika uppblåsthet och skryt. Att försöka påverka med den attityden är som att slå i luften. Förra hösten, vid tiden för FN-valet, blev vi i de nordiska länderna sannolikt påminda om detta. Det är alltså bra att komma ihåg vad som händer den som upphöjer sig själv och sätter sig själv först.

* * *

Nästa veckas onsdag deltar jag i Stockholm i de nordiska ledarnas och Förenta staternas president Barack Obamas gemensamma arbetsmiddag. Vi kan vara enbart nöjda med att Förenta staternas president besöker de nordiska länderna, och då rentav vårt grannland Sverige. Vi kan vara nöjda även därför att vi på det här viset erbjuds en möjlighet till en grundlig diskussion. Allt detta säger något både om oss nordiska länder och om hur man ser på oss i Förenta staterna.

Vår diskussion med president Obama kommer i stor utsträckning att behandla utrikespolitiska ämnen, för att inte tala om ekonomin och energi- och klimatärenden. Vi ställer tillsammans frågor och söker tillsammans svar på dem – även gemensamma svar. Mötet kommer att stärka partnerskapet mellan de nordiska länderna och Förenta staterna. Via partnerskapet kommer mötet också att främja de goda och omfattande relationerna mellan Finland och Förenta staterna. Och att lära känna varandra bättre skadar säkert inte heller.

Förenta staternas globala betydelse behöver ingen utförligare presentation. För Finland representerar Förenta staterna en stark och viktig partner inom utrikes- och säkerhetspolitik och ekonomi samt kultur och utbildning. Våra band sträcker sig långt tillbaka i historien, vars skikt består av både en omfattande emigration och Finlands samvetsgranna betalning av skulder. Och Förenta staterna har också satsat på Finland – även det nuvarande Finland. Som ett exempel på detta har det denna vinter i anslutning till Förenta staternas ambassad öppnats ett stort innovationscenter. Vi är beredda att vidareutveckla partnerskapet.

Förenta staternas ekonomi växer, inte snabbt, men märkbart. Skiffergasboomen stärker dessa utsikter genom att skapa en ny tillväxt och ge industrin ökad livskraft. Detta har betydelse för den finländska ekonomin. Inom exporten är Förenta staterna Finlands fjärde största handelspartner genast efter de tre ledande länderna: Sverige, Ryssland och Tyskland. Vår export ökade förra året med ungefär 23 procent. När det gäller investeringar har vi lyckats sämre. Finlands investeringsbas i Förenta staterna är nästan tio gånger så stor i jämförelse med vad Förenta staterna har investerat här. Potentialen vad gäller våra ekonomiska relationer är i vilket fall som helst betydande. Ett frihandels- och investeringspartnerskap mellan EU och Förenta staterna skulle dessutom öppna helt nya möjligheter.

Nästa månad besöker jag även Ryssland. För min egen del sträcker sig resan för första gången öster om Moskva, till Sibirien, dvs. till Njagan och Salechard. Tyngdpunkten ligger nu på ekonomin och arktiska frågor. På sommaren hade jag redan tillfälle att träffa president Putin, för första gången här på hemmaplan. Relationerna mellan Finland och Ryssland fortsätter vara täta och goda – och arbetsfyllda!

* * *

Inför sin förestående hundraårsdag söker det självständiga Finland åter sin egen plats. Den största utmaningen för oss är nu ekonomisk och samhällelig. Genom att trygga vår säkerhet och vår förmåga till yttre påverkan stöder utrikes- och säkerhetspolitiken ansträngningarna att svara på utmaningen. För att klara av utmaningen krävs det ett starkt ledarskap, men även en stark vi-anda. En anda som innebär att man tar ansvar för sig själv, andra och hela Finland.

Kära vänner, jag vill slutligen framföra mitt varma tack för all er hjälp och allt ert stöd under de gångna månaderna. Flera av er har jag redan närmare bekantat mig med under besök och i andra sammanhang. Och de som jag inte har träffat är bekanta genom era rapporter. Det är kanske ännu på sin plats med en arbetsledningsrelaterad kommentar om att jag bäst känner dem som skriver ofta och träffande.

Några av er har arbetat eller kommer att arbeta i länder där situationen är allt annat än stabil och säker. Detta gör uppgiften särskilt utmanande. Jag önskar er alla, men i synnerhet dem som ställs inför svåra utmaningar, styrka, lycka och välgång. Ni har privilegiet, men även skyldigheten att representera och tjäna Finland ute i världen.

Tack!